Ingvar Nilsson & Anders Wadeskog
SEE AB
1997-05-14

Hösten 1995 blir 14-årige John Hron brutalt misshandlad till döds av tre unga män under förnedrande och rasistiskt präglade omständigheter. Samma år sker en våldsam shoot-down vid Stureplan i Stockholm, flera människor mördas, betydligt flera skadas. Färgade invandrare mördas samma år av jämnåriga tonåringar i Klippan och Åstorp

Den anorektiska f.d. simmarstjärnan vädjar i tidningen om att hon håller på att dö av sin sjukdom. En sjukdom som utvecklades som en biprodukt av elitträningen. Unga flickor utvecklar en kickers-kultur där de oprovocerat sparkar ner andra unga flickor. Löparstjärnan Sara Wedlund kämpar mot sin anorexi och hånas i After-Darks shower

Brodern och kusinen misshandlar och mördar en vinternatt 1997 invandrarflickan Sara, påhejad, eller kanske snarare uppmuntrade till detta av föräldrar och farbröder. Hennes brott? Hon ville leva ett svenskt liv!

I Norge misshandlar några barn en lekkamrat till döds. I England sker ett lika fruktansvärt barnamord. Barn som mördar andra och svagare barn. Det är inte bara barn som utsätts för våld, som i pedofilskandalen i Belgien, eller barnporrhärvan i Norrköping. Det är barn som mördar och misshandlar varandra och barn som skadar sig själva.

Hade Alice Miller rätt då hon beskrev den svarta pedagogiken och förintelsen av självet?. Ser vi i dessa rubriker en påminnelse om underliggande strukturella krafter som släppts lösa? Ondskan i samhället som gestaltar sig i barns desperata handlingar? Krafter som funnits länge, men först nu blir synliga för oss i stor skala? Är dessa rubriker budbärare om framtidens samhälle? Man brukar säga att de unga är framtidens vägvisare. Vilket samhället visar de vägen till? Och finns det några val? Eller är det så att dessa våldsutbrott är toppen på ett isberg, en indikator på något ännu värre?

Barn med särskilda behov som det så fint heter i den professionella terminologin tenderar ofta att falla mellan stolarna konstaterar skolverket i en rapport 1997. Vi hade i ett projekt tillfälle att i slutet av 80-talet möta en särskilt utsatt grupp barn och deras föräldrar - barn med grava rörelsehinder. Barn vars familjer inte kan fungera särskilt väl utan ett starkt stöd från samhället. Problemet var att dessa barns barnomsorg vid denna tid var en kommunal fråga och deras andra behov en landstingsfråga. Men inte nog med detta. Den barngrupp det gällde var bosatta i flera olika socialdistrikt. Så det blev tre stolar att ramla mellan för dessa barn. Och ramlade gjorde man.

Då de initiativkraftiga föräldrarna inom ramen för RBU (föreningen för Rörelsehindrad Barn och Ungdom) på egen hand ville starta en kooperativ särförskola med avlastningshem - brukarkooperativet Bambi - blev inte den centrala frågan hur man skulle lösa det för dessa barn och deras familjer utan hur man skulle kunna spela svarte petter med kostnaderna kring dem. Inte mitt bord blev en vanlig replik i detta sammanhang.

Organisationerna som sådana var helt oförmögna att själva spinna stödjande nätverk runt dessa barn och än mindre benägna att stödja de föräldrar som själva tog ansvar för att skapa en samverkande lösning över förvaltnings- och myndighetsgränser. Bambi var ett i raden av ett tjugotal projekt vid den tidpunkten som fick ungefär samma bemötande av välfärdsstatens olika sektorsorgan.

En dag hade jag tillfälle att följa vår dotter Annas undervisning i högstadiet. Första lektionen var svenska. Klassen bestod av ett knippe ambitiösa flickor och ett antal totalt ointresserade tonårspojkar. Fröken skriver och mässar; den svarta katten med gröna ögon sitter i fönstret. Vad är subjektsdel och vad är predikatsdel. Flickorna visste och räckte upp handen, pojkarna gav blanka fan i både katt, fönster och predikat. Tragisk situation, tragisk lärare. Har inget hänt på 30 år, var min reaktion. Vad håller skolan egentligen på med?

Vår yngsta dotter Mathilda skulle i årskurs fem ha klassfest, Som nybliven och aningslös klassförälder skulle jag tillsammans med den mera rutinerade klassföräldern fungera som övervakare av tillställningen. Någon timme in på festen kom en flicka storgråtande in i klassrummet. En av hennes klasskamrater hade kastat en cirka tio kilo tung sten på hennes fot. Varför det, blev min fråga så småningom till honom. För att hon var dum och jag är starkare blev svaret....??? Var hade han lärt sig detta blev min undran? Den starke har rätt. Respekt handlar om att skrämma till underkastelse och lydnad, eller?

Då vår son Björn var fem år gick han på dagis i Hallonbergen. Björn var ett livligt barn, kanske ett stökigt barn. Så stökig att andra barn och deras föräldrar reagerade. Vad blev då dagispersonalens lösning? Lyft ut ungen och placera honom hos dagmamma. Är detta det vi en gång menade med folkhemstanken, det goda hemmet som inte känner några utstötta?

Nu dyker det upp några frågor. Varifrån kommer våldet? Varför visar vi så lite respekt för våra barn? Och vilka budskap ger vi vuxna till våra barn och ungdomar? Hur beter vi oss själva som förebilder - ska vi vara stolta eller har vi skäl att skämmas (vi har plundrat ekosystemen, tömt den offentliga sektorn på resurser och överkonsumerat under hela vår livstid). Vad är det vårt samhälle säger till dessa unga människor? Är dom viktiga, är dom en investering för framtiden eller utgör dom en kostnad? Står ungdomarna på samhällets skuld- eller tillgångssida då balansräkningen görs upp?

Och likväl lyckas vi inte fullt ut krossa deras sunda, livsbejakande inställning. Anna är passionerat engagerad i solidaritets- och miljöfrågor. Och då kamraten till Mathilda omkommer i en bussolycka engagerar hon sig starkt i den drabbade familjens sorgearbete.

Vilken tur att de inte fullt ut förstår (eller vill förstå) vad vi vuxna i handling förmedlar till dem. Vilken tur att den sunda oförstörda kärnan är så stark. Kanske är det så att inte bara vissa barn är födda med maskrosens oförstörbara, revolutionära lite anarkistiska talanger. Tänk om alla har dem? Det är hos våra barn hoppet om en framtid ligger. Det är dom som ska leva i den. Låt oss ge dem de bästa av förutsättningar. Vad är det då för samhälle som vi redan idag måste skapa för att dessa förutsättningar ska tas tillvara?

Låt oss försöka börja med att besvara denna fråga genom att följa en ung man - Patrik - och hans liv under några år och se hur vi som samhälle bidrar till att förvalta och utveckla hans liv.

Redan då Patriks mamma Yvonne blev gravid "visste" hennes socialsekreterare att det skulle bli problem. Så ung, så ensam och så utan utbildning och varje form av stöd. Det fanns en pappa med i bilden, men långt därborta i fjärran.

Yvonnes första examensprov bestod i att klara de kontroller som utfördes på MVC. Naturligtvis gjordes en journalanteckning om riskzonsproblematiken för Yvonne och hennes barn.

Förlossningen gick bra. Men på BVC blev det genast problem. Yvonne kände sig utsatt för alldeles extra granskning och en möjlig damp-diagnos av Patrik förstärkte hennes känsla av vi-och-dom och utanförskapet. Det stöd BVC har att förmedla kom av Yvonne att uppfattas som kontroll och granskning. Hon kom att känna sig alltmer hjälplös och försökte hantera det hela genom att göra sig osynlig och dra sig undan. I den skräckfyllda förlängningen fanns rädslan för att få sitt barn omhändertaget.

Trots sin dåliga utbildning lyckades Yvonne få jobb som städerska i kommunen (med modern prosa läs; lokalvårdare). Patrik fick dagisplats, men han var ett udda och lite stökigt barn. Han är stundtals aggressiv, och stundtals drar han sig undan de andra barnen. Patrik är ett ensamt dagisbarn Det blir aktuellt först med specialpedagog och sedan insatser från PBU (den psykiatriska barn- och ungdomsverksamheten). Yvonne får bidragsförskott från försäkringskassan samt socialbidrag och bostadsbidrag för att hantera sitt liv rent ekonomiskt.

Patrik börjar i lågstadiet och får samtidigt en fritidsplats. Men allt fungerar inte så bra. Yvonnes stöd är kanske inte det bästa. Hon är ensam, trött efter sitt ganska tunga jobb. Hon dricker en del, men håller hemmet och Patrik i god ordning. Hon får Prozac mot sin depression. Då och då dyker det upp tillfälliga män i familjen. En del av dem bra män, andra mindre bra. Patrik försöker knyta an till några av dem, men dom försvinner alltid. Det finns ingen manlig förebild i Patriks liv. Patrik får stöd av speciallärare (läs- och skrivfröken) och skolpsykologen är inkopplad. Han är orolig och stökig i klassrummet. Lite svårt med kompisar. Han skolkar en del. Snattar på ICA och närpolisen är inkopplad. Detta är den första manliga representanten från välfärdssamhället som Patrik möter. Ja, nästan den enda vuxna man han mött på nära håll. Naturligtvis är både extralärare och skolkurator inblandade i skolgång.

Högstadiet blir etter värre. Det är den självklara sista sorteringsstationen i de udda barnens Via-Dolorosa vandring. Hans kunskapsnivå är låg. I sjunde klass läser han som en fjärdeklassare och hans mattekunskaper är ännu sämre. Hans förstår inte och hans motivation är låg. Han skolkar och ställer till besvär. Han börjar spela fotboll (för vilket han har en viss talang) men har så svårt att inordna sig i laget och följa regler och är dessutom allmänt bråkig med sina lagkamrater att föräldrarna till de andra barnen hotar att ta sina barn från laget om inte Patrik petas. En folkölsfylla i bussen efter en bortalagsmatch förbättrade inte bilden. Skolkurator och anpassad studiegång blir den lösning som ger Patrik möjlighet att slinka bakvägen ur det som han betraktar som ett fängelse. Ljuspunkten för Patrik under högstadietiden är den kvinnliga präst som tar sig an honom och tar hans frågor på allvar under konfirmationsundervisningen. För första gången möter han en vuxen inför vilken han känner förtroende.

Såhär ser det hinderlopp ut som Patrik löper fram till den dag han lämnar högstadiet

Patrik är ingen värsting, knappast ens halvvärsting. Han är en udda kille med svag social bakgrund. Han är vare sig intellektuellt begåvad eller stimulerad. Han lever i en socialt torftig miljö, men inte i misär. Han bor vid 16 års ålder tillsammans med mamma Yvonne i en tvårums hyreslägenhet i en av våra vanligaste förorter.

Den fråga vi ställer oss är, är det här rätt sätt? Har vi hjälpt Patrik på hans väg in i vuxenlivet, eller har vi stigmatiserat och socialt brännmärkt honom. För det förhåller sig som så att det i grund och botten inte föreligger något enskilt allvarligt problem med Patrik. Men han är en aning udda, en aning avvikande. En del av det vi gjort har hjälpt Patrik. Annat har stjälpt honom. I en salig röra. Ja just, en enda salig röra. För ingen har ett helhetsgrepp över Patrik och hans liv. Utom Patrik och Yvonne, men dom är diskvalificerade på grund av att det är dom som är berörda. Det är ju deras liv det gäller

Man kan säga något om de olika insatser som gjorts för Patrik. För det första har de alla präglats av olika synsätt. En del har sett honom som ett medicinsk problem, andra som ett pedagogisk problem, några som ett psykiatriskt problem, ytterligare några som ett socialt problem. Det enda man strängt taget varit överens om är att han är ett Problem! Ja, kanske en sak till, att han och hans mamma inte är kompetenta att delta i lösningen av problemet. Patriks liv har fragmenterats allt mer och mer för varje behandlingsinsats som gjorts. För varje åtgärd som vidtagits har familjens hjälplöshet befästs och förstärkts. Vi ville ju bara hjälpa dom var parollen, inlärd hjälplöshet blev resultatet. Det finns en ond förstärkande cirkel med i bilden. Vi återkommer till den.

Med detta har vi också uppnått något annat. Deras utanförskap och utsatthet har bekräftats. Det blir en vi-och-dom värld. Ett fint ord för detta är stigmatisering. Gustav Jonsson kallade detta på sin tid för social brännmärkning

Den sammanlagda effekten kan ha blivit att vi stjälpte mer än vi hjälpte. Och det beror inte på resursbrist. Det beror inte heller på enskilda människors illvilja, dåliga kompetens eller allmän dumhet. Det är snarast en följd av det sätt på vilket vi organiserat samhället och det sätt vi tänker på, då vi möter människor som Patrik och Yvonne.

Naivt skulle man kunna tro att Patrik snubblar i välfärdsgatloppet till följd av att aktörerna kring honom inte samverkar utan agerar oberoende av varandra. Men det är värre än så - aktörerna motverkar varandra. Oftast inte medvetet, utan i bästa fall omedvetet. Kampen om klienten, kampen om rätt synsätt, kampen om pengarna kring Patrik är det som dominerar. I en kommun där vi varit verksamma kunde PBU-föreståndaren levande skildra kampen mellan PBU-mottagningen och socialtjänsten kring de utsatta barnen. Kampen om "rätt" terapeutisk grundsyn. Kampen om barnets behov och intressen kontra föräldrarnas behov.

Motverkande aktörer, stigmatisering och ökad hjälplöshet uppstår som en icke avsedd men dramatisk konsekvens av samhällets insatser kring Patrik.

Hur vanlig är egentligen Patrik och hans likar? Problemet är att vi (och alla andra) vet ganska lite på den punkten om vi ska vara riktigt uppriktiga. De flesta som arbetar med barn känner intuitivt igen Patrik, inte som person, men väl som fenomen.

I en kommun där vi studerat samverkan kring utsatta grupper bad vi en grupp "experter" med lång erfarenhet kring frågan göra en kvalificerad hypotes kring svaret. Man delade först in gruppen i ett antal delgrupper där "Patrik" och hans "syskon" kunde tänkas återfinnas. Man fann då bl.a. grupperna

* normlösa familjer

* unga ensamma föräldrar

* lågutbildade och arbetslösa familjer

* ekonomiskt svaga familjer

* kärlekslösa familjer där våld och brutalitet kan förekomma

* osedda barn utan nätverk

* familjer med missbruk

* flyktingar

* familjer med främmande kulturell bakgrund

* psykiskt sköra familjer och familjer där någon förälder har psykisk sjukdom

* barn i umgängestvister

Det finns många reservationer kopplade till denna lista. Den är inte vetenskaplig i strikt mening. Men det är grupper som de i kommunen professionellt erfarna väl kunde identifiera. Och som har bekräftats i många andra kommuner som vi arbetat med. Hur många är dom då? Det var inte lätt att skatta. Men den siffra man efter stor vånda fastnade inför var 2.000 barn. I en kommun med cirka 65.000 invånare och cirka 15.000 barn i detta åldersintervall. Mellan 10 och 15% av alla barn. Annorlunda uttryckt innebär det 3-4 barn per klass. Som är bedömda (potentiella eller verkliga) högkonsumenter av välfärdssamhällets olika tjänster redan från späd ålder. Kanske predestinerade till samma sociala gatlopp som Patrik!!! Möjligheten av att detta är sant skapar ett hissnande perspektiv.

Patrik finns inte. Men Patrik är en person vi mött i många olika skepnader under de sista åren. Hans mer exakta livsöde har mejslats fram i dialog mellan oss och ett antal erfarna yrkesmänniskor som har utsatta barn som kompetensområde. Så här beskriver en områdes nämnd i en kommun Patriks situation;

"Många unga mammor är socialt isolerade och saknar nätverk av vänner, egna föräldrar eller andra äldre som kan stötta och utgöra goda förebilder i att uppfostra barn....barn som lever i riskzonsmiljöer upptäcks ofta i ett alltför sent skede....På många ställen i utförsbacken står olika myndighetspersoner, som vill hjälpa, men mamman och barnet glider dem alla ur händerna och fortsätter sin färd allt närmare stupet."

Några "Patrik" klarar sitt liv alldeles utmärkt - maskrosbarnen - andra går under och blir eviga bidragstagare, ytterligare andra blir ledare för Bandidos, Hells Angels eller knivmördar invandrare. Problemet är att vi inte vet i förväg vilken livsbana dessa människor kommer att få. Vi kommer aldrig att klara av att göra 100% träffsäkra individuella prognoser (det är kanske inte ens önskvärt, en sådan prognos skulle vara baserad på tanken om social determinism). Men en sak har vi hyfsat kläm på och det är de sammanhang och omständigheter när sannolikheten ökar dramatiskt för att Patriks liv inte kommer att bli särskilt bra. Man skulle kunna prata om riskzoner eller riskbeteenden .

Ett sätt att tänka på Patrik är att tänka på honom och hans syskon som ett isberg. Inom hälsoförebyggande arbete brukar man tänka att en allvarlig skada har föregåtts av 100 tillbud eller incidenter och bakom detta finns det 1.000 farliga förhållanden eller beteenden. Den synliga olyckan blir symtomet på en underliggande problematik. Om vi tänker kring utsatta barn skulle vi kunna få ett isberg med följande utseende

På toppen av isberget hittar vi de förhoppningsvis ganska få men riktigt ordentlig utsatta barnen. De utagerande, de våldsamma, de misshandlade de incestutsatta. Men också de tysta och förtryckta barnen. De som vänder sin smärta inåt. Dessa barn skulle vi kunna kalla utsatta. Deras kollektiva prognos ser inte särskilt bra ut. De far redan nu väldigt illa.

Strax under vattenytan, längre ner i isberget finns en betydligt större grupp. De som far illa, de som hamnat i en riskzon med uttalade riskbeteenden. De som ligger snubblande nära att bli verkligt utsatta. En marginell försämring kan får deras liv att falla över ända. En stödjande hand vid rätt tillfälle kan hjälpa dem upp på benen. Dom har börjat snatta, men ännu inte gjort det till en livsstil, dom har börjat banta men ännu inte utvecklat ett anorektiskt beteende. Dessa barn skulle vi kunna kalla riskzonsbarnen. Det är i denna grupp vi hittar Patrik.

Ytterligare längre ner i isberget hittar vi alla de barn som på ett eller annat vis far illa men ligger längre från risken att få sitt framtida liv förstört. De som inte riktigt lyckas i skolan, kanske snubblar på sina egna fötter i gymnastiken, feta barn, barn med glasögon. Mobbarnas potentiella offer. Men barn som ändå i någon mening har tillgång till vuxet stöd. Vi skulle kunna kalla dem för de sköra barnen.

Och ytterligare en bit längre ner i utsatthets-isberget hittar vi alla de så kallade normala barnen och vi hittar de robusta barnen. När vi talar om utsatthet och när vi talar om risken för ökad utsatthet i form av riskzonsbarn, och när vi talar om samhällets insatser för olika barngrupper ser vi det som en poäng att fundera över var vi satsar våra resurser. Är det de normala och robusta barnen som får resurser? Eller är det de sköra barnen, riskzonsbarnen och de utsatta barnen.

Bilden som vi har uppfattat den är ganska klar. Identifierat utsatta barn får idag omfattande stöd från samhällets sida. De far så illa att vi kan inte förneka behovet av insatser. En alternativ men mindre smickrande tolkning är att de så till den grad förstör förhållandena för "de normala barnen" att man satsar resurser på de utsatta för att därmed värna om de normalas liv och störningsfrihet.

De normala och robusta barnen får också betydande samhällsresurser. Medelklassens barn har alltid tillhört vinnarna i välfärdsloppet. Det är i väsentliga stycken dom som utnyttjar välfärdssamhällets fritids- och kutlrpolitiska resurser. I form av föreningsbidrag m.m. Förlorarna i dagens barnvärld är riskzonsbarnen och de sköra barnen. Patrik är ett sådant barn. Sålunda utbrister tidningen Kommunaktuellt i en rubrik med anledning av en granskning från skolverket; "mobbning och bristande stöd till svaga elever största problemet"

Då vi sparar gör vi det inte i första hand på de utsatta och utagerande barnen. Det skulle inte gå. Deras symtom är så starka att vi inte kan negligera dem. Vi sparar inte heller särskilt mycket på gruppen av normala och robusta barn, och skulle vi spara där så finns det andra alternativ för dessa barn. De förfogar nästan alltid över andra resurser i form av familjer, kompisar och andra nätverk. Det är bl.a. så deras robusthet definieras. Och då man berövar dem resurser har de alltid vuxna som står upp och artikulerar sitt missnöje med de föreslagna besparingarna. De robusta barnen finner alltid sina språkrör.

Vi får alltså inte glömma att det bland de utsatta barnen, riskzonsbarnen och de sköra barnen alltid finns barn som vänder sig mot omvärlden på ett mera påtagligt vis – de som lever ut sina problem. Sannolikt är gruppen som sluter sig med sina problem minst lika stor om inte större. Ofta, men långt ifrån alltid, är detta liktydigt med en uppdelning mellan pojkar och flickor där pojkar är stökiga och utagerande medan flickor är tillbakadragna och tysta.

Vi kan illustrera detta i form av en fördelningskurva där vi fört samman riskzonsbarnen och de de sköra barnen i en mellankategori. I brsit på annat kallar vi dem "normala".

Den helt överväldigande majoriteten av svenska barn är sannolikt inte utsatta i någon reell mening. Av de utsatta, riskzons- och sköra barnen är det framför allt de som ligger i den vänstra svansen - de utagerande - som vi lägger märke till. Här hittar vi värstingarna i ungdomsåren. I den högra svansen hittar vi incestoffer och andra barn som lever i slutna familjer eller barn som på egen hand drar sig undan. I diskussioner om utsatthet är det mycket lätt att dessa barn, vare sig de är utsatta eller riskerar att hamna där, glöms bort.

Dessa har ett sämre utgångsläge än sina stökiga bröder och systrar – men de är alla förlorare. Det visar nästan alla indikatorer. Det är deras familjer som drabbas av minskade samhällsresurser, det är deras föräldrar som får minskad sjukersättning och sänkt socialbidragsnorm. Det är deras behov som socialtjänsten inte ser. Dessa familjer har inga språkrör. De saknar språk och en scen där de kan göra sin röst hörd. Därmed riskerar vi att förlora även dessa barn. De sköra barnen blir riskzonsbarn och riskzonsbarnen blir utsatta. Och under tiden ägnar vi andra oss åt budgetsanering.

Men det är något värre än så. I varje offentlig verksamhet med självaktning finns idag någon form av dokument som säger "patienten i centrum" eller något liknande. Så är det sällan. Och i varje fall inte för Patrik Kanske är det som tidningen Blandaren skämtade till det, en felskrivning. Det ska stå; patienten i väntrum. Då man studerar övergripande beslutsdokument återfinns nästan aldrig de som berörs - medborgarna, brukarna, klienterna, patienterna eller kunderna - de lyser med sin frånvaro. Det är som att barn och föräldrar inte existerar. De har drabbats av icke-existensens förbannelse.

Patriks canossavandring äger rum i ett system fyllt av parallella maktstrukturer av utpräglat hierarkiskt slag. Hans vandrar från pyramid till pyramid som vi ser i figuren nedan.

Logiken i dessa strukturer är klockren om än inte särskilt sympatisk. Till att börja med är det utpräglade maktstrukturer med ett top-down perspektiv, i varje fall ur Patriks och Yvonnes perspektiv. I nästan varje instans hänger ett mer eller mindre osynligt Damoklessvärd över Yvonnes och Patriks huvud som heter "utredning och omhändertagande enligt socialtjänstlagens, §50", eller något dylikt.

I pyramiderna finns experterna sorterade efter rangordning, chefs överläkare, biträdande överläkare, underläkare, vårdcentralsföreståndare, distriktssköterska och undersköterska - alla med högre rang en dom det gäller - Patrik och Yvonne. Indelning i professionella hjälpare och hjälplösa är tydlig. Den hjälplösa välfärdsmänniskan synliggörs i dessa sammanhang. Sällan har detta blivit så tydligt som då den CP-skadade filmaren Lars Mullback kritiserar den traditionella expertsynen på sin egen behandling och möts av ett totalt oförstående och påtagligt förakt från den läkarkår han kritiserar. Lars Mullbacks brott är att han anser sig vara expert på sina egna behov och inte okritiskt köper de traditionella experternas syn. Och han har ju empiriskt stöd i sin egen verklighet. Hade han följt deras råd skulle han inte bara vara rullstolsburen utan också rullstolsbunden.

En tredje aspekt är att i dessa system uppbyggda kring vård och behandling finns det en tendens att ständigt fokusera på det sjuka. På individen som drabbad av en sjukdom. Ett patogenetiskt synsätt som det heter. En drabbad patient, utsatt för sjukdomens symtom och experternas insatser - den passiva sjukrollen. Motbilden till detta - den hälsoinriktade medicinen - utgår från individen som bärare av ansvar och ser individen som den viktigaste aktören i sjukdomsförloppets behandling. Det salutogenetiska synsättet som det heter. Det motsätter sig den stämpling och stigmatisering som patientrollen innebär och som leder till kroniska sjukdomstillstånd.

Men vi ser också hur Patriks situation bryts sönder i fragment och delbilder där ingen, faktiskt inte en enda aktör besitter en samlad bild vare sig av Patriks liv eller Patriks problem. Hur ska man i en värld bestående av fragmenterade maktpyramider kunna tillämpa en helhetssyn? Ibland fungerar det tack vare att enskilda kloka människor går på tvären i systemen i stället för att följa deras logik

Man har också olika värderingar och syn kring vad en stödjande, hjälpande och korrigerande roll är i ett arbete med Patrik och hans syskon. I de olika delarna av välfärdssveriges maktpyramider har man inte bara olika professioner med olika perspektiv; är det ett socialt, pedagogisk, medicinsk eller psykiatrisk problem? Man har också olika värderingar och människosyn. Dessutom har man från samhällets sida olika uppdrag. Hur ska det kunna uppstå en helhetssyn kring Patrik med detta som grund?

I en studie genomförd kring barns villkor i centrala stan i Stockholm kunde man identifiera mer än tjugo olika aktörer - vid sidan av skolan - med starka intressen i barns liv och uppväxt. Dessa tjugo aktörer representerade kanske ett trettiotal olika professioner alla med sina bestämda yrkesuppfattningar om barn och deras behov. Mönstret återfinns strängt taget överallt. Det är naturligtvis inte heller något som vi är ensamma om att ha upptäckt. Strängt taget vem som helst som arbetar med dessa frågor kan dra samma slutsats som kommundirektören i en kommun gjorde;

"det splittrade politiska ansvaret inom socialsektorn med uppdelning mellan stat, landsting och kommun försvårar god hushållning och effektiva lösningar för den enskilde. Många känner sig maktlösa inför vården och omsorgen. När man är sjuk och svag förstärks underläget mot personalen. Bristerna i samhällets insatser ligger ofta i gränslandet mellan olika ansvarsområden... Mångas ansvar blir lätt ingens ansvar"

Kring Patrik och alla andra sköra människor i gråzonen mellan olika aktörers intressen sker alltid maktkamper. Olika offentliga aktörer slås om att få sitt synsätt som dominerande. De offentliga aktörerna står ofta i motsatsförhållande till de mer informella. Alla positioner är tänkbara. Allt från den extrema samhällssynen med myndighetsutövning och omhändertagande av barn i den ena ytterligheten till att det är individens och familjens ensak i den andra. Den offentliga debatten kring Patrik tar sig ofta formen av ett antingen eller tänkande. I den ena ytterligheten det starka samhället i den andra den starka kärnfamiljen

Egentligen är alla barn utsatta. Barn klarar sig inte själva i dagens värld och är därmed utsatta för vuxnas godtycke även om de flesta klarar sig bättre än Patrik.. I de flesta barns uppväxt omges de av bra vuxna som kan fatta rätt beslut och stötta och leda på rätt sätt.

Föräldrarna har naturligtvis det helt övergripande ansvaret för ett barns uppväxt. Alla föräldrar förmår inte axla denna roll, som Yvonne, eller gör saker och ting på uppenbarligen felaktigt sätt. Detta innebär dock inte att de är utan ansvar. Ingen annan kan ta över detta ansvar utom i speciella fall. I grund och botten innebär detta ett ställningstagande för att barn inte är "samhällets" ansvar. Visst har vi kollektiva resurser och ansvar för att stötta och underlätta för, särskilt svaga, föräldrar i sin föräldraroll, men det är ett komplement och inte ett substitut.

I kommunprojektets seminariegrupper kom flera av deltagarna gång på gång tillbaka till att problemen för barn och unga som har det svårt ofta bottnar i att de har föräldrar som gett upp sitt föräldraskap. I vissa familjer blev i stället barnen ambassadörer för sina föräldrar. Detta gällde i många fall familjer med språksvårigheter men det var inte enbart denna grupp.

Barn som riskerar att hamna snett, dvs bli utsatta, behöver en ambassadör. Någon som kan ge stöd i vardagen och som, om det hela börjar gå för långt, kan föra deras talan och bevaka hanteringen hos alla samhällets aktörer. De flesta utsatta barn verkar sakna detta helt och hållet.

I familjer med arbetslösa eller långtidssjukskrivna föräldrar vänds vardagen upp och ned för barnen. Tidsbegreppen försvinner eftersom föräldrarna inte behöver eller vill se dagen som den tid på dygnet då man är vaken och gör saker. Det finns gott om exempel på hur barn i dessa familjer får axla föräldrarnas ansvar gentemot småsyskon och till och med föräldrarna. Detta inverkar givetvis menligt på deras förmåga att göra bra ifrån sig t.ex. i skolan och lärare och annan personal ser bara ett barn som alltid är trött eller som aldrig kommer i tid. De ser inte en dubbel- eller trippelarbetande 10-åring som behöver stöd istället för bannor och hemanmärkningar.

Ur detta perspektiv är den viktiga frågan kring utsatthet hur man kan tvinga eller stimulera föräldrar att ta sitt ansvar. Det är känsligt eftersom intrång i familjens innersta är att betrakta som social ingenjörskonst av farligaste slag. Olika typer av totalitär extremism hotar i bakgrunden. Detta hindrar dock inte frågan måste ställas. Om föräldrar av en eller annan anledning inte längre uppfyller sina förpliktelser mot barnen vad kan samhället då göra - förutom att ta över helt och hållet? Hur kan man stödja utan att styra?

Man skall kanske vara tacksam för att inte de enda vuxna i barnens värld är deras föräldrar. För såväl barn med som utan föräldrar som försöker ta sitt ansvar på ett vettigt sätt, finns det andra vuxna man kan få stöd, uppmuntran och ledning av. Dessa vuxna kan vara allt från släkt, till grannar, kompisars föräldrar, fotbollstränare, etc. Även samhällsföreträdare som lärare, dagispersonal, polis etc ingår i detta nätverk men i en mer formell kapacitet.

På sätt och vis kan man se dessa vuxna som ett nätverk runt barnet, där föräldrarna utgör kärnan. Antagligen finns det positiva samband mellan hur föräldrarna fungerar och hur stort och aktivt resten av det informella nätverket är, dvs fungerande lyckliga barn har fler viktiga vuxna i sitt nätverk än utsatta olyckliga barn med dåligt fungerande familj. Extremfallet här är antagligen de utsatta barn som vänder sig inåt och som ofta finns i familjer som sluter sig.

Ett vidare perspektiv på barn och deras sårbarhet eller potentiella utsatthet skulle kunna utgå från de totala resurser som barn har i form av vuxna. Bristande föräldrar kan säkert, delvis, kompenseras av andra engagerade vuxna – det som Alice Miller har kallat det seende vittnet - även om det också finns exempel på fall där föräldrarnas roll helt tagits över av andra. Idealsituationen är naturligtvis att barnet har ett social nätverk av vuxna som på olika sätt kompletterar och stödjer varandra. Något vi kan illustrera som i nedanstående figur.

Denna uppsättning vuxna har olika roller och vikt för olika barn. Sannolikt kan en torftig hemmiljö kompenseras av andra stödjande vuxna, såväl i de informella nätverkan som i de formella. Hur dessa balanser ser ut vet vi inte idag men det är viktigt att vi börjar se på utsatta barn i nätverkstermer. Om det inte finns en stödjande struktur av vuxna så är det stor risk för att alla åtgärder som eventuellt sätts in byggs på mycket lös sand. När man är färdigbehandlad finns det ingen grund att bygga vidare.

Man skulle kunna formulera en enkel lökteori; längst där inne finns barnet, i skiktet utanför kärnfamiljen, i nästa skikt den vidgade kärnfamiljen, därnäst resten av släktskapsnätverket, därefter den nära vänkretsen, så det perifera vänkretsen och ytterst det professionellt stödjande nätverket.

I femkommunprojektet ställdes frågor kring far- och morföräldrars del i barnbarnens liv. På vissa ställen, framför allt på landsbygden, hade barnen mycket kontakt med den äldre generationen, medan man på andra håll inte hade någon som helst eller ytterst ringa kontakt. Det är lätt att bli nostalgisk och förespråka flergenerationsfamiljens dygder, vilket vi inte skall göra här. Vi kan bara notera att de barn som har tillgång till sina mor och/eller farföräldrar,mer kontinuerligt upplever dessa som ett reell stöd i livet.

Med en nätverksbild av barnet och de vuxna i dess omgivning kan vi också ställa oss frågan hur samhällets agerande kan anpassas till denna bild. Kan man börja se på barn i problematiska familjer som delar i ett större nätverk där man skall inrikta insatser på att aktivera och stödja detta nätverk istället för att isolerat titta på barnet i sig eller barnet och familjen. Kan samhällets aktörer se sig som medlemmar i detta nätverk runt barnet där alla delar som likar?

Nej, i de flesta fall vi har stött på har man istället sett familjen och samhället som två poler – som de två alternativen till stöd för barn. Alla andra aktörer kring barnet försvinner i bakgrunden i stället för att lyftas fram som den möjlighet och den resurs de faktiskt utgör.

Om vi ser alla dessa människor och deras möjliga insatser för ett barn så får vi en annan bild av läget för ungdomar som Patrik. Bilden nedan. Den visar ett antal av de olika tänkbara positioner på skalan individ - samhälle som kan vara intressanta att ha i bakhuvudet då Patriks liv ska studeras.

Ser vi på verkligheten på detta vis blir det inte en fråga om antingen eller, utan om vilken blandning av olika insatser för Patrik som är bäst i hans liv. Den optimala produktmixen av stödjande insatser skulle man kunna säga. Bilden skapar både möjligheter samtidigt som den försvårar ett förenklat antingen eller tänkande.

Varje position på skalan kan definieras och sedan tas till utgångspunkt för ytterligare en fördjupning. Vi kan till exempel diskutera föreningslivet längs axeln socialt engagemang - kärnaktivitet och fundera över goda balanspunkter. Vi kan fundera över den frivilliga offentliga servicen och ta en diskussion om vad som kan och bör organiseras i offentlig regi och vad som görs lika bra eller bättre i privata entreprenader (dagis, fritids etc). Vi kan studera de sociala nätverken och fundera över deras roll etc.

Problemet är att samhällsdebatten förs på ett annat vis idag. Som ett sorts ideologisk pingpongspel. På ena sidan nätet den nyliberala positionen som ser det starka samhället och den hjälplösa individen som konsekvensen av välfärdsstaten. Deras lösning blir att ge individen frihet och ansvar och reducera samhällets skyddsnät. På andra sidan den konventionella socialdemokratiska visdomen där det starka samhället antas vara en förutsättning för att förhindra individens utsatthet och där det svaga samhället blir ett samhälle för de redan starka.

Låt oss titta på detta med historiska ögon. Tanken med folkhemsbygget var att i ett fattigsamhälle, med utsatta människor och människor i beroende samt med människor som levde under ojämlika betingelser bygga något nytt. Ett starkt samhälle med starka och solidariska individer. Det goda hemmet (pil 1 nedan).

Men något gick fel, säger kritikerna. Vi skapade en välfärdsstat (pil 2), befolkad med bidragsberoende och hjälplösa välfärdsmänniskor. Dom var inte heller trogna den solidariska ideologin. Vi fick ett samhälle där människor betraktade välfärdsstaten som en sorts mjölkkossa och försörjningsmaskin. En intressegruppsekonomi. I stället borde vi, säger kritikerna från politikens högerkant, skapa förutsättningar för de fria skapande individerna och ge dem utrymme att utnyttja sin kraft och styrka - skapa ett nyliberalt samhälle (pil 3a).

Risken är då, säger kritikerna på politikens vänsterkant att vi slutar där vi började (pil 3b) i ett samhälle befolkat av starka och utsatta, ett samhälle där vissa blir fria men på bekostnad av andras beroende och underkastelse.

Och så böljar debatten fram och tillbaka som ett evigt ping-pong spel av antingen eller natur. Starka individer i ett svagt samhälle eller svaga individer i ett starkt samhälle. Vi söker framtidens lösningar genom att blicka tillbaka i backspegeln. Och tänk så lite tankemöda som offrats på diagrammets fjärde hörn - både och hörnet. Det hörn där vi fokuserar på folkhemsidén tanke om starka individer i ett starkt samhälle.

Hur ser det samhälle ut som både är starkt och fostrar starka individer? Frågan ställs alltför sällan. Ett samhälle där folkhemsidén inte uppfattas som synonymt med en stor och stark offentlig sektor och där folkhemmet inte förvandlar individer till hjälplösa systemparasiter. Vi vet ju vilka organisationsformer som finns i de tre andra hörnen av figuren; patron eller storbonden, företagaren eller kapitalisten, den offentliga sektorns vårdexpert eller byråkrat. Från organisationsteorin vet vi emellertid att det finns organisationer som har förmågan att båda stärka individen och organisationen i sin helhet. Ibland brukar de kallas nätverksorganisationer, ibland hybridsorganisationer eller imaginära organisationer. Ibland kallas företagsformen för kooperativa företag.

Vi tror nämligen att sökandet efter ett samhälle där utsattheten inte längre är lika närvarande, måste sökas i delvis nya samhällsstrukturer, nya organisationsstrukturer och en ny människosyn. Det är där lösningen för de utsatta barnen ligger - inte i historien.

Det finns en historia om en berusad man som på vägen hem från festen tappat nyckeln och letar efter den under gatulampan i stället för i mörkret där han förlorade den. Det var lättare så. Men inte särskilt effektivt.

Då vi betraktar barn och ungdomar, särskilt de utsatta, tenderar vi att se lösningen genom det verklighetsfilter vi betraktar samhället. Detta filter är präglat av några olika saker; tron på experterna, drömmen om evig materiell tillväxt och det fragmenterade samhället.

Experterna som sitter inne med svaren, de ökande resurserna som ska ge oss möjlighet att köpa oss ur situationen utan att behöva göra besvärliga val, sektorsintressenas arsenal av färdiga lösningar som söker problem. Allt detta känner vi väl till. Det är beprövat, prövat, förkastat och återtaget. Vi kan kalla det för social ingenjörskonst

Det brukar heta att som man ropar får man svar; formulerar vi problemet utifrån den sociala ingenjörskonstens perspektiv får vi också sådana svar, fler experter på barnproblem, stärkande av de professionella sektorsintressena och tillväxt som lösningen på problemet.

Ett fåfängt letande under lampan. Det är bara att konstatera att det gamla inbodda folkhemmets traditionella begreppsapparat och lösningsarsenal är hopplöst ur tiden. Lika ute som en swingplatta på ett Raveparty. Och hur ska något annat vara möjligt då de som har problemformuleringsinitiativet hellre spelar en vinylplatta med Benny Goodman än tittar på en rockvideo med JustD.

Men det här med framtidstro, visioner och drömmar då? Per-Albin Hansson kunde formulera drömmen om det goda hemmet. En hel generation kämpade för att bygga det, och IKEA inredde det. Men vad är Göran Perssons framtidsvision; konvergeringkrav, EU-fiering, sparbeting och inflationsbekämpning? Vad är det att kämpa för? Är det något som det går att samla de goda krafterna kring? Var finns visionärerna? Eller som vår dotter Anna citerade Martin Luther King i en uppsats;

"det är inte de onda människornas brutalitet som är problemet, det är de goda människornas tystnad"

Vi har svikit våra barn genom att ta de enkla vägarna, gått på dom enkla lösningarna. Varit tysta när vi visste bättre. Kanske fanns det goda skäl. Men prislappen finns där. Och nu förfaller fakturan till betalning.

Då man undersöker vårt folkhem med ett utpräglat barnperspektiv stöter man snabbt på ett antal myter, i varje fall förefaller de vara myter om hur det förhåller sig. Låt oss titta på några sådana

Först har vi myten om att de utsatta barnen är så udda eller få. Detta är en bekväm myt. Den tillåter oss att se problemet som någon annans. Något som inte berör oss. De stackars utsatta. Vi i medelklassen kan tröstande klappa dem på huvudet och sucka av medlidande. Vårt perspektiv är något annorlunda. Vi vill se de utsatta barnen som en sorts lackmuspapper. De utgör känsliga indikatorer på framtidens sociala förhållanden om vi inte ser upp. Isbergets topp som informerar om de underliggande krafterna och tendenserna. Man skulle betrakta dem som ett sorts radarsystem i tidsdimensionen som tidigt ger oss signaler om behov av kursändring. När en elev på Västergårdsgymnasiet i Södertälje misshandlar sin lärare och knäcker hans näsa, är det inte händelsen i sig som är problemet. Det är alla de omständigheter som lett fram till denna situation som är intressant. Dom underliggande förklaringarna. Hur kunde ens detta bli ett alternativ. Vilken samhällsutveckling förebådar denna händelse?

På så sätt blir dessa utagerande ungdomar ett sorts early warning system. Dom gör oss en tjänst, genom att i handling beskriva det samhälle vi alla går till mötes om inget görs. Men dom är också betydligt fler än vad vi vill tro. Det är inte några få här och några få där. Huvuddelen av isberget ligger under vattenytan Dom är många, och dom är högkonsumenter av samhällets välfärdstjänster. Sannolikt är dom också väldigt arga.

Därnäst har vi myten om att det bara är de udda barnen som far illa. Att utsatthet är något som berör de få, de marginaliserade, de socialt redan brännmärkta. Så tror vi inte är fallet. Vi tror att utsattheten är mycket mera generell. De flesta barnfamiljer är ekonomiskt utsatta genom att de för sin försörjning är beroende av offentliga försörjningssystem som alltmera undergrävs. De flesta barn möter mobbning och våld i sin vardag. Antingen självupplevt eller i andra hand. I extrem fallet kan det bli som i Rosengård där våra undersökningar inte gav en känsla av utbredd mobbning utan mera ett sorts ständigt pågående lågintensitetskrig mellan barn. 41% av barnen hade varit utsatta för mobbning där. Men rent allmänt är våld, droger och mobbning något som i stort sett alla högstadiebarn upplevt på nära håll.

Det finns en tredje myt som handlar om att vi redan löst problemen, eller i varje fall vet hur vi ska tackla problemen om vi bara får mer resurser. Fler PBU-mottagningar, fler specialpedagoger, fler närpoliser. Det är också signifikant att då man gör en arbetsmiljöundersökning bland personalen inom all PBU-verksamhet i Stockholms Län, ligger fokus på långa köer och resursbrist. Inte hur man ska ändra sina arbetsmetoder för att lösa problemet. Erfarenhetsmässigt är det ju så att ju fler behandlare, desto fler diagnoser, desto fler sjuka.

Vi tror inte alls att detta är någon framgångsväg. Vi tror faktiskt att vi inte ens har förstått problemet. Än mindre har idéer om hur det ska lösas. Och vad som är än värre. Många av de expertpräglade lösningsmodeller vi ser, tendera att snarare förvärra problemen på sikt än att lösa dem. Titta gärna tillbaka på Patriks liv. Det är mycket som talar för att en hel del av vår samhälleliga inlärda hjälplöshet är en icke avsedd men väsentlig biprodukt av välfärdsstatens logik.

En fjärde myt är myten att vi bryr oss. Den är inte heller sann. Naturligtvis bryr vi oss om de enskilda utsatta barn vi möter i skakande reportage kring våldsbrott, socialt utarmning och missbruk. Men detta är mera en sorts sentimental reflex, på samma sätt som vi kan ömka en gnyende hundvalp. Men i strukturell mening, i vår roll som samhällsbyggare, struntar vi i detta. Annars hade vi aldrig låtit gettoliknande komplex som Rosengård, Botkyrka eller Tensta växa fram och fortsätta att existera. Rikszonsbarnen och de sköra barnen har vi strängt taget övergivit. Varje indragen skolsköterska, skolvärd eller skolkurator är ett levande bevis på detta. Våra handlingar avslöjar vår cynism. Skulle vi på allvar brytt oss om de utsatta och de svaga skulle vi aldrig tillåtit att budgetsaneringsarbetet så entydigt fått betalas hårdast av de som från början haft sämst förutsättningar. Då skulle vi låtit andra värderingar råda. Så här skriver Maj-Gull Axelsson om dom utsatta;

"Bristen på pengar präglar i hög grad familjelivet....Johan håller på att bli precis som vi...han har ännu inte fyllt fyra år...han kom hem från dagis och sa; Andreas har en helikopter. Kan inte jag få en också?.....Jamen snälla mamma, sa Johan, jag kan väl få en helikopter! Om jag inte äter....???"

Vi lever alltså i ett svårförklarat mysterium då det gäller våra barn. Är antalet incestoffert och misshandlade barn större än nånsin eller är det så att det är först nu vi börjar få upp våra ögon. Är det först nu vi blir medvetna om effekterna av det Alice Miller kallar den svarta pedagogiken. Vi börjar varsebli isbergets topp, men vägrar fortfarande att envist dra konsekvenserna och titta under vattenytan.

Vi lever i ett rikt land, med mängder av resurser som avsätts särskilt för våra barn. Vi har mängder med kunskap om vad som utgör ett gott liv för barn. Och ändå tillåter vi att alla dessa våra minsta.... Landet otakt, skulle man kunna säga.

Vad är det som händer när ondskan, förtvivlan, desperationen, och vreden kommer upp på ytan och tar sig uttryck som övergrepp, barnamord, invandrarmord, som en Stureplansmassaker? Hur lyckas vi avstå från att dra de rimliga slutsatserna från denna typ av hemska händelser? Hur omfattande ska vår kollektiva okunnighet och vårt kollektiva förnekande tillåtas vara innan vi griper in? Är problemet ondskan hos de onda eller tystnaden hos de goda?

Ett problem som vi tangerat ovan och som återkommer i diskussioner om framför allt de utagerande utsatta eller riskzonsbarnen är att dessa har en förmåga att vända omgivningen emot sig – att få alla emot sig. Det finns gott om berättelser hur enskilda störiga barn fullständigt förstört hela läsår för sina skötsamma klasskamrater. Lärare kämpar med problemen så länge de kan sedan kanske skolpsykologen kallas in och sedan kanske de bråkiga lyfts ur klassen och alla drar en lättnadens suck.

Likadant är det i föreningslivet och framför allt inom idrotten. En lagkamrat som ständigt bryter mot spelreglerna och stör träningar och matcher förstör för kamraterna och för tränare. Här kallar man sannolik inte in en psykolog. Resultatet blir förr eller senare att han/hon åker ur laget. Annars börjar de skötsamma lagkamraternas föräldrar plocka bort sina barn och medlemsavgifter. De störiga försvinner och alla drar en lättnadens suck.

Dessa exempel blir tydliga i och med att vi talar om de utagerande barnen - värstingsaspiranterna. Men man kan antagligen hitta samma olustkänslor över de barn som drar sig undan i klassen eller i laget. De framkallar inte samma akuta olust eller oro och slutresultatet kanske inte blir utstötning, men de flesta tycker att det är bra att bli av med dom. De passar inte in.

Man skall vara medveten om att dessa mekanismer finns. Få av oss skulle säga något ont om utsatta barn i allmänhet, men busen i skolan han skulle i gärna bli av med. Denna dubbelhet finns alltid. I miljösammanhang pratar man om NIMBY - not in my back yard - dvs att vi vill gärna att man tar hand om problemen, men inte i min son klass eller i mitt bostadsområde.

Ser vi till vårt agerande som föräldrar med barn i barnomsorgen eller i skolan eller som grannar på gården eller som föräldrar till barn i föreningslivet så är det svårt att peka på tillfällen då vi tagit tag i situationer där andras barn visar att de har problem. Vi kan sitta på föräldraträffar i skolan och nöja oss med att höra från skolledningen att allt är bra i skolan trots att vi kanske fått höra från annat håll att det är bråkigt eller att missbruket kryper in på knuten. Varför drar vi oss undan?

En förklaring ligger nog i att vi inte vill blanda oss i. En annan att det innebär att vi blir indragna i något vi inte orkar fullfölja. En tredje förklaring kan vara att vi bara tycker att det är skönt att det inte är mitt barn. Så länge det går bra för Lisa är jag nöjd. Om andra inte kan hålla ordning på sina barn får de väl skylla sig själva.

Idén om att alla skall klara upp sina egna affärer är stark. Egentligen har vi en motpol till begreppet utsatt som heter självtillit. Tolkad positivt är detta en bra motbild. Men som någon påpekade ligger detta också nära tanken på att ensam är stark. Få skulle invända mot att detta stämmer. Ju mer oberoende vi är desto starkare är vi och desto bättre är det. Vi ligger ingen till last och vi behöver ingen annan. Vi klarar oss själva. Det högsta målet för människan.

Men är det så? Knappast. Vi påstod ovan att alla barn egentligen är utsatta, men detta skulle kunna utsträckas till att alla människor är utsatta. Få av oss skulle överleva på egen hand. Vi är alla beroende av andra. Kanske inte på samma sätt som barnet är beroende av de vuxna men ändå beroende. Endast i ekonomens värld kan man föreställa sig att detta beroende skulle kunna tillgodoses enbart via alla andras egenintresse. Det behövs naturligtvis mer än så.

Många barn som far illa men som klarar sig klarar sig genom att de blir starka och självständiga. De blir starka nog för att stå emot de drivkrafter som annars hållit dom kvar och som drar ner de som inte blir starka. Men det är inte deras styrka som är lösningen. Det är de band och det nätverk av stöd som gör dem starka som är lösningen. Bakom de flesta lyckohistorier finns det viktiga personer som klivit fram och tagit tag i dessa barn och som satsat på barn och unga som de flesta av oss helst aldrig vill möta. Det är dessa vi måste lära av.

Hos oss har det under de år vi arbetat med problemet kring utsatta barn dykt ett antal tankar om vilka underliggande samhällsproblem utsatta barn är ett oroväckande och allvarligt symtom på. Det första problemet är någonannansyndromet. Det berör inte mig. Så länge mina barn mår bra, så länge stöket i skolan är i någon annan klass, kan jag dra ner mössan över öronen och inte engagera mig. Det berör någon annan. Så länge inte våra egna robusta och normala barn riskerar att hamna i skörhetens eller riskzonens problematik kan vi ställa oss utanför. Utsatthet är något som berör någon annan. Alla vi vuxna med barn har skolats in i en samhällsmodell som betonat det opersonliga, avlägset liggande, kollektivets ansvar för individens väl och ve. Betala din skatt och håll käften skulle måttot kunna vara. Eller kanske; jag har betalt min skatt och har därmed inget ansvar. Vi har skapat en avlatsbrevsekonomi utan personligt ansvar och engagemang.

Det andra problemet är samhället utan framtid. Sedan folkhemmet byggdes klart saknar vi som nation ett gemensamt projekt. Vi är i viss mening framtidslösa. Det finns inga storslagna, gemensamma mål som förenar. Konsekvensen är att vi förhåller oss till den offentliga sektorn som en hyenaflock till sitt byte. Var och en försöker kapa åt sig så stor andel som möjligt. Spara gärna, men inte här. I stället för att det offentliga uppfattas som ett instrument för att bygga det goda hemmet, har det förvandlats till en försörjningsmaskin för de röststarka grupperna. Alltid mer men aldrig nog skulle mottot kunna vara.

Det tredje problemet är den kollektiva egoismens samhälle, eller kanske vi skulle kunna kalla det för intressegruppsekonomin. Ingen eller i varje fall ytterst få tar strid för de svaga. Få för de svagas talan; barnen, de psykisk sjuka, de gamla, de utvecklingsstörda. Hur ska vi annars tolka tystnaden? Hur ska vi annars förstå nedskärningarna inom sjukvården samtidigt som regeringskansliet, där nedskärningarna beslutas, skapat sig en gräddfil till privata vårdgivare.

Ett fjärde problem är det felbyggda samhället. Vi skapade en industriell och storskalig välfärdsstruktur med starka hierarkiska och fragmenterande inslag. Följden blir att ingen ser helheten och individen avkläds sitt personliga ansvar. Vi får ett samhälle fyllt av sociala gatlopp för de utsatta.

Det betyder också att vi som ett femte problem letar efter lösningar på helt fel ställe. Så länge vi som samhällsstruktur försöker lösa problemen genom att göra mer, bättre eller snabbare av samma sak som nu kommer vi sannolikt inte att hitta lösningarna. Det handlar om att ställa frågan: vad är rätt sak. Och för att kunna svara på den frågan måste man besvara två andra frågor. Den ena är vilket är problemet, det egentliga problemet? Och den andra är; vad vill vi uppnå? Det förefaller som om vi kring utsatta barn har glömt att ställa oss själva dessa båda avgörande frågorna. Vi undviker att ställa frågan; varför super Jeppe?

Slutligen har vi betydande svårigheter att hålla isär mål och medel, stort och smått, det överordnade från det underordnade. Då vi en gång byggde upp vårt folkhem var det överordnade målet att skapa trygghet, jämlikhet och att reducera individens utsatthet. Vi ville förskjuta balansen mellan individens och samhällets ansvar. Medlet för detta blev att bygga upp en stark offentlig sektor. Då vi idag diskuterar den sociala maktbalansen mellan individ och samhälle har i stället den offentliga sektorn och sysselsättningen för dess anställda kommit att bli målet, inte medlet. Särskilt tydligt och absurt blir detta då man t.ex. i Stockholms Läns Landsting ska krympa verksamheten med 3 miljarder kronor och i nästa andetag säger att inga anställda ska sägas upp. Det är inte bara en hopblandning mellan mål (sjukvård) och medel (sjukvårdspersonal). Det är dessutom antingen ytterst förvirrat eller en direkt lögn i en verksamhet där personalkostnaden överstiger 70% av de totala kostnaderna.

Kampen har kommit att stå mellan större eller mindre offentlig sektor i termer av pengar eller anställda. Man skulle kunna kalla det för det fåfänga ropet på mer pengar. Alltför sällan ställer vi oss frågan vad vi ska uträtta med alla de resurser vi avsätter till den offentliga sektorn. I stället för att fundera över hur vi på bästa sätt ska uträtta något konstruktivt med de 95% vi förfogar över av fjolårets budget, koncentrerar vi oss på att gråta över de 5% spilld mjölk som ett sparbeting utgör. Det är också signifikant att då man studera förändring av offentlig verksamhet, som man gjort i Rädda Barnens studie av förändringarna i Malmö Kommun 1991-94, koncentrerar sig helt på minskade intäkter i form av mindre resurser i stället för att koncentrera sig på det enda som egentligen är intressant - vad får vi för pengarna? Och vi tror inte att detta bara är ett metodproblem utan också speglar en uppsättning underförstådda och dolda antaganden vi bär med oss då vi granskar vårt folkhem. Problemet, som vi ser det, och kommer att argumentera för i kommande kapitel, är inte i första hand för lite resurser. Grundproblemet är hur vi använder de resurser vi har och hur vi gör då vi av olika skäl tvingas omprioritera mellan olika verksamheter.

Det finns pengar. Oerhörda mängder pengar. Men de är inlåsta i fel fållor, med fel synsätt och med fel uppdrag. Det vi är intresserade av är, hur skulle vi kunna förvalta vårt gemensamma pund bättre.