Ingvar Nilsson & Anders Wadeskog
SEE AB
1997-05-14

Folkhemstanken formulerades av Per-Albin Hansson, Tage Erlander genomförde den med starkt bistånd av Gunnar Sträng och Olof Palme förde arvet vidare. Sett på detta vis skulle folkhemsidén vara något unikt socialdemokratiskt. Tanken bygger på en god och attraktiv kombination av socialistisk solidaritet – åt var och en efter hans behov sa Lenin - och kristna ideal - låten barnen komma till mig...och allt vad ni har gjort mot en av dessa mina minsta har ni också gjort mot mig, säger Jesus.

Men mer än så. Folkhemmet blev vårt stora samhällsprojekt under ett halvt sekel. Vi avskaffade fattigdomen, vi genomförde miljonprogrammet, införde ATP, byggde dagis, utvecklade arbetsrätten. Det blev vårt nationella projekt under efterkrigstidens tre första decennier. Uppslutningen var faktiskt mer eller mindre total. Det är den fortfarande, och trots all retorik även på politikens högerkant. Till och med viktigare än försvaret. I en opinionsundersökning hösten 1996 sade sig 53% moderata väljare vara beredda att höja skatten för att värna om äldreomsorgen, medan bara 16 % var beredda att höja skatten för att skydda försvaret. Av de moderata väljarna ville 23% minska utgifterna mycket i försvaret medan endast 2% ville det inom äldreomsorgen. Folkhemmet som fenomen är en gemensam nationell angelägenhet. Ingen partipolitiskt skiljande fråga.

Men någon gång under mitten av åttiotalet var vi plötsligt framme. Och då inträffade ungefär samtidigt två olika saker. Våra visioner tog slut och ungefär vid samma tid också pengarna. Från mitten av åttiotalet och fram till idag har vi överkonsumerat folkhemtjänster för cirka 1.200 miljarder kronor. Detta ser vi idag som en statsskuld. Och på visionssidan är det ännu värre ställt. Vi har inte bara ett visionärt underskott. Vi har idé-mässigt ingenting alls. I den idémässiga balansräkningens tillgångssida står siffran noll. På den politiska arenan har det väl knappast formulerats någon vision sedan Vietnamkrigets dagar. Om vi inte räknar den borgerliga privatiseringsvågen, som mera är en kamp mot än för något, eller den socialdemokratiska återställarpolitiken, som väl får beskrivas som en modell att backa in i framtiden med backspegeln som huvudsakligt hjälpmedel.

Kampen om framtiden har handlat om huruvida vi ska göra lite mer som förr eller lite mindre av det vi gjorde förr. Same procedure as last year madame? Same procedure every year, James! Men det gemensamma är att historien, inte framtiden, har fått utgöra referenspunkten för i stort sett alla lösningsförslag.

Det fanns så mycket bra i folkhemstanken. Och Sverige är fortfarande i våra ögon ett fantastiskt land. Men folkhemsmyten och den sociala ingenjörskonsten som blev dess metodik ledde till mängder av icke avsedda och inte heller önskvärda biprodukter. Vår tanke var god. Vi tänkte oss att ökad produktivitet, skulle skapa tillväxt i ekonomin vilket skapade utrymme för reformer och utbyggnad av välfärden. Vår avsikt var att modernisera samhället och strukturomvandling och en utbyggd gemensam sektor blev metoden.Ungefär som i figuren nedan.

Bilden beskriver den svenska modellen för strukturomvandling och tillväxt såsom vi känner den från 50-, 60- och 70-talen. I den här begreppsvärlden är folkhemmet och den offentliga sektorn i det närmaste utbytbara begrepp. Målet välfärd och medlet offentlig sektor har ingått en (osund?) symbios. Ett framgångsrikt näringsliv skulle utgöra den skattebas utifrån vilken en stark offentlig sektor skulle byggas. Detta kom att bli folkhemsbyggets kanske viktigaste redskap. Vi pratar om den generella välfärdens politik. Barnbidrag åt alla, sopnedkast, hissar, fri sjukvård, fri tandvård, rostfria diskbänkar och full sysselsättning skulle man kunna sammanfatta det hela med.

Men bilden var mer komplex än så. Motverkande krafter satte in. Tillväxten medförde att samhället fick omstruktureras. Människor flyttade. De sociala banden kapades. Familjebanden försvagades. Allt färre föräldrar (läs kvinnor) var hemma med sina barn i takt med att även kvinnorna trädde ut på arbetsmarknaden. Men kraven höjdes på oss. Och utslagningen av människorna från arbetsmarknaden accelererade. 1994, för att ta ett exempel utbetalades förtidspension och sjukbidrag till ca 420.000 personer under 65 år. Personer som i en annan ekonomisk verklighet kanske skulle kunnat försörja sig själva helt eller delvis Människor som slogs ut av sociala, medicinska eller andra skäl. Resultatet; förtidspensioner och socialbidrag. Vi kan illustrera effekterna av detta med ett mycket primitivt räkneexempel. Den årliga kostnaden för dessa 420.000 människor i form av samhällets försörjningsbörda uppgår till mer än 40 miljarder kronor. Lägg därtill den uteblivna produktionen och de uteblivna skatteintäkter dessa människor inte genererar så förstår vi att kostnaderna för denna typ av välfärd är svindlande höga

Kärnfamiljerna som fenomen krackelerar också under denna period. 1994 var antalet ingångna äktenskap cirka 32.000. samma år upplöstes mer än 22.000 äktenskap (70% av antalet ingångna) i vilka mer än 27.000 barn detta år slutade leva med båda sina föräldrar. Vidgar vi diskussionen till att även omfatta sambobarn, utsattes 1991 mer än 48.000 för familjesplittring av en eller annan anledning. Eftersom en årskull omfattar mellan 100.000 och 115.000 barn skulle man mellan tummen och pekfingret kunna påstå att cirka 40%-50% av alla barn har personlig erfarenhet av att leva i en splittrad familj. I ett samhälle där själva grundmetaforen - folkhemmet - bygger på kärnfamiljen som fenomen.

Effekterna blir bland annat ökade sociala kostnader för samhället som går in och tar över allt fler och fler uppgifter i människors liv, från färdtjänst till dagis. Detta betyder att kraven på försörjarna ökar. Deras andel av befolkningen minskar samtidigt som kraven från den försörjda delen ökar. Under denna tid ökar också skattekvotens andel av BNP från cirka 20% till över 65% - ett uttryck för folkhemmets kollektiva övertagande av ansvaret för våra liv. Mellan 1950 och 1990 ökade våra gemensamma resurser (BNP) från ett indexvärde på 100 till cirka 300. Under samma tid ökade de offentliga utgifterna till indexvärdet 700 (dvs mer en dubbelt så hög tillväxt som BNP) och de offentliga transfereringarna (dvs barnbidrag, pensioner, sjukförsäkring etc) till indexvärdet 1.200 (dvs en tillväxttakt fyra gånger högre än BNP).

Produktiviteten måste bl.a. av detta skäl öka ännu mer. Vi har skapat en självförstärkande cirkel. Men den är inte god utan ond. Allt fler och fler människor ska på en allt högre och högre välfärdsnivå försörjas av allt färre och färre människor. Man skulle kunna travestera Churchill och säga; att aldrig förr har så många haft så få att tacka för så mycket

Det vi nu får är inte längre en befolkning som gemensamt strävar efter att fylla en idé med ett innehåll. Det vi fått är de första tecknen på ett två-tredjedelssamhälle. En grupp som inte längre platsar i den hårda konkurrensen och som drabbats av utanförskap, brist på delaktighet och hjälplöshet. Och en annan grupp som riskerar att jobba till sig en hjärtinfarkt för att dels bygga sin egen välfärd och dels försörja de redan utslagna.

Ett sådant beteende kan vi kosta på oss under två olika omständigheter. Den ena är om de positiva effekterna av den förda politiken överväger de negativa. Om nyttan överstiger kostnaden. Den andra omständigheten är att vi trots att kostnaderna är större än nyttan anser oss ha råd att ta detta därför att vi uppnår andra mål, t.ex. fördelningspolitiska mål som rättvisa och jämlikhet.. Och det är fullt möjligt att i början av folkhemsbygget var marginalvärdet av en utbyggnad av den offentliga sektorn betydligt större än idag. Vad som emellertid är mera säkert är att vi idag inte har råd att betala för verksamheter som skapar mer kostnader än nytta. Det kan vi knappast kosta på oss. Inte med en statsskuld på 1.400 miljarder kronor. Den fråga vi måste ställa är om folkhemsbyggets onda cirkel kostar mer än den smakar. Faktum är att vi vet inte. Vi vet normalt sett inte ens om en övergripande besparing i våra välfärdssystem reducerar eller ökar kostnaderna på lång sikt eftersom vi ytterst sällan ställer oss denna fråga.

Men bilden är mer komplex än så. Ty samtidigt som detta skedde gick vi in och tog över allt större och större delar av ansvaret för människors liv. Detta mönster inleddes idémässigt redan på trettiotalet. Detr var då normaliseringens och tillrättaläggandets historia på allvar började skrivas i det svenska folkhemmet. Banbrytare är naturligtvis makarna Myrdahl.Deras bristande tilltron till den enskilda människan och den nästan magiska övertron på vetenskap och experter har i hög grad bidragit till att präglat vår syn på de offentliga institutionernas roll;

"Spädbarnsvården är ju den arbetsammaste och opersonligaste och tekniskt sett mest fordrande, varför den saken (sic) väl lämpar sig att överlämnas till expertis..."

I den värld som målas upp återfinns experter, auktoriteter och vetenskapen som tillrättaläggandets och normalitetens främsta tillskyndare. I dett fenomen inryms också begrepp som inordning och kränkning av individen. I vår ambition att modernisera människan och värna om henne ingick också som en (oavsiktlig?) del även att kränka hennes integritet och självbestämmande, i all synnerhet de människor vi återfinner längst ner på samhällsstegen.

"Ur social synvinkel är det obestridligen önskvärt att asociala indvider av förevarande uppenbart själsliga defekta typ bliva föremål för sterilisering i största möjliga utsträckning....den undermålighet det gäller icke blott är intellektuell utan också yttrar sig på det moraliska området"

En utomordentligt tydlig bieffekt av välfärdsexpansionen är att vi gjort människorna hjälplösa genom att frånta dem ansvaret för sina liv. Genom att kortsiktigt iklä oss hjälparens roll inte bara kränkte vi dem, vi undanröjde också deras förutsättningar att ta ansvar för sina liv. Vi skapade ytterligare en sorts tillväxtens onda cirkel, men på ett mera underliggande plan. Vi har gemensamt flyttat över ansvaret för människors liv från individen, familjen och nätverket till samhället. Den allmonfattande och förment goda staten.

Låt oss illustrera med ett exempel. Mödravården. Kvinnor har genom alla tider förvärvat kunskap om hur man föder och fostrar sina barn via sociala kvinnliga nätverk. Dessa nätverk har naturligtvis inte varit fulländade. Barn har fått fel kost, barn har blivit sjuka, barn har dött. Därför vidtar välfärdssamhället ett antal goda åtgärder. Mödravården och barnavården införs över hela landet och de positiva effekterna låter inte vänta på sig. De fjorton obligatoriska kontroller varje nyfött barn genomlöper innebär att väven är tätt vävd. Vi har kanske världens lägsta spädbarnsdödlighet. Men vad har hänt samtidigt, såsom en bieffekt? Mödrarnas sociala förmåga och kompetens har försvunnit så till den milda grad att runt om i landet kan man idag bli delaktig i berättelser från olika BVC om hur livets mest elementära inslag; äta, sova, vägas har medikaliserats. De sociala nätverken har eliminerats och kunskapen förmedlas i steriliserad förpackning på landets vårdcentraler. Avsikten var det inget fel på, men effekterna skapade en social hjälplöshet som ingen kanske hade räknat med. Och när den idérike och debattglade husläkaren Göran Sjönell vid mitten av 90-talet i samband med diskussioner om vårdens minskade resurser ställer frågan om det är klokt att använda så stor andel av resurserna till friska kvinnors normala omvårdnad av friska barn, kastar sig ett enat skrå av barnläkare och barnsköterskor över honom. Man kan undrar om kampen gällde barnen eller den egna professionen och de egna arbetstillfällena?

Det är nu folkhemmet sakta och smygande börjar förvandlas från ett solidaritetsuttryck till en försörjningsinrättning för olika intressegruppers kravmaskiner oavsett om dessa är lantbrukare, fackliga organisationer eller andra partsintressen. Mekanismerna är mycket tydliga. Vi får i samhället en grupp av det ekonomerna kallar "free-riders", dvs systemsnyltare som lär sig att åka med systemet och exploatera dess möjlighet, ungefär som vi alla tycks ha en benägenhet att överskatta avståndet mellan bostaden och arbetet då vi yrkar avdrag för resa med egen bil vid deklarationsdags. Folkhemmet förvandlas på så sätt sakta och omärkligt från en solidaritetshandling till en försörjningsmaskin. Ständigt mer men aldrig nog skulle mottot kunna vara.

Detta är en lömsk ond cirkel på flera vis. För det första är den osynlig och går inte att upptäcka direkt. Men det är inte svårt att upptäcka hur olika grupper av människor baserar sina försörjningsstrategier på offentliga bidrag bara man vet var man ska leta. Första gången vi på allvar blev varse detta var i samband med ett antal glesbygdsprojekt vi genomförde för 10-15 år sedan. Vi konstaterade en märkvärdig skillnad mellan människors faktiska levnadsstandard och den standard de enligt inkomststatistiken borde ha. En viktig förklaring låg i att de på ett fullständigt rationellt och begripligt vis hade lärt sig att som försörjningsstrategi pendla mellan olika samhällssystem; lite lönearbete, lite informellt arbete och lite offentliga bidrag. Lite svartarbete, lite jakt, lite AMS-kurser. "Vi flytt int", blev mottot. Räkningen landade slutligen som en delpost i statsskulden. Deras liv var inte uppbyggt kring tanken på självförsörjning genom arbete eller anställning utan deras liv var uppbyggt kring kombinationseffekten av dessa olika delar.

Vem ska bära ansvaret för deras liv. Dom själva eller samhället. Problemet finns fortfarande. Vi har nyligen under ett arbetsmarknadspolitiskt uppdrag mött dom i den lilla inlandskommunen i Norrbotten. Grabbarna i helly-hansen jackor, gällivarehäng och gamla bilar – på vintern snöskoter förstås. I denna lilla kommun var dom cirka 200 st, allt från 16-åringar och uppåt. Kort utbildning på praktisk linje i den mån man hade någon utbildning alls efter grundskolan. Ett uttalat kunskapsförakt, en romantiserad föreställning om livet i skogarna och en utstuderad och genomtänkt bild av hur livet i framtiden skulle komma att bestå av en oändlig rad av AMS-kurser, omskolningar, beredskapsarbeten varvat med jakt. Ett tämligen gott liv med andra ord. Bilden återfinns i dramatiserad form i filmen Jägarna som kanske blivit så uppskattad i Norrland därför att den träffar så rätt. Men frågan är; var hamnar notan? Och hur länge kommer räkningsmottagaren att vara villig att betala? Någon hade i denna lilla kommun räknat ut att den årliga notan för just dessa två hundra låg på mellan 15 och 20 Mkr. Detta kan jämföras med kostnaderna för all annan kommunal service som belöper till lite drygt 200 Mkr per år. Är detta en rimlig resursanvändning? Är detta ett uttryck för solidaritet eller social parasitism?

För det andra är mekanismerna i den onda cirkeln subtila och svårfångade för att inte säga svårbevisbara. Man kan alltid tvista om detta förhållande föreligger. Det finns inga bra mätmetoder att registrera med. Hur ska vi kunna registrera att människors hjälplöshet ökat eller att deras benägenhet att ta personligt ansvar för sina liv minskat i samma takt som de övervältrat detta ansvar på kollektivet. Men många av välfärdssamhällets aktörer på lokal nivå kan spåra och upptäcka hjälplöshetens mönster i vardagen och dess konsekvenser inte bara i form av kostnadsexeplosionen för att försörja människor som under andra sociala betingelser kanske skulle kunna försörja sig själva utan framförallt effekterna i form av passivisering och handlingsförlamning. Följande citat uppfattar vi som tämligen representativt;

"Det finns också anledning att tro att samhällets hjälpare utifrån sitt ramverk av regler, myndighetstradition och samhällsattityder bidrar till att vidmakthålla arbetslösheten genom att de arbetslösa passiviseras."

Men vi kan också spåra hur konsumtionen från de gemensamma systemen tenderar att förändras då spelreglerna förändras utan att detta nödvändigtvis betyder att behoven förändras. Sålunda konstaterar man i en studie av sjukförsäkringens galloperande kostnader i början av nittiotalet;

"Slutsatsen av detta blir att även om nationella olikheter i hälsotillstånd, åldersstruktur, kvinnlig förvärvsfrekvens och näringslivsstruktur kan förklara en del av skillnaderna i sjukfrånvaro mellan länderna, så kan de inte förklara varför Sverige har högre frånvaro än andra länder."

Kan man kanske i detta mönster skönja en glidning från folkhemmet som ett solidaritetsuttryck till den gemensamma sektorn som en försörjningskälla som vi alla oblygt tappar på dess tillgångar.

För det tredje är effekterna precis som en viss typ av psykofarmaka långtidsverkande. Först efter en längre tids bruk upptäcks de negativa biverkningarna av lyckopillret. Och då är beroendet ett etablerat och svårbrutet förhållande. Låt oss exemplifiera med bidragsförskotten. Under lång tid har samhällets linje varit att skydda barn till ensamstående föräldrar rent materiellt genom att försäkra sig om att vårdnadshavaren (i regel modern) oavsett faderns betalningsvilja eller betalningsförmåga genom bidragsförskottet erhåller en vissa summa pengar per månad. Avsikten var god,. Bieffekten blev att man (dvs i regel mannen) faktiskt kunde sätta barn till världen utan att behöva ta de finansiella konsekvenserna av detta. Som att studera utan att betala sitt studielån. Tittar man på det utifrån är budskapet från samhällets sida utomordentlig konstigt; du behöver inte ta ansvar för dina barn, det fixar vi. Återigen; avsikten var god, bieffekterna märkliga. När sedan staten i slutet av 90-talet av statsfinansiella skäl ändrar på spelreglerna och (kanske något kantigt) återkräver ett ansvar från de frånvarande föräldrarna stiger ramaskriket mot himmeln. Ska jag behöva ta ansvar för mina barn???

Dagens mekanismer skapades sannolikt under 70- och 80-talens finansiella övermod och berusning. Det var också då explosionen av de offentliga transfereringarna sköt fart på riktigt allvar. Och - vilket är intressant - härvidlag är det ingen större skillnad mellan borgerliga och socialdemokratiska regeringar.

Kanske är det också att den inlärda hjälplösheten för vissa grupper har förstärks mer än för andra. Vem är det som har ansvar för barnfamiljens standard? Är det familjen själv eller är det bostadsbidraget, barnbidraget, stödet till barnomsorgen, bidragsförskottet? Eller vad? Och vad innebär begrepp som bidragsnorm, existensminimum och skälig levnadsstandard? Vem är ansvarig för att just mina barn ska ha tillgång till eget rum, video och Levis 501? Är det familjen eller samhället?

Och vad hände? Allt fler och fler familjer byggde sin överlevnad och försörjningsstrategi på logiken och spelreglerna i de offentliga försörjningssystemen. Helt logiskt och fullständigt rationellt. Så i stället för att skapa starka och självständiga människor skapade vi bidragsstrateger som skaffade barn på det sätt som ur föräldraförsäkringssynpunkt var mest gynnsamt och som gradvis byggde upp ett osynligt beroendeförhållande och en egen sårbarhet inför de offentliga försörjningsystemen. Sålunda kan man konstatera att kvinnors födslomönster förefallaer påverkas av förändringar i reglerna för föräldrapenning. Bidragsstrateger eller kloka familjeplanerare? Svaret beror på perspektiv.

Som oavsiktlig biprodukt får vi familjer som inte hade förmåga att härbärgera en fem- eller tioprocentig förändring av de offentliga försörjningssystemen därför att deras familjeekonomi är starkt beroende av dessa system. Vi ville ju bara hjälpa dem...

Så det vi får som ett resultat av den osynliga onda cirkeln är två sorters problem ur ett barnperspektiv. Det ena problemet är alla de människor som i sin inlärda hjälplöshet får ett betydande, för att inte säga totalt, beroende av de offentliga systemen för sin försörjning. Ensamförsörjarhushållet med barn som till kanske 65% (se kapitel 4) är beroende av det offentliga för sin materiella välfärd.

Det andra problemet är alla de människor som i jakten på standard och för hålla tillväxten i gång tvingas att arbeta allt mer och mer. Vi har alltså bidragit till att bygga upp familjestrategier som är baserade på tvåinkomsts-idén. Vi säger ofta att vi idag har en högre arbetslöshet och kortare arbetstid än förr. Detta är kanske ett missvisande perspektiv. 1970 befann sig 3.8 miljoner personer i arbetskraften, 1994 var de 4,3 miljoner. Det är alltså idag 500.000 personer fler i arbetskraften än för 25 år sedan. Var blev det välstånd av som de producerar? Och det som tidigare (låt säg på 50-talet) var familjer med 48 timmars arbetsvecka (där mannen i regel var ensamförsörjaren) har under 1980-talet förvandlats till familjer med 70-timmars arbetsvecka. Detta förklaras naturligtvis av kvinnornas nästan totala etablering på arbetsmarknaden. Idag är förvärvsfrekvensen för kvinnor med barn under 7 år cirka 79%. Bättre standard och mer jämlikhet, men blev det också bättre för barnen? Var blev vår tid av för de förtroliga stunderna med barnen. Och mormor då? Mormor som idag är kring 50 år gammal och i sin livs blomning. Mormor som förr var så viktig. Ja, även hon arbetar. Nu håller hon på att förverkliga det hon inte hann på 60- och 70-talen då hon var småbarnsförälder. Hennes förvärvsfrekvens är över 80%. Denna ökning av arbetstiden har vi använt till två olika saker. Den ena är att höja vår egen standard - direkt eller indirekt. Den andra delen går åt för att försörja alla de som på grund av ekorrhjulets allt högre fart slagits ut ur systemet. De goda och onda cirklarna motverkar varandra.

Tittar vi på folkhemmet ur detta perspektiv kan vi ganska klart se att det finns tre sorters kostnader. Den första gruppen skulle vi kunna kalla offensiva kostnader. Kostnader som uppstår därför att vi med hjälp av olika offentliga reformer vill skapa bättre förutsättningar för ett gott liv för olika grupper av människor. För denna typ av kostnader finns ett rikhaltigt stöd i praktiskt taget all nationalekonomisk välfärdsteori. Detta var grundplanen i välfärdsbygget.

Sedan uppstod en mängd bieffekter som vi inte hade tänkt oss. Alla de defensiva kostnader som uppstod som en sorts reparationskostnader till följd av det som den sociala, kulturella och geografiska strukturomvandlingen skapade. Vi är nu inne i den onda cirkelns innersta varv. Allt från regionalpolitiskt stöd, via socialbidrag, förtidspensioner, miljökostnader och kriminalvårdskostnader.

Slutligen har vi den tredje gruppen av kostnader. Anpassningskostnader eller förväntningskostnader. De kostnader som uppstår som en följd av allt fler och fler familjer anpassar sina försörjningststrategier till de offentliga försörjningssystemen och förväntar sig att fortsatt bli försörjda i ökande eller i varje fall oförändrad grad. Räntebidrag, föräldraförsäkring, bostadsbidrag, bidragsförskott och barnbidrag, för att nämna några. Låt oss ge ett enda exempel; villa- och bostadsrättsbyggandet under 70- och 80-talen baserades i allra högsta grad vad avser standard och bostadsvolym till de regler som fanns i form av ränte- och bostadssubventioner. Detta skapade en anpassning och förväntningar hos familjer om att dessa subventioner skulle fortsätta i eviga tider, vilket ledde till svåra ekonomiska anpassningsproblem för dessa familjer då subventionerna upphör. Vems blir ansvaret då spelreglerna förändras? Statens eller de familjer som valt att spela med och utnyttja reglerna?

Problemet då vi talar om besparingar i den offentliga sektorn är, att vi inte skiljer mellan offensiva, defensiva och anpassningskostnader. Då vi talar om besparingar i offentlig sektor talar vi nästan alltid om minskade resurser, färre tjänster, mindre pengar etc. Vi talar alltför sällan om vad vi får för pengarna. Tänk om det är så att besparingar ibland leder till att vi får mer för mindre pengar, ibland skär i de defensiva kostnaderna på ett tämligen begåvat vis och ibland syftar till att "avkoda" människor från sin inlärda hjälplöshet. Tänk om det är så att vissa typer av besparingar hjälper människor att på nytt ta ansvar för sina liv.

Så länge vi bara pratar om besparingar i största allmänhet går det knappast att ha någon begåvad uppfattning om huruvida de är bra eller dåliga. Bara att de äger rum.

En konsekvens av det kollektiva ansvarstagandet och den kollektiva hjälplösheten är, att vi med utomordentligt goda avsikter bygger upp ett stort antal skyddsnät i samhället, vars syfte är att stödja och hjälpa, men vars oavsiktliga och ofta oväntade bieffekt tyvärr ofta blir att vi styr och ställer med människors liv och i praktiken omyndigförklarar dem.

Detta beror på flera olika saker. Men låt oss här fokusera på två olika fenomen; specialiseringen och det hierarkiska tänkandet. Låt oss se hur dessa båda fenomen kan slå mot utsatta barn. Vi illustrerar från ett uppdrag vi genomfört i en sydsvensk kommun med cirka 35.000 invånare. Fokuseringen i kommunen var utsatta barn före skolåldern.

Då man ska upptäcka utsatta barn (barn med särskilda behov) stöter man på problemet att varje aktör tenderar att definiera problemet utifrån sin profession. Det förekommer ingen helhetsbild. Få ser den kombinerade effekten. Precis detta fenomen hittade vi i en kommun.

Man beskrev också ganska tydligt hur man indirekt och naturligtvis oavsiktligt motverkade varandras insatser genom att man t.ex. inom IFO (individ- och familjeomsorgen) inte har kompetens att diagnosticera annalkande psykoser och därmed oavsiktligt och omedvetet vidtar åtgärder som utlöser eller förstärker sådana sjukdomsförlopp. Eller att man inom barnomsorgen inte förstår när det är dags att kalla in mer kompetens och därmed bidrar till att accelerera ett utslagningsförlopp. Orsaken kan vara att man inte vet vilka signaler man ska hålla utkik efter. Personalen vid BVC anar kanske att allt inte står rätt till men i sin osäkerhet och för att inte skrämma bort mammorna avstår man från att informera andra aktörer som skulle kunna ingripa. Och kom ihåg; inget av detta sker annat än i bästa välvilja. Det förhåller sig så att varje aktör ser världen utifrån sitt professionella perspektiv. Såsom man är skolad tenderar man att se världen.

När vi försökte identifiera gruppen utsatta barn fick vi helt olika bilder och helt olika diagnoser. På BVC studerade man barnen vid de fjorton tillfällen man har rutinkontroller på spädbarn nästan enbart utifrån ett medicinskt perspektiv. Och vad fann vi? Naturligtvis medicinska diagnoser som MDB och DAMP. Som man ropar får man svar. Och det intressanta är att ju mer vi har pratat om t.ex. DAMP eller MDB, desto fler fall har vi lyckats diagnosticera. Är det så att det inte fanns förut? Eller är vi offer för samma statistiska villfarelse som att ju fler poliser desto fler rapporterade brott

Barnomsorgen betraktar barnet nästan enbart från ett socialpsykologisk (fungerar han i gruppen) och ett pedagogiskt perspektiv (mognar han i "rätt", dvs genomsnittlig takt). Här blir indikatorn alltså antingen, stökiga och utagerande barn eller långsamt mognande barn. Och barnomsorgspersonalen är naturligtvis pressade av att både hantera de s.k. normala barnen i de allt större barngrupperna samtidigt som det läggs ett ansvar på dem att upptäcka olika tecken på utsatthet. Hur hanterar man detta? Genom att utbilda personalen i "tidig upptäckt av symtom". Och nu är vi ute på djupt vatten. Vi rör oss i checklistornas land. Slår vi upp en av de mer populära handledningarna kring barn i riskzon, hittar vi utöver utmärkta beskrivningar och analyser, just ett stort antal checklistor. Sätt dessa checklistor i händerna på omdömeslösa eller oerfarna handläggare och vi står inför risken av en lavinartad ökning av antalet barn med olika sorters grava problem.

Socialtjänstens individ och familjeomsorg (IFO) har ett mycket annorlunda perspektiv. Man anlägger ofta ett socialt eller ett socialpolitiskt perspektiv. Kommer barnet från ett missbrukarhem, är man socialt utsatt eller råder social fattigdom är frågor som man ofta ställer.

PBU -mottagningen har ett fjärde perspektiv - man talar ofta i termer av tidiga relationsstörningar och trauman. Inte sällan antar man ett psykodynamiskt perspektiv på problemet. Man får en tendens att psykiatrisera barnet.

Nu kan vi ju fråga oss, vad är sanningen? Vilken bild är den rätta? De fyra aktörerna ser ju det utsatta barnet ur fyra olika perspektiv och som man formulera problemet tenderar man att lösa det. Har man bara en hammare löser man alla problem som om dom vore spik?

Och vad händer då man börjar agera, var och en från sitt perspektiv. Ibland går det bra. Men ibland går det riktigt illa. Då aktörerna envetet hävdar sitt perspektiv och med perspektiv följer revir och anspråk på att företräda den sanna och rätta läran. Än värre blir det då man inte förstår eller accepterar gränserna för den egna kompetensen. Barn far illa och barn dör. Därför att vi organiserat vår verksamhet utifrån våra professionella perspektiv och inte utifrån barnets intresse.

Bilden skulle kunna vara en annan. Den samlade bilden av det utsatta barnet sedd samtidigt med summan av perspektiven skulle kunna ge en både allsidigare och mer nyanserad bild av situationen. Och de samlade aktörernas kompetens och resurser skulle kunna ge ett oerhört stöd åt det utsatta barnet. Under förutsättning att vi närmar oss situationen på ett respektfullt vis. På grund av att vi känner varandra, varandras uppgifter och uppdrag och varandras kompetens motverkar vi varandra oavsiktligt och skadar barnet.

Problemet med tunnelseendet blir särskilt allvarligt i några fall. För det första då vi är omedvetna om eller negligerar förekomsten av sidotunnlar. För det andra om man hävdar att det egna perspektivet är det rätta och nedvärderar andra perspektiv - tron på denna sanna läran. För det tredje om ingen tar ansvar för helhetsperspektivet. Hur ska vi då hantera denna svåra nöt. Vi kan skönja två lösningar. Helhetsproblemet läggs i knät på familjen/barnet -den redan utsatta ska integrerar de olika professionella ståndpunkterna. Helhetsproblemet läggs i knät på ett helhetsproffs - familjens hjälplöshet förstärks kanske ytterligare. Söker vi lösningar inom vårt etablerade välfärdssystem existerar ingen uppenbart bra lösning. I kapitel 8 ska vi diskutera hur man i Värmdö Kommun närmat sig en lösning av problemet.

Men nu möter vi nästa problem. Välfärdsstaten upa kastar sig över det utsatta barnet och dess familj. Vi har ju organiserat alla dessa välfärdsinstitutioner på ett sådant vis att de nästan omöjliggör ett respektfullt och jämställt vis att närma sig behövande. Vi har tidigare pekat på hur de hierarkiska strukturerna tenderar att skapa professionella hjälpare och vi andra - hjälplösa. Men också hur vi i detta sammanhang gradvis och efterhand överlämnar mer och mer ansvar till dessa professionella hjälpare och i samma takt infantiliserar oss själva.

Vår avsikt var att skapa stöd och service. Som bieffekt fick vi hjälplösa människor fångade i pyramidernas gatlopp, styrda av experter med tunnelseenden

Som vi kan se det så finns det med denna hierarkiska struktur som grund bara två alternativ. Antingen tar samhället över i sin helhet kring problemgrupper - vi skapar den totala och ultimata välfärdsstaten. Då får vi samverkan, helhetssyn och totalkontroll men också total hjälplöshet. Eller så fortsätter vi att organisera samhället i ett antal parallella pyramider med liten eller ringa information och samverkan mellan pyramiderna. Och vi överlämnar samordningsproblemet till den sårbara familjen. Med tämligen förödande konsekvenser för utsatta barn.

Lösningen måste uppenbarligen ligga i en helt annan organisationsstruktur baserad på en helt annan människosyn och en helt annan tro på människors förmåga att växa och ta ansvar för sina liv.

Man kan alltså med ganska stor säkerhet påstå att inom ramen för våra två grundproblem - hierarkier och specialisering - finns det för utsatta barn ingen bra lösning. Utsatta barn är mångfacetterade och komplexa. De är vad man brukar kalla multiproblem, och multiproblem kräver och också multikompetens för sin lösning.

Alternativen är förfärliga. I en kommun vi arbetat med i denna fråga, så inträffade den yttersta konsekvensen av den bristande samverkan kring utsatta barn. Tre små barn gasades ihjäl av sin mamma. Hur många fler barn ska vi låta gå under, innan vi....

Man brukar ju ibland påstå att människan, patienten, klienten står i centrum för de offentliga organisationerna. Det är inte sant, i varje fall nästan aldrig. I de allra flesta offentliga organisationer står organisationen, dess ideologi och dess medarbetare i centrum. Låt oss förklara vad vi menar med hjälp av några exempel

* om socialbyråer och vårdcentraler hade satt klienten i centrum borde de vara öppna på kvällar och lördagar - tider då de flesta människor har möjlighet att uppsöka dem. Just då är de som mest stängda. De psykiatriska mottagningarna borde ha bäst beredskap just då vi vet att ångesten är som svårast för de psykiskt sjuka, dvs söndagskvällar. Då är man som mest stängd. Det är i praktiken personalens behov som styr öppethållningstiderna.

* om PBU-mottagningarna i Storstockholm skulle svara mot klientens behov borde de vara koncentrerade till de områden där det finns som mest utsatta barn - vi vet ungefär vilka de svårast drabbade förorterna är. Men så är det inte. De är snarare lokaliserade där det funnits människor ur medelklassen som förmått artikulera sina önskemål

* om klienten vore i centrum skulle inte den första frågan man möts av i receptionen på en försäkringkassa vara; och vad är ditt personnummer då? Ett personnummer är inte en individ - det är en administrativ rutin

* om patienten vore i centrum skulle vi inte få höra en klinikchef inom folktandvården hävda att personalens busstider bör vara styrande för klinikens öppethållande

* om klienten vore i centrum skulle inte flera tjog mörkhyade arbetssökande tvingas stå utanför den låsta arbetsförmedlingsdörren med pansarglas klockan fem i nio en fredagsmorgon och under förödmjukande former genom pansarglaset i dörren tvingas stå och betrakta "how the other half lives"

* om klienten vore i centrum skulle vi inte få höra en högstadieskolas rektor stå och ljuga föräldrarna rakt i ansiktet om vilken fin och trevlig skola det var, trots att de flesta av dem visste om att skolan strängt taget varje vecka hade haft polishjälp för att upprätthålla ordningen bland eleverna.

Om medborgare varit i centrum skulle vi inte upplevt slutna, introverta, myndighetstänkande offentliga aktörer. Då skulle vi i stället upplevt offentliga aktörer som delaktiggjorde oss, ianspråktog vår förmåga, som arbetade efter helhets- och närhetsprinciperna.

En offentlig sektor som vill bryta mot historiens sociala ingenjörskonst, hierarkiernas gatlopp, den sociala hjälplösheten och myndighetsutövningens förtryck borde snarare bygga sin organisationsidé utifrån följande principskiss

I centrum bör individen och dennes behov finnas. Runt individen finns det sociokulturella nätverket, både som kärnfamilj, vidgad kärnfamilj och det övriga nätverket. Dessa utgör individens viktigaste livsresurser. Kring dem finns en stödstruktur i form av olika kompetenser vars uppgift är att stödja individen och dennes nätverk. Deras arbete samordnas i någon form av nätverksliknande ledningsstruktur.

I denna modell finns ingen topp och ingen botten, inga barriärer och inga revir. Utgångspunkten är individen och dennes behov. Nätverket är en stödstruktur som utifrån ett helhetsperspektiv ska stödja individen och dennes sociala nätverk inte ta över dess uppgifter. Det är mycket som talar för att denna modell är både effektivare och billigare än dagens. Vi kommer senare (i kapitel 8) att utveckla våra tankar och beskriva modellen och dess uppbyggnad mera i detalj

Översätter vi detta till utsatta barn så är det kanske denna väv vi ska väva kring dem. En stödjande väv av offentliga, privata och frivilliga aktörer i samverkan.

Uppgiften blir då för oss inte att till varje pris bevaka dagens organisationsstruktur i form av en offentlig sektor uppbyggd kring utsatta barn. Uppgiften blir att ställa frågan, hur ska vi stödja dessa barn på bästa vis. Kanske ska vi formulera oss som en ledningsgrupp gjorde inför en projektstart kring utsatta barn

"Det övergripande syftet med det samverkansarbete vi ska genomföra är att minska antalet barn med behov av särskilt stöd och att arbeta effektivare med de barn som återstår

* barnet och dess behov ska sättas i centrum, barnets resurser ska frigöras och barnet får rätt till utveckling i ett helhetsperspektiv

* föräldrarna och familjen samt dess nätverk ska utvecklas och stödjas

Om vi betraktar världen med lite andra ögon, kan vi fundera i vad mån begreppet folkhem i alltför hög grad blivit identiskt med fenomenet offentlig sektor. Vem har ansvar för Patriks liv, skulle man kunna säga? Och går man ett steg vidare och lyssnar på debatten i samband med alla sparåtgärder som vidtages kan man undra om huvuduppgiften är att förse oss medborgare med service eller förse den offentliga sektorn med arbetstillfällen. När man debatterar omstrukturering av kommuner och landsting för att minska kostnader och höja effekten samtidigt som man i olika former av sysselsättningsgarantier ser till att behålla sin personal kvar, kan man ju stilla undra om världen har förlorat förståndet. Eller är det så att vi att tappat perspektivet på vad som är mål och medel.

Om man förutsättningslöst funderar kring hur välfärden kan organiseras, kan vi tämligen snabbt se att detta i sin ena ytterlighet kan ske med utgångspunkt från familjen och i informella former. Hårddraget uttryckt; sköt dig själv och skit i andra ståndpunkten. Eller så kan välfärden organiseras med utgångpunkt från samhället, i mer formella former och med solidaritetstanken som grund. Formellt - informellt skulle kunna bli en etikett på denna axel.

Å andra sidan kan välfärden antingen organiseras i nätverksform med samverkan mellan likar som modell eller i form av hierarkiska, sektorsuppbyggda strukturer av den typ vi illustrerat ovan. Med lite fantasi kan vi då skapa fyra olika samhällsbilder. Låt oss börja i historien. Bondesamhällets, Fattigsveriges organisationsmodell för välfärd var byggd på informella nätverk som tog sin utgångspunkt i individ och familj. Det ersattes gradvis av det formella och hierarkiska välfärdsbygge som skedde genom utbyggnaden av den offentliga sektorn. Industrisamhällets svar på välfärdsproblemet. Båda dessa organisationslösningar svarade ganska väl mot den rådande organisationsmodellen för samhället i stort.

De informella nätverken i bondesamhället byggde på den lilla skalan, de små avstånden, överblickbarheten och den stabila sociala strukturen. Men bondesamhällets nätverksmodell innehöll också starka inslag av beroende, förtryck och översitteri. Det fanns i denna modell inte någon självklar symetri. Det fanns vinnare och det fanns förlorare. Man gick med mössan i hand till storbonden och bad om hjälp.

Industrisamhällets modell, den vi känner så väl som folkhemsmodellen, bygger på allas likhet inför lagen. Den bygger på ett rättighets- och solidaritetstänkande. Inte ett välgörenhetstänkande. Vi pratar om en generell välfärdspolitik. Samma socialbidragsnorm från Ystad till Haparanda. Storskaliga, standardiserade, uniforma, opersonliga och jämlika lösningar. Gemensamma för hela riket. Men hela tiden levererade från experter till klienter, från de professionella hjälparna till de professionellt hjälplösa.

I det ena fallet får vi starka inslag av personligt ansvar men parat med förtryck. I det andra får vi jämlikhet utan ansvar och rättvisa utan inflytande. Finns det någon modell som kombinerar det personliga ansvaret med solidaritet och jämlikhet skulle man kunna fråga sig. Ja, det finns det. Men låt oss ta en omväg genom att se hur man i dagens samhällsdebatt tacklar frågan.

I dagens politiska kamp äger nu rum en sorts kvasiintellektuell ping-pong duell mellan de som slåss för och vill ha mer av den existerande välfärdsmodellen och dom som vill ha mindre av den. Kampen mellan de som anser att ansvaret för individen ligger hos individen själv (teorin om den starka människan) och de som anser att ansvaret bör ligga hos samhället (teorin om det starka samhället). Men det är också en kamp om de formella strukturernas makt över oss liksom ett ifrågasättande av storebrorssamhällets sex-till-åtta-brödskivor-om-dagen-förmyndarmentalitets -hierarkier.

Det uppstår då två konfliktaxlar. Den nyliberala konflikt axeln (2a); skär ner i välfärden, låt individen klara sig själv. Vi får då ett samhälle för de redan starka. Men vi kallar det valfrihet och effektivitet. Det är ett lika hierarkiskt samhälle som välfärdsstaten men hierarkin hämtar sin kraft och legitimitet ur andra källor än expertrollen. Kanske ren styrka, finansiell makt eller begåvning. Vad ska vi göra åt de svaga i detta samhälle?

Den romantiska konfliktaxeln (2b)ser lite annorlunda ut; Man pläderar för en minskad offentlig ektor och för att återgå till bondesamhällets genuina nätverk. I dessa sammanhang pratar man gärna om den informella sektorn som en dellösning på problemet. Problemet är att förutsättningarna för dessa nätverk i form av stabila sociala miljöer är utplånade sedan nästan 100 år.

Det finns naturligtvis också en tredje position. Vi skulle kunna kalla den strutsen eller backspegelns ståndpunkt (2c). den uppfattningen som ibland brukar sammanfattas med begreppet återställarpolitik. Dvs att återställa välfärdsstaten till det tillstånd den befann sig i på den gamla goda tiden dvs i slutet av 70-talet.

Utforskar vi de av diagrammets tre hörn som vi fram till nu har studerat så finner vi att industrisamhällets lösning inte fungerar socialt eller ekonomiskt. Det är backspegelsmodellen. Bondesamhällets modell har inga sociala förutsättningar att fungera annat än ytterst marginellt, kanske i glesbygd. De starkas samhälle avvisar vi av ideologiska och värderingsmässiga skäl. Vad återstår?

Låt oss i stället vända på steken och fundera över hur ser det ut i tabellens fjärde hörn. Är detta ett samhälle som uppfyller de kriterier vi tidigare har diskuterat? Vi får då något som skulle kunna kallas nätverkssamhället. Vi skulle också kunna kalla det för det samverkande samhället. Ett samhälle byggt på samspel mellan jämbördiga parter förenade i nätverk. Det kooperativa samhället. Ett samhälle som bygger på individens ansvar, men inom ramen för ett relativt starkt nätverk. En organisationsform som hyllas av de flesta som kunskapssamhällets mest naturliga organisationsform. Men som också inom arbetarrörelsen har levt ett alldeles eget liv de senaste hundra åren. Kanske närmare syndikalisterna än socialdemokraterna, men definitivt framväxt ur arbetarrörelsen. En demokratisk och solidarisk modell, men som också nyttjar den kraft som finns i de formella strukturerna. Det finns faktiskt rikligt med erfarenheter från denna typ av organisationslösningar. Inom näringslivet kallas de imaginära organisationer eller virtuella organisationer. Företag som IKEA och Toyota brukar lyftas fram som exempel. Inom den ideella sektorn är detta vad vi brukar kallar kooperativa lösningar. Är det kanske en slump som ser ut som en tanke att den verksamhetsform som mest av alla har växt kring barn de senaste åren är just föräldrakooperativa dagis.

Utgör dessa hundratals samarbetsprojekt i nätverksform en kollektivt intuitiv och ideologiskt genomtänkt motreaktion på industrisamhällets opersonliga, ansvarsborttagande storskalighetsmodeller?

För, funderar vi på saken finns det knappast något annat alternativ än att utforska det samverkande nätverkssamhällets lösningsmodell på välfärdsproblemet. Och kanske är det på det viset att det intressanta inte enbart ligger i att diskutera i vilken av de fyra hörnen vi föredrar att vara, utan snarare vilken mix av de fyra rutornas logik vill vi ska prägla vårt framtida samhälle. Om bondesamhället är den gröna ekonomin med inslag av den vita informella ekonomin (och kanske också den kriminellt svarta), och de starkas samhälle är blått, industrisamhället rött, då är kanske nätverkssamhället ett regnbågssamhälle. Ett samhälle med viss socioekonomisk mångfald. Vi går från monokultur till multikultur. Från enfald till mångfald. Från ett samhälle där den offentliga sektorn ÄR folkhemmet till ett samhälle där flera olika organisationslösningar lever parallella liv. Inte bara i symbios utan under synergiskapande betingelser.

Då kommer vi att börja intressera oss för gränsproblematiken. När är den ena lösningen att föredra och när är den andra mera intressant. Med denna infallsvinkeln får inte storleken på den offentliga sektorn det huvudnummer den har i dagens debatt. Den blir bara ett av flera olika sätt att organisera välfärd. Inte målet. Ett av medlen.

Så vad ska vi nu göra, fången mellan två ytterligheter - pest och kolera. På ena sidan industrisamhällets livsfarliga välvilja, den nedlåtande klappen på huvudet. Vårdproffsens medkänsla på arbetstid. Den med vars hjälp vi fortsätter att ta ifrån människor både deras ansvar och självrespekt samtidigt som vi infantiliserar dom. Den vite missionären som möter den okunnige vilden.

På andra sidan den ännu farligare elitismen som finns i både bondesamhället och de starkas samhälle. Den som med distansering och självgodhet som kännetecken mejslar fram ett entydigt vi och dom. Inhägnade villaområden, privata vaktbolag, i förlängningen medborgargarden som inte stannar vid Borrbys mordbränder utan i sin yttersta förlängning kräver ett J i passet och möjliggör folkmord.

Med andra ord faran hotar både från vänster och från höger. Valet mellan pest och kolera. Men hur ser samhällets naturliga immunförsvar ut? Svaret måste baseras på en tro, en tro på människan. Den humanistiska utgångspunkten. Tron på människan som en varelse med i stort sett obegränsade möjligheter att ta ansvar, att se helheter, att visa solidaritet. Men en förmåga som idag på grund av dålig skötsel förtvinat och utarmats.

Det märkliga är att denna tro vare sig återfinns till vänster eller höger på den politiska skalan. Inte i praktisk handling. En socialdemokrati fostrad i de kollektiva systemens ovilja att överlåta något till individen. Är det månne en slump att sittande vänsterregering ännu hösten 1996 vägrar att avstå från att beskatta socialt arbete som utförs av de boende i ett bostadsområde i Malmö. En högerpolitik som i praktisk handling tror på individen, bara det är rätt individ. Kanske naivt. Kanske blåögt. Men vilka är våra alternativ. Låt oss bygga på detta.

Betraktar vi folkhemmet och barnen, särskilt de utsatta barnen, finns anledning att göra några sammanfattande reflektioner. Det förefaller inte som om vårt fragmenterade sätt att möta barn i hierarkiska specialiserade top-down strukturer är vare sig det bästa eller mest effektiva

Det finns väldigt lite stöd för uppfattningen att medborgaren, barnet, det utsatta barnet är i centrum för det offentligas uppmärksamhet. Snarare är det väl organisationerna själva som är i centrum för sin uppmärksamhet.

I kampen mellan goda och onda cirklar i folkhemsbygget är det svårt att bli övertygad om att de goda cirklarna just nu har övertaget. Mycket talar för att vi fortsätter att bygga på konstverk vars negativa följder är större än de positiva

I valet mellan olika samhällsstrukturer där vi och våra barn ska vistas i framtiden förefaller det som om allt krut läggs på att diskutera historiskt förbrukade lösningar och att alltför lite energi har lagts på att diskutera hur ett samverkande nätverkssamhälle skulle kunna byggas.

Under mellantiden fokuseras all vår offentliga debatt till frågan om utsatthetens innebörd som en konsekvens av de offentliga systemens ofrivilliga bantningskurer. Fakta, värderingar, myter och propaganda blandas i en salig röra. Låt oss därför titta på utsatthetens ekonomiska sida för att se om några slutsatser går att dra.