"-Det finns ingen offentlig statistik men uppskattningsvis står volontärsorganisationerna för 30-40% av assistansen inom socialvården, säger Maria Pia Bertolucci på organisationen ‘Centro Nazionale del Volontariato.

.. Minst en halv miljon personer arbetar gratis inom socialvården. .. Totalt är cirka 5.5 miljoner människor involverade i olika former av icke-betalt arbete. Det handlar inte längre om hemmafruar som hälsar på sjuka utan är ett brett socialt engagemang. Yngre och äldre, specialister och amatörer hjälper till."

Denna ytterst positiva bild av frivilligsektorn och volontärverksamhet i allmänhet känns kanske främmande för svenska ögon. Välfärdsmodellen som vi byggde under några decennier hade egentligen ingen plats för frivilliginitiativ i den bemärkelse att de skulle bidra till den direkta produktionen av välfärd. Detta skulle ske med avlönad arbetskraft och ingen skulle behöva känna sig utsatt för välgörenhet.

I Sverige känner vi kanske främst igen ett föreningsliv eller en frivilligsektor som:

Dessa typer av avlönade- och frivilliginsatser är förvisso viktiga för barn och unga i Sverige. I kommunprojektet kom vi t.ex i kontakt med många föreningar som gjorde bra insatser framför allt för barn utan problem. Som vi redan konstaterat i tidigare kapitel är det denna bild som framträder tydligt i diskussionerna med företrädare för olika lokala föreningar och frivilligorganisationer.

Det är inte dessa frivilliginsatser som är vårt primära intresse i denna rapport. Vi är framför allt intresserade av de frivilliginsatser som vetter mot direkta insatser i t.ex omsorgsarbete – det som man ibland kallar frivilligt socialt arbete. Det är här vi kan hitta de nya kombinationer av såväl insatser som organisationer, vare sig de är kommuner eller en frivillig föräldracirkel.

Även i Sverige har vi trots allt stora inslag av frivilligt arbete inom socialvården. Den sk Socialtjänstkommittén redovisade i början på 90-talet beräkningar eller kanske räkneexempel som räknat på de organisationer som ingår i deras undersökning skulle innebära att det utförs frivilliga sociala insatser motsvarande ca 10000 heltidstjänster. Detta kan jämföras med att det finns ca "13000 socialsekreterare, kuratorer och likvärdiga i primär, landstingskommunal samt statlig tjänst".

90-talets debatt kring den offentliga sektorn har mer och mer kommit att inbegripa möjligheterna att (i positiv mening) utnyttja insatser från frivillig arbetskraft för att såväl höja kvaliteten på den vård och omsorg som produceras som för att göra denna produktion billigare. För de allra flesta inblandade så är det självklart att man vill uppnå såväl kvalitets- som produktivitetsmål, medan det i de trevare som kommit från kommuner under senare år framför allt framställts som ett sätt att spara pengar.

Egentligen skall bilden ovan kompletteras med ytterligare en dimension – hushållen själva. De senaste årens besparingsåtgärder har inte så mycket fört över verksamheter till frivilligsektorn utan snarare fört tillbaka uppgifter på hemmet eller familjen. Detta märks kanske tydligast än så länge inom äldrevården och psykvården.

Frågan är hur en fortsatt utveckling åt detta håll kan påverka förekomsten och utbredningen av frivilligorganisationer. Det är inte orimligt att utökade krav på hushållen kan leda till framväxt av nya frivillig- eller icke vinstrdrivande organisationer som sysslar med mer eller mindre hushållsnära tjänster inom omsorg, vård och annat.

I detta kapitel går vi igenom frivilligorganisationer framför allt från en ekonomisk utgångspunkt och fokus ligger framför allt på möjligheterna för föreningar och frivilligorganisationer att kliva fram och ta ett större ansvar framför allt för de barn och unga som har det svårt. Det är inte en heltäckande genomgång av frivilligt arbete i allmänhet eller frivilligt social arbete i synnerhet. Det är några nedslag kring olika teman som vi kommit i kontakt med eller funderat över under senare år.

Vi exemplifierar resonemangen kring frivilliginsatserna och framför allt de överdivet optimistiska antagandena om hur föreningslivet och frivilligorganisationer kan ta över uppgifter med ett antal fallstudier vi gjorde för ett antal år sedan. Vi försöker avslutningsvis också ge ett antal exempel på vad vi anser att föreningar som t.ex Rädda Barnen kan ta tag i och genomföra utan allt för stora åthävor.

I Socialtjänstkommitténs betänkande föreslår man följande sätt att definiera komponenterna i begreppet frivilligt socialt arbete:

"Frivillig verksamhet är allt arbete, alla aktiviteter och insatser som sker inom en frivillig organisation eller med en sådan organisation som huvudman. Arbetsinsatserna inom en frivillig verksamhet kan utföras av avlönade anställda eller av oavlönade frivilliga. Med frivilliga insatser menar vi oavlönade arbetsinsatser som i princip är fritt valda och som bedrivs inom en organisatorisk ram. Denna organisatoriska ram kan utgöras av frivilliga organisationer, den offentliga sektorn eller företag. ..

..den sociala frivilligsektorn .. i intention och handling primärt är inriktad på ökad välfärd för individer och grupper. Inom den sociala frivilligsektorn skiljer vi mellan direkt och indirekt social inriktning"

Den direkta sociala inriktningen handlar självfallet om organisationer som ger direkt stöd och hjälp till olika slags brukare - som t.ex de frivilliga inom Noaks Ark. Det indirekta sociala arbetet innefattar opinionsbildning, insamlingar, lobbyverksamhet och ekonomiskt stöd till sociala organisationer som arbetar med brukare av insatser - som t.ex många av Rädda Barnens lokalgrupper.

Öppningen för frivilligsektorn hänger bl.a samman med introduktionen av nya styr och produktionssystem i den offentliga sektorn. Såväl i kommuner som i landsting introduceras olika långt utvecklade system för köp-säljsystem och konkurrens via intra- respektive entreprenader. Allt för att höja effektiviteten (eller hellre produktiviteten) och få ut bättre service ur färre skattekronor.

Köp-Säljsystemets introduktion och konkurrensutsättning skapar en helt ny situation för frivilligorganisationer. Vissa sådana har sedan länge haft entreprenadförhållanden till stat, landsting eller kommuner, men nu håller alla aktörers roller på att ändras. Det var en sak att ha ett entreprenadförhållande till en kommun då man kunde räkna med långsiktiga avtal och mer eller förtäckta subventioner. Nu skall allt kunna fångas i kronor per prestation och allt skall spara skattekronor. Långsiktigheten kan inte garanteras på något sätt. Om man tar på sig något så gör man det på kort sikt. Ingen vet hur nästa förhandlingsomgång tar sig ut.

Det är inte helt självklart vilken roll man skall välja att spela även om man bortser från vad man historiskt och ideologiskt gjort Köp-säljsystemet och marknadsanpassningen har i princip skapat tre stiliserade funktionerna för frivilligorganisationer.

Den första nivån handlar om att ge medlemmarna eller målgruppen en röst, dvs att fungera som en lobbyorganisation och göra det som på engelska kallas för "advocate". Man skall tala för den egna gruppen för rätt beslutsfattare och skapa opinion kring detta - påverka. Detta förutsätter för det mesta att man kan samla på sig information om situationen för den egna gruppen och föra fram denna på ett effektivt sätt.

Här arbetar man bl.a för att den egna gruppen skall få en så stor del av den gemensamma kakan som möjligt, vare sig detta innebär att man bevakar fördelningen av statsbudgeten, av kommuners fördelning på olika utgiftsposter, förändringar i sjukförsäkringssystemet eller förändringar i föreningsbidragen. Givet budgetens storlek så är det ett nollsummespel mellan dessa möjliga utgiftskategorier. En skicklig lobbygrupp kan använda beslutsfattare och media till att kapa åt sig mer åt den egna gruppen på andras bekostnad, vilket vi exemplifierat på olika sätt i tidigare kapitel.

En annan möjlig uppgift är agera som en referens- och påtryckargrupp direkt mot kommunens eller landstingets beställarfunktioner. Här handlar det om att givet en viss budget använda denna på bästa sätt. Att optimera effekterna för den egna gruppen genom att köparen/beställaren är så duktig som möjligt eller görs uppmärksam på brister och sätt att utföra mer för samma pengar.

Man kan tänka sig att organisationen antingen går in och på entreprenad tar på sig att agera beställare i någon form. Något mindre dramatisk kan man kanske tänka sig att organisationen blir en aktivt deltagare i någon form av referensgrupp. Detta kan emellertid ställa till problem i själva anbudsförfarandet som förutsätter minimal insyn.

Den tredje möjliga rollen för frivilligorganisationen är att gå in på produktionssidan. Här kan vi också tänka oss två olika varianter på insatser. Den ena är att man faktiskt går in i direkt entreprenad och tar på sig att sköta driften behandlingshem, daghem, gruppbostäder, etc. själv med frivillig och/eller anställd personal. Den andra varianten är att man bedriver en mycket noggrann uppföljning och utvärdering av den produktion som görs av såväl intra- som entreprenörer och kvarvarande primär- och landstingskommunala enheter.

Det kan tyckas självklart att en intresseorganisation skall följa upp hur de pengar som samhället ställer till förfogande, används för att skapa välfärd för den egna gruppen. Men trots detta är det inte många intresseorganisationer som har en utvecklad datainsamlings och -bearbetningsfunktion med tillhörande analyskapacitet riktad mot att få ut resultat på ett effektivt sätt.

Vissa organisationer arbetar på såväl den övergripande lobbynivån, mot beställare och producenter i en referens-/uppföljningsroll och i vissa fall som producenter av verksamhet. Omställningar inom den egna organisationen för att gå in i den ena eller den andra rollen är emellertid inte smärtfria. Kompetensen och medlemskåren ser inte likadan ut i de olika fallen. Påtryckar- och opionionsrollen är sannolikt den dominerande idag. Få om någon rörelse rekryterar medlemmar för att bygga upp kompetens kring olika potentiella verksamheter. Vi har också fått en känsla av att en person som söker sig till en förening för att kunna använda sin kompetens och sina intressen i konkret frivilligt socialt arbete lätt ses med oblida ögon från föreningens sida. Det är definitivt en av utmaningarna inför framtiden för frivilligsektorn hur man skall kunna locka till sig och ge utrymme för eldsjälar och sociala entreprenörer.

De arbetsuppgifter som görs av frivilliga i organiserad form relateras oftast till motsvarande verksamhet eller frånvaron av motsvarande verksamhet inom den offentliga sektorn. Självfallet kan de verksamheter som drivs som frivilligt socialt arbete också produceras på annat sätt även om detta sällan diskuteras.

Relationen till den offentliga sektorns utbud är givetvis centralt mot bakgrund av de senaste årens diskussioner om den offentliga sektorns vara eller icke vara. Om man funderar på att låta frivilligsektorn ingå som ett, kanske till och med prioriterat, alternativ vid konkurrensutsättning så måste man ta tag i frågan om hur dessa verksamheter förhåller sig till det som den offentliga sektorn producerar.

Socialtjänstkommittén föreslår här att vi kan betrakta de frivilliga verksamheterna som:

Avantgarde vilket innebär att frivilligorganisationen ser sin roll som att identifiera nya lösningar på problem och att man genom att driva verksamheter, ofta i projektform, kan påvisa att vissa verksamheter behövs och fungerar så att det offentliga kan ta över. Det finns här inga direkta konkurrensförhållanden mellan frivilligorganisationen och det offentliga. Frivilligorganisationerna står för de sociala experiment som det offentliga av olika skäl inte kan. Basta, som beskrevs i kapitel 8 är ett exempel på denna typ av projekt.

Komplement där man gör lite extra utöver det som redan finns inom det offentliga. Inget konkurrensförhållande här heller. Självfallet blir utbudet i frivilligorganisationer här beroende på vad som sker i det offentliga utbudet. Drar man ner på innehållet eller omfattningen i den offentliga delen måste frivilligdelen svara upp med ökningar för att välfärden totalt inte skall minska. Kanske de behandlingshem som drivs av RFHL kan ses som exempel på detta. Kobben, som beskrevs i kapitel 8 likaså.

Alternativ till det offentligt producerade där man hamnar i ett direkt konkurrensförhållande. Här har vi kanske framför allt med vårdideologiska skillnader att göra. Tanken är att det offentliga och det eller de frivilliga alternativen skall finnas sida vid sida på den sociala marknaden och att de skall ha samma legitimitet. Psoriasisvården som beskrevs i föregående kapitel kan ses som ett exempel på detta.

Ersättning för det offentliga alternativet som vi kan ge olika tolkningar. Dels en marginaltolkning som går ut på att det handlar om att i entreprenadsituation ta över offentligt finansierade åtaganden som annars skulle producerats i offentlig regi. Föräldrakooperativa daghem kan vara ett exempel på detta även om det där finns inslag av alternativmodellen. Den andra tolkningen, som är mer dramatisk, är att man på sikt lägger tillbaka en stor del av omsorgen och välfärdsomfördelandet till den informella sektorn, dvs att vi går tillbaka en välgörenhetsmodell för välfärd.

Om vi ser på dessa inriktningar som ett sätt att konkurrensutsätta kommunala och landstingsverksamheter så kan det till en början verka självklart att det skulle vara ersättningsvarianten av frivilligverksamheten som avses, dvs att man skall producera samma sak som förut, med samma kompetens men i en annan organisatorisk form som helst är effektivare och därmed kostar mindre. Alternativt att arbetskraften till viss del är frivillig vilket också reducerar kostnaderna för verksamheten ur en finansiell synvinkel.

Komplementversionen av frivilligverksamhet borde för de flesta beslutsfattare som vill spara pengar låta identiskt med mer av det som finns. Kvaliteten kanske höjs och sannolikt också kvantiteten verksamhet. Detta är sannolikt mindre intressant idag. De frivilliginitiativ som bygger på att sälja en eller flera delar t.ex inom ramen för en genomtänkt vårdkedja blir på detta sätt svåra att hantera. Beställaren vill inte köpa hela paketet och organisationen vill inte sälja en del när man är intresserad av helheten. Det är nog inte ovanligt att denna typ av situation tidigare ledde till att man tog ut mer än vad den avtalade verksamheten faktiskt kostade för att finansiera det man egentligen inte hade i uppdrag att producera.

Alternativversionen kan vara intressant om det är så att den alternativa inriktning påverkar kostnaderna i positiv riktning (dvs att de minskar) samtidigt som tillräckligt många accepterar den alternativa verksamheten som likvärdig med det de skulle fått inom ramen för den offentliga sektorn.

Avantgareformen är tilltalande för många frivilligorganisationer och också så många projekt drivits fram. Problemet från det offentliga i dag är att detta är ett sätt att pröva nya verksamheter. Om de är framgångsrika finns det ett underförstår antagande om att verksamheten skall övergå i offentlig regi, dvs öka de offentliga åtagandena. Knappast ett intressant alternativ i dag om det inte åtföljs av förslag på vad som skall läggas ned. Man kan också fråga sig hur man skall betrakta ett avantgardeprojekt som kommunen inte vill ta över. Blir det ett alternativ- eller ett ersättningsprojekt med tiden?

Verkligheten håller på att förändras och även om det behövs bra projekt för att hitta bra sätt att bedriva olika verksamheter, där avantgardeprojekten passar bra in, så går utvecklingen snarare mot större inslag av ersättningsverksamhet. Det är sannolikt ett närsynt sätt för kommuner och landsting att samverka med föreningslivet men det ser ur kommunens synvinkel sannolikt ut som det enda försvarbara ur en finansiell synvinkel.

Om man vill komma ifrån detta måste såväl föreningar som kommun/landsting försöka identifiera de verkliga kostnaderna och intäkterna kring olika verksamheter. Som vi redan pekat på vid flera tillfällen, är det allt annat än självklart att de kortsiktiga finansiella kostnaderna för en viss verksamhet överensstämmer med de långsiktiga reala kostnaderna för den åtgärd eller verksamhet man bedriver. Det finns mycket som talar för att en samverkan med föreningslivet där detta får ta en alternativ, kompletterande eller avantgarderoll kan ge positiva effekter som leder till en effektivare resursanvändning på sikt. För att komma dit måste man börja se på enskilda verksamheter utifrån det klient/brukarperspektiv vi presenterade i samband med de enkla räkneexemplen på missbrukar- (Allan i "Barns ekonomiska situation") eller geriatriska (Ragnar) insatser i tidigare kapitel.

Frivilliginsater med social inriktning finns som sagt - även i Sverige. Sett ur ett ekonomiskt perspektiv bör alla ekonomiska företeelser ha en mer eller mindre rationell förklaring. Vad kan man hitta för förklaring till att vissa verksamheter sker i frivilligorganisationer? Det kan inte bara var en prissättningsfråga för då skulle frivilligorganisationer, med större eller mindre inslag av frivilligt arbete, helt kunna dominera marknaden.

Frivilligorganisationer intar en konstig mellanställning mellan a) de formella och kommersiella krafterna på marknaden, b) de formella kollektivt beslutade planerade verksamheterna via den offentliga ektorn och c) de informella lokalt kontrollerade verksamheterna i hushållet eller sociala nätverk – den informella ekonomin. Om man ser till de flesta inte allt för specialistberoende sociala verksamheter så skulle man kunna tänka sig att dessa utfördes på ett flertal olika sätt och i olika sammanhang.

Även om vi, som vi pekade på i samband med diskussionen av den sociala maktbalansen i kapitle 2, i mångt och mycket avskaffat de flesta av dessa som alternativ till hemmet eller den offentliga sektorn inom t.ex omsorg, så är detta inget som säger att de andra aktörerna eller informella eller formella organisationsformerna inte skulle kunna bidra i ökad omfattning.

Denna grupp av aktörer ser inte ut att ha mycket gemensamt, vilket givetvis gör dem svåra att jämföra. Man kan hitta olika sätt att illustrera skillnaderna mellan de olika organisationstyperna:

Ett exempel på försöken att klassificera de olika organisationstyperna kommer från Vic Pestoff. Han föreslår en modell där man förutom distinktionen mellan formell och informell också klassificerar efter ägandet och förhållandet till vinst. Detta är modellen över den sk tredje sektorn.

I förklaringen till varför denna tredje sektor vuxit fram har det lanserats några olika modeller. Dessa tar fasta på olika aspekter dels på svårigheter att anpassa utbudet till efterfrågan (politikmisslyckanden), dels på svårigheter att bedöma kvaliteten i produktionen av nyttigheten i sig (marknadsmisslyckanden) och dels på den ibland bortglömda symbiosen mellan den offentliga sektorn och denna tredje sektor.

I mycket av den utländska litteraturen som behandlar dessa frågor talar man omväxlande om "nonprofit"-organisationer och "voluntary organisations" för att beskriva den typ av organisation som vi själva refererar till som frivilligorganisationer. Det blir ibland lite oklart vad man egentligen menar med frivilligorganisation – olika författare väljer olika avgränsningar.

Den första förklaringsmodellen tar fasta på något som kan kallas för politikmisslyckande ("government failure" i den engelska litteraturen), dvs att den offentliga sektorn inte kan tillfredsställa allas efterfrågan vad avser relationen mellan vad vi betalar i skatt för en viss offentlig produktion och vad vi får ut för denna betalning. Så länge medborgarna inte har identisk smak är detta omöjligt.

Om politiker uppträder som de röstmaximerande personer de av ekonomer antas vara så lägger de sig runt någon typ av medianväljare när de bestämmer produktionsvolym och finansieringsbehov. Detta skapar omedelbart en nisch för att ta om hand icke tillfredsställd efterfrågan på dessa tjänster. I de flesta fall har då nonprofitorganisationer en fördel i och med att många verksamheter inom omsorg och vård i mångas ögon inte blir trovärdiga om vinstintresset tillåts dominera. Om sedan de folkvalda inser att vi producerade för mycket, för lika och till för hög kostnad och att medianväljaren inte längre vill kanalisera så stor del av sin inkomst via det offentliga så öppnas vägen för alternativ produktionsformer. Om detta skall subventioneras eller finansieras via de offentliga medlen så talar även detta för att man gärna väljer att lägga ut verksamheter på icke vinstdrivande organisationer.

Den andra förklaringsmodellen tar fasta på sk marknadsmisslyckanden ("market failure" eller "contract failure" i den engelska litteraturen). Här ligger förklaringen snarare på förekomsten av sk asymmetrisk information, dvs att köparen vet betydligt mindre än säljaren och att säljare kan utnyttja detta på olika sätt beroende på varans beskaffenhet. Det är uppenbarligen svårt för en patient med hjärtinfarkt att avgöra hur kompetent den kirurg som tar emot är eller att ens veta vad man skulle fråga om (om man kan det). Denna typ av problem har framför allt diskuterats i samband med husläkarsystemet samt olika vouchersystem där klienten/kunden själv skall välja läkare/sjukhus/etc.

Bristen på information kommer också givetvis in då köpare och kund inte är en och samma person. Detta återfinner vi framför allt inom skola, barnomsorg och äldreomsorg där kunden är våra barn eller gamle medan vi betalar. Samma sak gäller bistånd och välgörenhet. Vi vet inte hur mycket som når fram.

I marknadsmisslyckandemodellen kommer nonprofit-organisationerna in på ett naturligt sätt. I och med att nonprofitorganisationen saknar vinstmotiv och ägare som vill ha utdelning så har man undanröjt ett av problemen. Alla överskott skall gå tillbaka i rörelsen och göra denna bättre. Ingen gör ett dåligt jobb för att tjäna pengar på kort sikt. Nonprofitorganisationerna arbeter också ofta på att ha maximala insyn. Detta gäller särskilt de som har en lokal geografisk anknytning där styrelsen då gärna är brett sammansatt.

En nonprofitorganisation är naturligtvis inte en garant för kvalitet i sig. Icke vinstmotiv behöver inte göra så att man inte begår misstag eller rekryterar fel folk. Men det finns inga uppenbara skäl för organisationen att göra det i eget vinstsyfte. Det är skillnaden.

En tredje förklaringsmodell för en tredje sektor tar fasta på den uppenbara synergin mellan, framför allt, den offentliga sektorn och den tredje sektorn, dvs att det är en, mer eller mindre, medveten utveckling som skapat den sektorsuppdelning vi kan se idag, med en professionaliserad frivilligsektor som till största delen är beroende av offentliga stöd av olika slag. Detta kan bl.a kallas för frivilligmisslyckande, dvs att frivilliginsatser har visat sig otillräckliga och att det demokratiska systemet har insett att det är bättre att professionalisera delar av dessa verksamheter genom att samarbeta med och stödja frivilligorganisationer än att ta över själva eller hoppas på privata initiativ. Man använder nonprofitorganisationerna som entreprenörer med klara restriktioner. Detta leder fram till en syn på frivilligsektorn som en kvasi-offentlig verksamhet.

Frivilligmisslyckandemodellen ger oss en bild av nonprofitorganisationerna som nästan samväxta med den offentliga sektorn. En bild som kan kännas bekant från Sverige där många sedan länge pekat på det faktum att en stor del av det svenska föreningslivet är sammanvuxet och helt beroende av olika offentliga stöd för att kunna överleva. En del av detta stöd har inneburit en professionalisering, med karriärmöjligheter och förhållandevis öppna dörrar mellan föreningsvärlden och den offentliga förvaltningen på olika nivåer.

Men sammanflätningen i Sverige har inte riktats mot produktion eller utförande av tjänster på samma sätt som man talar om det i andra länder, det har mer handlat om att få finansiering av administration och, de av föreningen valda, verksamheterna. Om man tycker att förenings-Sverige saknar gnista och framåtanda vad gäller att kapa åt sig av tidigare offentlig produktion så kan man kanske säga att vi har det föreningsliv vi förtjänar.

Man kan således hitta argument och analyser som placerar frivilligsektorns insatser som en viktig del i ekonomin. Men detta hjälper inte mycket i den verklighet som många föreningar och primär- och landstingskommunala aktörer befinner sig i idag. Man har svårt att hitta bra former för samverkan och en del av detta kommer alltid tillbaka till frågan om kompetens eller snarare misstanken om bristande kompetens. Är det egentligen möjligt att bedriva t.ex vård- och omsorgsarbete med icke-professionella människor.

I kapitel 5 diskuterade vi hur den kommunala sektorns företrädare ofta antydde att man egentligen inte var intresserad av ett utvidgat samarbete med frivilliga kring socialt arbete. I andra sammanhang har man varit mer tydlig och kunnat säga saker som "Här i XX är vi förskonade från frivilliginitiativ" eller "Vi har sluppit frivilligorganisationer". Även om få är så tydliga kan man ana samma känslor på många håll. Mer nyanserade uttalanden om frivilliginitiativ kan formuleras som "det är OK med amatörer i förebyggande arbete men inte i behandlingssituationer". Men vad menar vi i detta sammanhang med amatörer respektive professionella? Det är inte självklart.

I tabellen nedan har vi lagt in ett antal kombinationer av verksamheter och amatörism/professionalism i en skala från rena amatörer till betalda proffs. Med understödsarbete menar vi t.ex att fixa kaffe och bullar på möten etc. Insamlingsarbete och kampanjarbete är mestadels tänkt att handla om att gå på stan och att träffa människor som representant för en viss fråga eller förening. Förebyggande innebär att man söker upp särskilda miljöer, t.ex skolor eller stadscentrum, där man observerar och pratar med folk om den verksamhet man bedriver eller de frågor/problem man driver. Behandling är allt direkt socialt arbete med klient/patient/etc. I den terminologi som redovisats ovan handlar detta således om en blandning av insatser som har både direkt och indirekt social inriktning.

Frivilligt socialt arbete brukar för det mesta innebära att en organisation ägnar sig åt alla dessa verksamheter på områden som påverkar folks välfärd på ett eller annat sätt, vare sig det är en väl avgränsad mål/klientgrupp eller en bredare målgrupp.

Kritiker med fackliga utgångspunkter ser sällan helheten utan fokuserar på de verksamheter som skulle kunnat vara avlönade vilka då undanhålles den riktiga arbetsmarknaden och medlemmarna. Företrädare för andra yrkesgrupper ser amatörer i behandlingssituationerna som ett problem eftersom man blir beroende av dem och inte kan ställa samma krav på dem som man kan på sina kollegor. Företrädare för klienter som skall behandlas ser amatörer i behandligen som ett sätt för samhället att smita undan sitt ansvar för just den gruppen - varför spara just på min klient?

I tabellen har vi delat upp amatör/proffs-distinktionen i några möjliga kategorier som genast gör problemet flytande. I vissa förebyggande och behandlande situationer går det säkert alldeles utmärkt med väl utbildade amatörer och särskilt de som har professionell handledning. Detta är väl för övrigt det normala sättet att introducera nyanställda på ett jobb eller läkarstuderande som är ute på sin praktiktjänstgöring.

Blandningen av alla kategorier från rena amatörer till proffs skiftar mellan olika funktioner inom en frivilligorganisation. Den specifika mixen i en viss verksamhet avgörs sannolikt bäst mot bakgrund av en analys av vad verksamheten kräver. Denna analys förutsätter medverkan av professionella och deras yrkeskunnande kommer då att styra resurssammansättningen här lika väl som i andra organisationer. Det kan i och för sig uppfattas som något negativt av många.

Sannolikt har framgångsrika frivilligorganisationer som arbetar inom socialvårdens område en mix av dessa kompetenser och funktioner. Detta gör att de kan sätta samman omsorgs- eller vårdkedjor som det offentliga inte kan i och med att det: a) Blir för dyrt och b) går över sektorsgränser

Även om det kanske är få frivilligorganisationer som på egen hand kan få ihop en sådan resurs- och kompetensmix att de kan täcka in flera av funktionerna ovan så finns det andra möjligheter. En sådan är som vi tidigare sagt att samverka mellan frivilligorganisationer. Olika organisationer är bra på och har resurser för olika typer av insatser. Om man kan föra samman dessa kan man sätta ihop paket som inte är möjliga inom ramen för det offentliga. En annan möjlighet är naturligtvis att man samverka med olika offentliga aktörer men detta förutsätter att dessa kan se verksamheten som ett paket där alla delar är lika viktiga.

För några år sedan hade vi tillfälle att i en studie undersöka denna fråga. Vi studerade ett tiotal folkrörelser. Bilden var utomordentligt blandad. Det fanns ett huvudmönster och ett motmönster. En strömfåra och en kontrapunkt

Huvudmönstret står de etablerade folkrörelserna för. Deras linje har varit tämligen klar. Förenklat ser det ut så här. Folkrörelsernas roll är och har varit att i ett första steg via lobby-verksamhet uppmärksamma det politiska systemet på ett behov – att ge röst. Därefter kan man i projektform tänka sig att driva en verksamhet under en begränsad period för att demonstrera "hur man kan göra", dvs ett avantgardeprojekt. Därefter tänker man sig att i ett tredje steg ska verksamheten övertas av den offentliga sektorn inom ramen för ordinarie verksamhet. Tanken att överta drift i mera systematisk form möttes på flesta håll med en stor misstänksamhet.

Ett argument var att man då tappade i trovärdighet i sin pådrivaroll. Ett annat argument var att man såg detta som ett sätt från myndigheternas sida att vältra över svåra sparbeslut på frivilligröreslerna. Inte helt obefogat kan man tycka såhär i efterhand.

Denna linje drevs i huvudsak av de stora etablerade folkrörelserna. De med ett antal år på nacken. Med breda och passiva medlemskadrar. Mycket folk som plikttroget betalar in sin medlemsavgift, förbluffande lite rörelse. Som kontrast till detta hittade vi ett antal andra rörelser som alla varit beredda eller hade drivit en mera aktiv linje. Här var det mer rörelse än medlemsavgifter.

Här hittade vi PSO, psoriatikernas riksförbund, som med framgång övertagit driften av mer än 90% av sin egen vård i Stockholms Län. Man har förvandlat den och gjort den effektiv. På kort tid hade man förvandlat en vårdform som byggde på slutenvård, förplanerade vårdtillfällen till hög kostnad och med låg patienttillgänglighet till en öppenvård med låg kostnad, hög flexibiltet och hög patientanpassning. Naturligtvis under hårt motstånd från hudläkare. Motståndet var inte bara hårt. Det var oförsonligt. Hudläkarnas bekämpning av PSO var utomordentligt lättolkad i makt- och revirtermer. Kom inte här och stick upp.

Vi fann också STIL, STockholms Independant Living, en ekonomisk förening för brukare med grava funktionshinder som tröttnat på att klientfieras och bli "vårdade" av hundratals olika personer i de mest intima situationer. STIL tog över arbetsgivaranvaret och bröt mark för klientdriven vård och klientmakt. Socialtjänsten i Stockholms kommun, spjärnade naturligtvis emot, med full kraft. Vi kunde följa hur beslutsärenden i frågan så till den milda grad saboterades av tjänstemän inom Stockholms socialförvaltning att man vägrade skriva tjänsteutlåtanden i ärendet vilka fick författas av nämndsledamöterna själva.

Vi kunde följa och glödjas med framgångarna för den brukardrivna särförskolan Bambi och avlastningshemmet för gravt rörelsehindrade barn som växte fram i RBU´s (föreningen för rörelsehindrad barn och ungdom) regi under hård kamp mot omsorgsförvaltningen i dåvarande västra omsorgsområdet. Ett bättre liv för barnen och deras familjer, helt nya lösningar och ett bättre resursutnyttjande baserat bl.a. på samverkanslösningar var en del av hemligheten.

Vi studerade arbetskooperativet Kobben som arbetade inom ramen för RSMH och skapade ett rehabliteringsutrymme för institutionsskadade människor med psykiska diagnoser och sjukdomar i botten. Vi hade glädjen av att se hur Kobbens arbetsmodell kunde få människor som aldrig i sitt vuxna liv kunnat vistas i en grupp ställa sig upp på en scen och förmedla sina erfarenheter. Den berörda psykiatriska sektorn försökte såväl passivt som aktivt försvåra Kobbens arbete. Det var ju inte nog med att de var sjuka och klienter, de var ju dessutom tokiga!!! Vi såg likartade mönster i ett tiotal arbetskooperativ för psykiskt sjuka vi arbetade med under en femårsperiod. Samverkansbryggor som slogs mellan olika samhällsektorer, människor som växte och utvecklades och offentliga aktörer på chefsnivå som med stor svårighet försökte förstå vad som skedde.

I dessa och många andra fall av frivilligdriven vård, folkrörelsedriven vård och brukardriven offentlig verksamhet (i kooperativ form eller i annan form) är mönstrena desamma. Vi hittar nästan alltid gränsöverskridande lösningarna. Resurser pusslas samman från olika samhällssektorer. Den enskilde medborgaren (patienten, klienten) och dennes behov sätts i centrum. Verksamheten byggs med utgångspunkt i detta, inte i de offentliga verksamheternas eller personalens och professionens behov och organisation.

I alla dessa sammanhang har det funnits visioner som en drivkraft i arbetet och tillsammans med visionerna eldsjälar som brunnit för frågan. Insatserna har baserats på en mycket hög grad av delaktighet, vilket varit grunden för att lyckas, och att gränsen mellan professionellt vårdarbete och de sociala nätverken har luckrats upp. Här hittar vi några av det nya folkhemmets samhällsbyggare om än i pionjärskala.

Samtidigt har motståndet från de etablerade systemen varit massivt. Rädslan för att förlora makt och kontroll har varit mycket påtaglig och det har fullständigt saknats en infrastruktur för att stödja framväxten och utvecklingen av denna typ av verksamheter.

Det var också väldigt tydligt att det var de nya rörelserna som stått för dessa initiativ. De gamla frivilligrörelserna saknades nästan helt på denna arena. Frikyrkan, Röda Korset, Rädda Barnen, PRO - borta!

Detta är ett mönster vi stött på i strängt taget varje uppdrag vi genomfört de senaste 15 åren men som också bekräftas i offentliga utredningar kring folkrörelsernas roll. De idéburna stora organisationerna är på tillbakamarsch och utgör idag på inget vis spjutpspetsar i det samhällsbygge som äger rum. Förvaltare av historien

Det man kan konstatera är att utrymmet för frivilligorganisationer att delta i välfärdsbygget i en övergripande mening existerar och är tämligen stort. Behov av deras medverkan finns på minst två olika sätt. Det ena är att bidra till att tillfredsställa angelägna behov - t.ex. Stadsmissionens insatser för utsatta kvinnor eller Rädda Barnens projekt för pojkar som utsatts för sexuella övergrepp. Det andra sättet är att demonstrera i handling att hjälplösheten och utanförskapet kan upphävas och ersättas med delaktighet och ianpråktagande. En metod för att skapa självtillit.

Men detta kräver några olika saker. Det krävs någon form av stödstruktur som kan förmedla metoder, arbetsformer och metodik för att kasta sig över sådana uppgifter. Regionplanekontoret i Stockholms Läns Landsting genomförde för några år sedan ett projekt för att stödja skapandet av ett 30 tal brukardrivna, gränsöverskridande verksamheter kring olika utsatta grupper av människor – såväl barn som vuxna. Grunden för detta projekts framgång står bland annat att finna i en fungerande stödstruktur för de lokala projekten – Kooperativa Utvecklingsbyråer.

Från organisationens sida krävs en vilja och en eldsjäl beredd att satsa på det hela. Men detta förutsätter också att det finns en arena där dessa frågor kan synliggöras och hanteras. För att ta ett exempel; hur ser den arena ut där utsatta barn i en stadsdel kan diskuteras utifrån ett samverkansperspektiv och där ett utrymme finns för folkrörelserna att ta initiativ. Vem ska man överhuvudtaget prata med. Det finns kanske mellan tio och tjugo aktörer att välja mellan. Finns det någon som företräder barnens intresse i stort? Ett exempel på ett initiativ i denna riktning kan vi se i Norrmalms stadsdel i Stockholm där man inrättat en barnombudsman.

Vidare måste man etablera ett helt nytt synsätt kring hur man ska samverka och ianspråkta de olika lokala resurserna. I Katrineholms Kommun har man hittat en sådan modell för att hantera folkhäsloarbete i vid mening.

Det finns också många hinder på vägen t.ex de hinder som existerar eller byggs upp inne i de olika frivilligorganisationerna. Bristen på samhällsentreprenörer är ett sådant hinder. Rollfrågan och ideologi ett annat hinder. Man anser inte att man har eller bör ta denna uppgift.

Men de allvarligaste hindren finns oftast i omvärlden. Många av dem är konkreta och påtagliga. Lagstiftning, regelverk eller andra tydliga hinder. Detta är normalt sett ganska lätta hinder att tackla. Men många är mera subtila. I fallet med PSO handlade om en sorts B-lagsförklaring av den föreningsdrivna vården och en rädsla från professionens sida att förlora makt.

I fallet med Kobben kom det att handla om det permanenta utanförskap som mentala sjukdomar tenderar att skapa. En gång galen alltid galen sa någon i projektet ironiskt då vi intervjuade honom. Det förhållande att de berörda utdefinieras som icke legitima aktörer kring sin egen välfärd, leder naturligtvis till institutionsskador och en samhällelig hospitaliseringseffekt

Men det handlar också om hur man utestängs från vissa arenor. Man släpps inte in av de hotade aktörerna,. I fallet med STIL gick det, som vi pekat på tidigare, så långt att den berörda socialförvaltningen i Stockholm vägrade skriva de tjänsteutlåtanden som behövdes för att socialnämnden skulle kuna ta beslut i frågan. Bakom detta ligger naturligtvis både brist på respekt för och förakt för svaga utsatta grupper. Hur skulle man kunna tro att rullstolsburna skulle kunna ta ansvar för sin personliga välfärd. Det är bättre att överlåta detta till experterna som vet. Det ligger nära till hands att tro att berörda tjänstemän dragit slutsatsen att fysiskt handikapp också innebär att man tänker dåligt. Föraktet fortsätter emellertid långt efter denna händelse och drabbar en av STIL´s grundare då han ansöker om rätten att tillsammans med sin fysiskt friska hustru adoptera barn. I grunden handlar det om respekt och människosyn. Och allra ytterst handlar det om frågan om alla har rätt till ett värdigt liv, eller om denna rätt bara gäller vissa. De starkas samhälle eller....

Men vi möter också professionens motkrafter som då Bambi skulle avknoppas som en föräldradriven särförskola. Här handlade det om rädslan för att experterna skulle tappa makten och inflytandet. På samma sätt kunde vi i ett halvdussin projekt under psykädelreformen under smärta följa hur kommun efter kommun lät avveckla väl fungerande brukardrivna samverkansprojekt därför att de inkränktade på etablerade revir och konkurrerade om samma pengar som dyrare och sämre kommunala verksamheter.

Ett annat exempel på hur olika man kan hantera verksamheter som ligger utanför kommunen är fallet med LP-stiftelsen i Stockholm. Om det funnits ett kommunalt projekt som lika framgångsrikt behandlat missbrukare så hade det med största sannolikhet inte lagts ned.

Enligt vår erfarenhet är Rädda Barnen inte en viktig aktör i att påverka barns situation på det lokala planet idag. Det kan tyckas hårt men avspeglar vår erfarenheter dels från kommunprojektet och dels från en mängd kommuner och landsting där vi varit inblandade i diskussioner och analyser kring barns situation. Rädda Barnen driver enskilda kampanjer – ofta kring dagsaktuella rubrikfrågor och inte sällan kring problem i andra länder. Man har en effektiv insamlingsorganisation men syns sällan där barn far illa – i Sverige.

Kanske detta är vad man vill och har haft i mandat att vara under organisationens långa historia. De riktigt näraliggande frågorna blir lätt politik och den status som samtalspartner till alla som man uppnått kan sättas i fara om man tar ställning i frågor som har tydliga politiska övertoner. Incest och minor är inte partipolitik, men skolmaten i Eslöv kan bli det. Vi tror att Rädda Barnen måste sticka fram hakan och placera sig på den arena där svenska barns verklighet avgörs. Inte bara genom mer eller mindre kontroversiella ställningstagande utan kanske framför allt genom att ta del av det som sker och att påverka det direkt.

Vi har hittills diskuterat frivilligsektorns möjliga roller på lite olika sätt. Dels har vi i tidigare kapitel konstaterat att föreningslivet i stort är illa rustat att göra något för utsatta barn. Man tar framför allt hand om de välartade barnen som själva eller via föräldrar söker sig till föreningar av olika slag. De som inte själva söker upp en förening kommer inte med.

Det finns en roll för frivilligsektorn i Sverige – oavsett om vi sparar i den offentliga sektorn eller ej. Med besparingarna kanske behovet av dess insatser har blivit större men motivationen lägre. Det kan inte kännas motiverande att åta sig en viss verksamhet bara för att kommunen vill spara pengar. Det vore naturligtvis trevligare att känna att man blir tillfrågad för att kommunen tror att man kan göra något bra eller till och med bättre än kommunen själv.

Detta får man nog leva med och försöka göra det bästa av. Frivilligverksamhet behövs och den kommer att behövas i allt större utsträckning. Så vad kan man tänka sig för steg för en organisation som Rädda Barnen? Hur skall de kunna kliva in på arenan? Vilka roller skall de ta?

I genomgången ovan har vi diskuterat frivilligsektorns insatser ur ett antal olika perspektiv med tillhörande roller. Vi tror inte att man skall försöka välja en roll – t.ex avantgarderollen – och sedan nöja sig med detta. Man kan göra insatser i flera roller på olika nivåer. Idealet är naturligtvis att en eller flera föreningar tillsammans kan bygga upp en så pass diversifierad kompetens och intresseprofil att man mer aktivt kan delta i utvecklingen/förändringen av den svenska välfärdsmodellen att den går i en riktning som gynnar barn i allmänhet och utsatta barn i synnerhet. Låt oss i punktform nämna några av de möjligheter vi har identifierat.

I det som följer utgår vi från att föreningslivet själva vill försöka hitta en roll. Vi är fullt medvetna om att man på många håll anser att stat eller kommun skall ta initiativ till förändringar, t.ex genom att inrätta olika typer av tjänster eller ge andra typer av bidrag. Men detta kan man inte utgå från om man samtidigt vill att frivilligsektorn skall fylla en aktiv roll och ha egna idéer om vad som behöver göras.

Detta är framför allt skrivet med Rädda Barnen som addressat. Vi anser dock att det i del flesta punkter är idéer som de flesta föreningar som arbetar med barn idag skulle kunna ta tag i. Vi vet att det finns föreningar som redan tänker i dessa banor.

I tidigare kapitel har vi konstaterat att det finns ett behov av att samordna föreningars insatser. Detta av olika skäl:

För att kunna erbjuda ett mer diversifierat utbud av aktiviteter/verksamheter för barn som har svårt att hitta rätt.

För att kunna hantera verksamheter som är resurskrävande utan att behöva saka för mycket av kärnverksamheten. Detta kan framför allt hänföras till problemen med att göra något vettigt för de utsatta barnen (dvs socialt arbete) utan att det går ut över resten av verksamheten. Vi har i tidigare rapportering från kommunprojektet talat om behovet av en social konsulentroll som skulle finansieras av kommunen, men man kan också tänka sig att föreningslivet själv samverkar kring denna typ av resurs.

För att kunna dela på informations och påverkansresurser så att föreningslivet får en tydligare och mer aktiv profil samt att man kan föra en öppen dialog med företrädare för det offentliga eller näringslivet.

Det gemensamma temat här är naturligtvis att den enskilda föreningen har för lite resurser eller för specialiserade resurser för att kunna sköta dessa funktioner själv.

Tanken med att någon eller några föreningar tar på sig denna samordnande roll är att de på detta sätt kan fungera som ett paraply i en imaginär organisation. Sannolikt kräver denna roll att man satsar på kompetensutveckling vad avser att driva denna typ av projekt. Det finns kompetens lokalt på vissa håll men frågan är om de medlemmar som besitter denna kompetens får utrymme och uppbackning för att driva fram denna typ av projekt.

Rädda barnen och många andra föreningar har ett grundmurat positivt rykte i det offentliga Sverige. Delvis beror detta på att man sällan stöter sig med någon vilket i andra sammanhang kan tyckas vara en nackdel men som också är en fördel i och med att man kan komma fram och inleda en dialog med kommunledningar och andra aktörer oavsett vem som sitter vid makten. Detta kan och bör man utnyttja.

Vi har i flera sammanhang sett att det finns ett grundläggande förtroendeproblem mellan föreningslivet och offentliga aktörer när det gäller konkreta och operativa insatser som har med sociala frågor att göra. Vi har stött på det på flera sätt, bl.a i diskussionen kring amatörer och proffs ovan.

Ett sätt att delvis komma runt detta problem handlar om att föreningslivet samverkar kring ett avtal med t.ex kommunen. Detta ger en större bas vilket torde innebära större sannolikhet för bred kompetens och kontinuitet. Kommunen blir inte beroende av en förening och denna blir i sin tur inte beroende av en eller ett par medlemmar.

Dessa samlade föreningsinsatser måste samordnas. Även här finns det sannolikt behov av att utveckla den egna personalen för att kunna hantera detta – framför allt lokalt. Egentligen handlar detta om att bygga en imaginär frivilligorganisation som kan gå in i mer långsiktiga avtal med offentliga och privata parter.

Vi har under lång tid vant oss vid att det finns allehanda bidrag och medel att söka för att driva projekt av skiftande slag. Projektmedel kommer att fortsätta finnas men frågan är om frivilligsektorn kommer att få det lättare eller svårare att komma åt dessa framöver. Det vet vi inte idag och vi ve inte heller vilka kriterier kommuner och andra aktörer kommer att tillämpa vid fördelning och utvärdering.

Det finns en uppenbar risk att frivilligsektorn i sin jakt på dessa pengar utvecklar samma strategier som man inom näringslivet gjorde under 70- och 80-talen då de industri-, arbetsmarknads- och regionalpolitiska medlen skulle fördelas. Man byggde upp kompetens och resurser inom företagen för att söka pengar. Detta ledde ofta till helt överdimensionerade projekt. Samspelet mellan bidragsgivarna och de ansvariga för ansökandet i företagen blev elakartat på många håll och många företag koncentrerade sig mer på att söka medel än den egentliga verksamheten.

Vi kan sedan lång tid se samma problem om än på en mindre skala i föreningslivet där aktivitetsstödet kräver stora insatser och lockar till oegentligheter. Om vi tänker oss en utveckling där frivilligsektorn skall jaga allt fler projektpengar och bidrag finns det uppenbara risker att de blir bidragssökningsmaskiner utan innehåll.

Ett alternativt sätt att lösa finansieringsproblemen av enskilda projekt är givetvis att man försöker samla ihop pengarna själva. Här kommer insamlingsorganisationer till sin rätt.

Man kan mycket väl föreställa sig att en förening som Rädda Barnen skulle arbeta med lokala projekt där man, för en grupp föreningar som vill driva ett projekt, kan ta på sig ansvaret för insamlingarna. För de lokala bidragsgivarna skall man naturligtvis presentera de projekt som är aktuella vilket skapar förankring.

Möjligtvis är det enklare att samla in pengar till organisationen i allmänhet. Då slipper man argumentera för enskilda projekt och möjligheterna för de som ger pengar att följa upp hur de använts är minimala. Men ett mer uttryckligt mål med insamlingarna känns mer i linje med utvecklingen i dag. Det engagerar fler och man måste bli tydlig med vad man står för och tror på. Ett exempel på denna typ av verksamhet finner vi hos Lions, som samlar in pengar lokalt för att stödja olika lokala projekt.

Även om Rädda Barnen inte ser sig som en producerande förening, dvs går in som ett komplement, alternativ eller ersättning till vad som annars borde producerats i offentlig regi så måste denna möjlighet prövas. Avantgardeprojekten är förvisso bra men frågan är hur långt man kommer med denna typ av insats idag.

Om man vill ge sig in i egna projekt eller i samverkan med andra föreningar så måste detta avspeglas i medlemskårens kompetens och sammansättning. Man bör idealt rekrytera medlemmar med skiftande intressen och kompetens, ungefär som vi diskuterade i samband med tabellen kring amatörer och proffs ovan.

Med en bred sammansättning på medlemmar som vill engagera sig kan man söka de projekt eller samarbeten där en sammansatt insats behövs, så att man kan arbeta i olika delar av en vård/omsorgskedja. Detta ger fördelar i och med att olika delar av verksamheten kan stötta varandra och man riskerar inte att bli en specialiserad hjälpgumma/gubbe till den offentliga sektorn – man kan behålla det stora perspektivet.

Det är mycket viktigt att en organisation som Rädda barnen blir en vaken och skarp iakttagare av utveckling ur ett barnperspektiv. Det finns förvisso andra som skall dela detta ansvar men Rädda Barnen kan göra det på andra sätt och obunden. Detta arbete skall göras såväl lokalt, regionalt som nationellt.

På ett nationellt plan handlar det om att följa den ekonomisk politisk debatten och de förslag som kommer fram. Här handlar det om förändringar i de offentliga utgifterna på skola, barnomsorg, i socialförsäkringssystemen, på arbetsmarknaden etc. dvs allt det som vi tidigare diskuterat som viktiga inslag i barns ekonomiska och sociala situation. Det är inte lätt att entydigt säga något om effekter för barn och ungdomar av dessa generella förändringar. Man får akta sig för att bli för kategorisk. Men man måste finnas där och aktualisera utsatta barns situation i alla dessa förändringar. De som fattar besluten skall åtminstone inte kunna hävda att de inte tänkt på barnens situation.

Mycket talar för att det framför allt är den kommunala nivån som bäst lämpar sig för att göra utvärderingar kring barns ekonomiska situation. Även om flera av aktörerna kring barnet och familjen är landstingskommunala, regionala eller statliga, så har de på den operativa nivån alltid ett lokalt eller kommunalt ansikte.

Det är vad dessa lokala aktörer gör som spelar roll för hur barnets/familjens ekonomiska situation utvecklas. Vi har försökt sammanställa de mest relevanta aktörerna på den lokala arenan kring barn och familjer i nedanstående figur. Se den gärna som maskrosmodellen över samhällets resurser kring barn och familjer.

Idén med detta diagram är att man skall kunna gå runt i maskrosen och se till hur de olika aktörernas resurser ser ut. Hur mycket satsar man t.ex. per barn i kommunen mellan 0 och 7 år? Har olika kommuner olika tonvikt i sina satsningar och vad innebär detta för helheten? Med denna typ av information kan man bygga serier av nyckeltal

Man kan i princip tänka sig att det går att kompensera brister på ett område med ökade insatser på ett annat område. Om detta skulle visa sig vara fallet så är det inte självklart att detta är en medveten strategi från kommunledningens sida. Det kan lika gärna vara slumpen eller resultatet av att det finns några eldsjälar inom någon förvaltning som lyckats driva fram några bra projekt för att täcka upp brister på andra områden. Man borde kunna konstruera nyckeltal som tar hänsyn till dessa korseffekter mellan olika områden, dvs t.ex. den typ av överflyttning av resurser och insatser som vi tidigare diskuterat dvs att man drar ner på ett område för att upprätthålla på ett annat eller öka där för att man påstår att det ger mer effekt. Detta borde gå att fånga i nyckeltal för de olika områdena och i en helhet som ställer samman och jämför plus och minus.

Man skall inte glömma det pedagogiska i att göra såväl intra- som interkommunala jämförelser på av nyckeltal.

En annan utveckling som är intressant och fullt möjlig att driva som ett förhållandevis enkelt projekt där Rädda Barnen själva via lokal och länsförbund skulle kunna aktiveras, är att sätta upp ett antal testfamiljer som man återkommer till med ett frågeformulär. Som en opinionsundersökning men specialdesignad för att täcka in synen på och upplevelsen av olika typer av förändringar i deras situation.

Om ett flertal läns- och/eller lokalföreningar skulle kunna etablera ett antal panelfamiljer så skulle dessa kunna generera en mängd intressant information som skulle kunna användas i olika typer av nyckeltal.

Detta är egentligen en mycket tilltalande tanke. Dels för att det skulle ge en flexibilitet som man inte får då man går via andra statistikproducenter och kommunala aktörer och dels för att det skulle engagera lokalföreningarna i barns situation på den egna orten. Man skulle också synas mer lokalt om det är så att man börjar presentera resultatet av årets undersökning och denna jämförs med resultat på andra orter.

Det råder en uppenbar brist på visioner i dagens Sverige. Inte minst visioner om hur våra barn skall ha det när de växer upp. Det finns inga positiva framtidsbilder att arbeta mot. Det finns inte ens en insikt om att detta behöver debatteras.

Här kan vi kanske hitta lite inspiration miljödebatten som med de senaste årens Agenda-21 arbete fått en samlande ram för att diskutera ett hållbart Sverige. Även om våra barn är de som skall ärva den miljö vi lämnar efter oss så behöver de mer än frisk luft och vatten. Men vad är egentligen ett Barn-Sverige? Det vet vi inte idag. Och ingen pratar om det. Här skulle en organisation som Rädda Barnen kunna göra en insats. Man borde gå i spetsen för en debatt om hur ett barnens Sverige skall se ut och när vi skall vara där.

Detta skulle kunna bygga på mer löst hållna framtidsstudie eller scenariobaserade analyser. Ju bättre man kan måla upp en viss utveckling i dess olika delar och detaljer desto mer engagerande kan den göras för andra. De flesta beslutsfattare har inte överhuvud taget försökt att visualisera eller tänka igenom hur ett visst beslut eller en tänkt samhällsförändring kommer att se ut.

Om man som företrädare för barnens intresse kan komma väl förberedd, i bemärkelsen att man gått igenom några tänkbara utvecklingsscenarios och deras konsekvenser för vissa typer av barnfamiljer och barn, så är man sannolikt mer förberedd än de flesta andra. De som beslutar om åtgärden inkluderade.

Detta ger trovärdighet och förtrogenhet och kompetens. I ett organisatoriskt sammanhang kan denna typ av övning generera en intern utbildning i ekonomisk-politiska frågor som är svårt eller omöjligt att nå på annat sätt. Scenarier och framtidsstudier bör ligga till grund för intermittenta eller löpande fakta- och debattböcker.

Med en satsning på framtidsfrågor på detta sätt kan man också locka ny medlemmar. Antagligen medlemmar med andra intressen och kanske med annan kompetens. Detta innebär att denna typ av insats kan bli självgenererande och kanske självfinansierande om det material man tar fram väcker tillräckligt stor intresse.

Som en sista idé vill vi föra fram ett problem som vi stött på gång på gång. Utsatta barn har sällan någon som för deras talan i kontakter med samhället. I många av de onda cirklar vi talat om tidigare eller de Svarte-Petterspel som leder till stora kostnader för såväl personen i fråga som för samhällsekonomin, uppstår problemen för att ett barn eller en ungdom valsar runt mellan sektorsorganen. Bristen på samverkan leder i bland fram till elakartade förlopp som ingen kan bryta.

Här behövs det människor med helhetssyn och kraft att stå emot sektorsintressena. Kraft och ork att inte bara acceptera varje isolerad insats för sig.

Det vi egentligen vill ha är en medmänniska som kan gå in som en Case-manager för barnet eller ungdomen. Någon som kan vara med och föra talan. Någon som kan ta myndighetspersoner av alla de slag.

Vi misstänker att det egentligen finns ganska gott om dessa inom Rädda Barnen. Där finns människor med kontakter och erfarenheter. Om dessa skulle orka och vilja engagera sig direkt i barn som hamnar snett så skulle många kunna undvika en utveckling som ingen önskar.