Barnen får inte komma i kläm då det skall saneras i statsfinanser, då deras föräldrar blir arbetslösa, då familjer spricker. Tanken på att varje generation skall få det bättre har följt oss under efterkrigstidens snabba ekonomiska utveckling. Barn berörs av alla ekonomiska förändringar men till skillnad från oss vuxna har de oftast ingen egen talan. Vi bestämmer för deras räkning. Detta gäller såväl den privata som den offentliga ekonomin.

Vi lägger kollektivt ner stora resurser på att skapa en något så när rättvis situation mellan svenska barn via olika direkt eller indirekt barnrelaterade resursöverföringar samt en offentligt finansierad/subventionerad och helt eller delvis offentligt producerad barnavård, barnomsorg, skola, fritidsverksamhet etc.

Det finns naturligtvis annat än rättviseskäl bakom inställningen att satsa på barnen. En hög och jämn utbildningsnivå är t.ex en viktig komponent i den långsiktiga tillväxten och konkurrenskraften i ekonomin. Utan nya kompetenta människor i produktionen så stannar den svenska ekonomin av. Utan en offentligt finansierad utbildning kan man misstänka att resursvagare föräldrar skulle satsa för lite på sina barn och att dessa barn därmed skulle få ett sämre utgångsläge. Samma sak gäller t.ex sjuk- och häslovård.

Det finns många uppfattningar om hur svenska barns ekonomiska situation förändrats under senare år. Förändringarna i den svenska välfärdsmodellen har accelererat med privatiseringskampanjer, nedjusteringar i bidragsnormer och förändringar i socialförsäkringssystemen, neddragningar i barnomsorg, skola och inom sjukvården etc. Många har reagerat mot detta, och vissa har särskilt pekat på att det drabbar barn i allmänhet och utsatta barn i synnerhet.

I denna diskussion har vågorna stundtals gått höga. Kritiker till förändringar i den svenska välfärdsmodellen har ofta argumenterat utifrån en idealbild över hur det var förr eller kanske t.o.m hur det var tänkt att bli. Förespråkarna för förändringarna har å sina värsta stunder argumenterat utifrån en otydlig bild av det forna östeuropa och i sina bästa stunder utifrån en något överdriven bild av en välfärdsstat som perverterats och undergrävt sig självt. Systemförändrarna har sett systemskiftet i sig som det viktiga och (de positiva) effekterna av detta systemskifte har ofta illustrerats med enfaldiga exempel direkt ur nationalekonomiska textböckers beskrivning av en perfekt fungerande marknadsekonomi.

Som framgått av tidigare kapitel stödjer vi inte på någon av dessa argumentationslinjer. Man måste vara mer nyanserad och se det goda i det som varit och inse att idealiserade modeller inte är annat än idealiserade modeller, vare sig de är av en perfekt marknadsekonomi eller en perfekt fungerande folkhemsmodell.

Den gamla välfärdsmodellen hade enligt de flesta kört fast. Det går inte att återuppväcka den och fortsätta som förr eller att spara sig igenom några år för att därefter komma tillbaka på samma spår. Såväl den svenska ekonomin som omvärlden har förändrats, bl.a genom de krav vi nu öppnar oss för från kollegor inom EU eller den alltmer globala marknaden. Man kan ana en skattetrötthet hos stora delar av svenska befolkningen som sannolikt inte tillåter höjningar av skattetrycket för att finansiera en ny expansionsvåg i den offentliga sektorn. Vi återkommer till detta i kapitel 7.

Den framstormande marknaden har emellertid inte levererat det den förväntades göra. Marknadsberusningen har till viss del övergått i en baksmälla. Marknaderna och dess aktörer som skulle ordna alla problem har visat sig allt annat än pålitliga och allt fler börjar känna att frukterna av marknadens sanering faller oerhört olika. Även om man talat allt mindre om fördelningspolitiska frågor under 90-talet så kanske svensken i gemen inte riktigt hade förväntat sig att det så snabbt skulle gå att överge de solidaritets och rättviseideal som de flesta trodde vara synonyma med den svenska modellen. Ett par snabba snitt i skattesystemet, några års hårda besparingskrav på den offentliga sektorn och socialförsäkringssystemet, en betydligt passivare arbetsmarknadspolitik och en självsnöpt penning- och finanspolitik och vips är vi som alla andra i europa.

När kronans berg-och-dalbana lugnat ner sig och bankkrisens vågor ebbat ut så har de primära ekonomiska problemen under senare år kommit att handla om den höga arbetslösheten och nedskärningarna i trygghetssystemen. Vissa grupper ser ut att ha drabbats hårdare än andra bl.a ensamstående föräldrar och barnfamiljer med låga inkomster och/eller arbetslöshet. Det finns egentligen få studier som direkt tittar på dessa gruppers situation och framför allt som försöker få en helhetsbild som kan ge vägledning i hur man skall agera in för framtiden. Socialstyrelsen, Konsumentverket och andra som följer utvecklingen ur ett fördelningsperspektiv, ser mer tilltagande oro hur allt fler hushåll ser ut att hamna under en sk skälig levnadsnivå när arbetslöshet, socialförsäkringar, avgifter och prisutveckling under senare år läggs samman.

I de hushåll som far illa finns det barn. Enligt SCB finns det 100 000 barn mellan 3 månader och 6 år som har minst en arbetslös förälder. Av dessa bodde 15 000 med en ensamtsående förälder och 9 000 med sammanboende föräldrar där bägge är arbetslösa. Bland de arbetslösas barn hade mindre än hälften plats i barnomsorgen medan drygt 80% av barnen till icke arbetslösa föräldrar har plats i barnomsorgen.

De barn som lever i hushåll som drabbas hårt privatekonomiskt kläms från två håll i och med de ekonomiska åtstramningarna inom barnomsorg, skola, fritidsverksamhet, sjukvård, och annat. Vi vet i stort sett ingenting om hur dessa effekter slår sammantaget.

Bristen på information om barns ekonomiska situation har inte enbart att göra med att vi haft goda grunder för att tro att svenska barn har haft det tillräckligt bra tidigare. Snarare har vi nog utgått från följande:

Vi kan illustrera det som i figuren nedan. Givet att detta system fungerar så kanske det finns mindre anledning att följa utvecklingen med ett barnperspektiv.

Förutom antagandet att föräldrar alltid ser till sina barns bästa så kan man konstatera att de övriga grundstenarna har skakat betänkligt under senare år. Kanske inte framför allt genom att de enskilda delarna förändrats dramatiskt, men mer som en samtidig förändring i flera av dem vilket får oss att ana att det kan ha förändrat situationen för många hushåll och deras barn. Vi kan inte längre utgå från att alla svenska barn har det bra ur en ekonomisk synvinkel. Vi får börja från början.

I detta kapitel försöker vi göra några nedslag i ekonomin med barn i fokus. Vi presenterar några perspektiv på ekonomin som det är viktigt att komma ihåg i diskussionen inför framtiden och vi försöker komma lite närmare frågan kring omvandlingen av den svenska välfärdsmodellen och barns situation.

Även om inkomster, bidrag och den offentliga konsumtionen givetvis är viktiga ur det enskilda hushållets synvinkel så har barns ekonomiska situation fler facetter än dessa. De är kanske inte alltid tydliga och operationaliserbara men de är värda att fundera över om vi skall hitta nya grepp för att värna om barns välfärd.

Vad är egentligen ett barns ekonomiska situation och hur studerar vi den? Sett ur ett barns ögon kan man kanske betrakta det på följande sätt. Ju högre veckopeng en kompis har desto bättre ekonomisk situation har han/hon. Det är enkelt att hålla reda på och återkommer i vuxen ålder då vi istället kanske jämför våra månadsinkomster eller tjänstebilar.

Kompisar med högre veckopeng bor ofta i större lägenheter eller hus och de åker ofta i större och nyare bilar. Sett ur detta barnperspektiv så kanske begreppet "ekonomisk situation" skulle vara enkelt att använda och mäta. Vi skulle helt enkelt kunna göra en årlig veckopengsbarometer i hela landet och med hjälp av denna utröna om barns ekonomiska situation har förbättrats (= högre veckopeng per capita) eller försämrats (=lägre veckopeng per capita). Vi skulle också kunna göra fördelningsundersökningar och titta på hur veckopengar fördelar sig mellan åldrar, region och kön.

Vi skulle naturligtvis också kunna koppla veckopengen till någon vanlig undersökning av inkomstfördelningen och försöka utröna om det finns ett direkt samband mellan veckopengens storlek och familjens inkomster, vilket vi ofta antar som föräldrar men som barn helt verkar bortse från.

Självfallet behöver veckopengens storlek inte alls hänga ihop med föräldrarnas inkomst eller hur fint hus de bor i. Det visar sig kanske att sonen till den ensamstående mamman, som jobbar heltid och har lång resväg, har en mycket hög veckopeng. Dels för att han måste ta hand om sig själv mer och att han därför får ta en stor del av barnbidraget och bidragsförskottet och dels för att veckopengens storlek också är en kompensation för att han måste vara ensam så mycket. Han har det bättre än andra barn ur en finansiell synvinkel men har han en bättre ekonomisk situation?

Här är det dags att stanna upp och ta sig en något djupare funderare på vad vi egentligen kan avse med ekonomisk situation. Veckopeng bör ingå på något sätt. Veckopengen köper varor och tjänster så den är kopplad till den ekonomiska situationen.

Men barnets veckopeng är självklart en del av familjens ekonomi. Om man tittar på utgifter och jämför mellan alla utgifter som uppkommer till följd av och för barnet och jämför detta med veckopengen så blir den senare en struntsak för de flesta barn. De flesta barn köper inte jackor, semesterresor, datorspel, basketskor, mat, ridlektioner etc för sin veckopeng. Det går över hela familjens budget.

En del av familjens eller hushållets inkomster går till barnen och vissa av dessa utgifter är tydliga, som t.ex. jackor och skor, träningskostnader, etc., medan annat är mer otydligt som t.ex. andel i energiräkningar, TV-licensen eller chipspåsen på lördag. I dessa fall finns det ett drag av kollektivitet i konsumtionen och tillhörande stordriftsfördelar. TV-licensen går inte upp om det är 5 barn istället för ett barn som tittar på barnprogrammen.

Riktigt hur stor del av hushållets totala resurser som kommer barnet till del vet vi inte och vi vet inte heller vad barnen får ut av de resurser som kommer dem till del. Det är svårt att säga att skidsemestern till St Anton för ett barn under sportlovet var bättre eller gav mer än skidsemestern i Svanstein för ett annat barn. Vi kan konstatera att den ena var bra mycket dyrare än den andra men vi vet inte vad det gav för vem. Det enda den ekonomiska teorin har att bidra med är den tämligen självklara insikten att det för den som betalade räkningen åtminstone var värt priset. Barnet betalar sällan några räkningar eller fattar denna typ av beslut.

Vi vet således egentligen väldigt lite om hur resurser fördelas inom hushållet och framför allt hur barnets intressen (eller preferenser som ekonomer säger) tas tillvara. Det är som i alla kollektiv där individers preferenser skall jämkas samman i beslut om resurser/varor med kollektiva inslag, som skidsemestern, vi vet inte riktigt hur det går till och det är inget som säger att de svagare parterna i denna förhandling lyckas komma till tals.

Det problematiska med familjen eller hushållet som fördelningsinstitution är att två hushåll som ser likadana ut utifrån, t.ex. ålder, utbildning och arbeten för föräldrar, bostadstyp, antal barn och ålder etc., kan uppvisa helt olika resurstilldelning till barnen. Såväl i jämförelse inom en familj som mellan två familjer. Fördelningen mellan barn och föräldrar och mellan barnen sinsemellan kan betyda mer för ett enskilt barns tillgång till hushållets resurser än vad skillnader mellan hushållens inkomster i sig kan ge för handen.

Vi har också en stor del resurser som vi väljer att fördela utanför familjen/hushållet. Det är sådant vi kallar för offentlig konsumtion och sociala försäkringar som ofta har med barn, sjukdom och ålderdom att göra, dvs sådana händelser under livscykeln som skulle kunna tynga ned en individ eller en familj helt och hållet. I Sverige har vi fram till i dag valt att för det mesta använda oss av kollektiva försäkringar för att sköta inkomstsidan då hushålls ekonomi belastas av småbarn, arbetslöshet, sjukdom eller ålderdom samtidigt som vi valt att omfördela en del av den totala inkomsten under ett år till att köpa omsorg, sjukvård och utbildning som skall ställas till medborgarnas förfogande till låg kostnad.

För ett barn är denna kollektiva, eller offentliga, konsumtion en stor del av konsumtionen. Barnomsorgen, skolan, fritiden, hälsovården etc är stora utgiftsposter för stat, landsting och kommuner. En 2-åring och en 5-åring som går heltid på dagis gör anspråk på resurser som skulle kunna räcka till en bättre begagnad bil om året för hela familjen.

Förändringar i nivån och inriktningen på den offentliga konsumtionen är givetvis viktiga för barnets ekonomiska situation eftersom detta utgör en stor del av de resurser som barnet förfogar över eller åtminstone har tillgång till. Även här kommer barnens önskemål och krav in på ett indirekt sätt. I familjen är det föräldrarna som bestämmer vad de kollektiva resurserna skall användas till. I skolan är det kommunfullmäktige, skolkontoret, rektorer och lärare som bestämmer vad som skall göras och vilka resurser de olika barnen i ett visst område skall ha till sitt förfogande. Föräldrarna kan påverka detta då och då i riksdags- och kommunalval, men i stort sett är man utelämnad till de professionella inom skolan. Här finns det många målkonflikter att lösa och det är inte säkert att det alltid görs med barnets bästa för ögonen, vilket vi kommenterade i föregående kapitel.

Under senare år är det framför allt nivån på och fördelningen av de kollektiva resurserna som diskuterats och analyserats. Framför allt relationerna mellan kostnaderna för verksamheterna och vad man egentligen får ut, dvs relationen mellan kostnaden för offentligt producerad omsorg, utbildning etc och den undermåliga produktivitetsutvecklingen och den uppenbara bristen på brukar- eller kundanpassning av verksamheten.

Marknaden och den offentliga sektorn kan inte på egen hand se till att våra barn får det de behöver. Vi tenderar att glömma bort föräldrarnas egna insatser för sina barn, i diskussionen kring barn och ekonomi. Det mesta av de resurser vi satsar på barn översätts förr eller senare till vuxentid, varse sig det är i barnomsorgen, vården, skolan eller fritidsverksamheter. Vuxentid är också något som vi som föräldrar satsar på våra barn.

Vuxentidens vikt för barn kommer ofta upp i samband med de periodiskt uppblossande diskussionerna kring värstingar och deras vuxen- och normlösa uppväxt, framför allt i form av frånvarande fäder. Men självfallet är den tid som det finns vuxna i barns närhet en viktig del i alla barns välfärd och en viktig resurs i deras liv och uppväxt oavsett om det är i form av betalda tjänster inom barnomsorgen och skolan eller obetalda tjänster via föräldrar, släkt och vänner i hemmet eller i grannskapet.

En annan viktig resurs och påverkansfaktor på barnens ekonomiska situation och på hela samhällsekonomin är all den produktion, förutom den rena barnomsorgen, som görs i hemmet. Vi är så vana att separera vårt avlönade arbete, som vi kallar för produktion, från alla aktiviteter i hemmet, som vi vanligtvis tänker på som konsumtion. I själva verket sker en stor del av den totala produktionen i hemmet och innehållet i och fördelningen av denna mellan hushållsmedlemmar vet vi mycket lite om.

Barn har som sagt sällan egen inkomst, egna jobb, egna bostäder etc. De är för det mesta beroende av andra som föräldrar, syskon, skola, fritidshem, etc. De åtnjuter förvisso diverse bidrag och transfereringar som kommer hushållet till del för att barnen finns där, men man kan inte hävda att dessa transfereringar med någon självklarhet kommer just dessa barn till del. Barn befinner sig i en märklig, minst tvåstegs, fördelningspolitisk situation. De är utan tvekan utsatta för vuxnas godtycke, kompetens och välvilja när det gäller:

a) de folkvaldas förmåga och intresse för att anlägga en fördelningspolitisk profil som gynnar barnfamiljer i allmänhet och utsatta barn i synnerhet samt

b) att de egna föräldrarna/vårdnadshavarna fördelar inkomster och bidrag som kommer hushållet till del så att hushållets totala resurserna kommer barnen till del på ett rättvist sätt.

Ur ett ekonomisk-politiskt perspektiv handlar det mesta som har med barn att göra om a) ovan. Det är de enda variabler man kan/vill påverka. Vad som händer när pengar kommer till hushållet varken kan eller vill vi egentligen lägga oss i även om det finns exempel i historien då den sociala ingenjörskonsten blommat ut och velat kontrollera hushållets mer i detalj.

Fördelningspolitik driven för att stödja barn är egentligen identisk med fördelningspolitik för att stödja föräldrar till barn. Föräldrarna har ansvar för att de pengar som kommer in verkligen går till det ändamål som avses i stödet eller transfereringen. Detta gäller naturligtvis inte den del av barnens resurser som kanaliseras via den offentliga konsumtionen/produktionen. Här styr vi (via våra folkvalda och förvaltningar) så att konsumtionsmöjligheterna blir rättvisa även om försök med olika voucher eller checksystem inom t.ex skolan åtminstone delvis förändrar balansen lite mot att hushållet får mer att välja på.

Den privata konsumtionen som vi finansierar med inkomster och positiva transfereringar omfattas inte av någon uttalad konsumtionsfördelningspolitik. För de flesta ekonomer är detta naturligt eftersom man utgår ifrån att ingen är bättre skickad att sätta samman den bästa konsumtionskorgen, än hushållet självt. Hur gör vi då med fördelningspolitiska överväganden för barn då vi dels har fördelningen mellan hushåll och dels fördelningen av resurser inom hushåll att hålla reda på och ta ställning till?

Fördelningspolitik driven till sin spets borde ta hänsyn till de möjliga fördelningarna inom hushållet likaväl som man försöker göra det mellan hushåll. I praktiken kanske detta är såväl omöjligt som icke önskvärt, det ligger för nära "storebror ser dig". Man bör trots detta hålla detta perspektiv levande då man diskuterar inkomster, bidrag, levnadsstandard och annat. En aldrig så jämn inkomstfördelning som vi registrerar den i statistiken säger egentligen inte så mycket om enskilda barns tillgång till dessa resurser. Även om per capita inkomsten eller inkomsten per konsumtionsenhet ser jämn ut så finns det ingenting som säger att alla får sin del. Det finns vissa studier över detta vilket vi återkommer till nedan.

Man kan sammanfatta de komponenter i barns välfärd som vi identifierat i följande figur.

I figuren har vi markerat att de flesta av de ekonomiska resurser som går till hushållet fördelas av hushållet. Den offentliga produktionen är något mer komplicerad i och med att man kan tänka sig situationer där t.ex dagisavgifter kan få föräldrar att avstå från att utnyttja de resurser som samhället ställer till barnens förfogande. I princip ser vi dock den offentliga produktionen som riktad direkt till barnet i fråga.

De två övre cirklarna fångar det som vi vanligtvis kallar den formella ekonomin, medan de nedre fångar dels det som ingår i det vi kallar för den informella ekonomin, dvs hemproduktion, och dels aktiviteter vars huvudsyfte vi inte är intresserade av så länge de innebär att den vuxne som utför dem också är tillsammans med barnet.

Alla svenska hushåll, med barn, är föremål för såväl positiv transfereringar (olika former av bidrag och stöd) som negativa transfereringar (olika skatter och avgifter). För vissa hushåll räcker den egna lönen mer än väl för att täcka behoven. För andra utgör samhällets stöd en helt avgörande inkomstkälla. Nivån på det som blir över samt proportionerna mellan stöd och egen inkomst är intressanta.

Den offenliga produktionen (som egentligen kallas för offentlig konsumtion i nationalräkenskaperna) av skola, barnomsorg, sjukvård etc utgör en stor del av den samlade produktionen/konsumtionen. Enskilda hushåll har sällan en direkt uppfattning av de resurser som går till denna verksamhet. Som föräldrar ser vi dagisavgifter och annat som sällan står i proportion till de faktiska kostnaderna. Ser vi till barnfamiljens ekonomiska rsurser är det dock de faktiska kostnaderna som är intressanta.

Många kanske aldrig skulle komma på tanken att lyfta fram hemproduktionen som en del i hushållets och barns ekonomiska situation, men den icke avlönade produktionen av varor och tjänster i hushållet utgör en stor del av vår totala produktion. Alla de måltider, reparationer, läxläsningar, tvättar, städningar och annat som genomförs i hushållet representerar en stor produktionsapparat där resultatet kommer barn till del på olika sätt.

I följande avsnitt går vi igenom dessa komponenter. Vi presenterar en del statistik i dessa avsnitt. Dessa siffror är inte alla helt färska. Poängen med vår genomgång är inte heller att ta fram absoluta eller exakta tal för det ena eller det andra. Vi är framför allt intresserade av grova förändringar av eller samband mellan olika storheter, t.ex löner kontra bidrag eller barnomsorg i hemmet kontra inom den kommunala barnomsorgen. Vi är också i vissa fall intresserade av grova nivåer på inkomster, bidrag, utgifter eller kostnader.

Låt oss börja i den formella ekonomin.

Låt oss börja med att titta på inkomstfördelningsaspekter inom kategorin barnfamiljer och mellan barnfamiljer och icke-barnfamiljer. I och med att vi har med familjer att göra så blir inkomstfördelningen något komplicerad. I den fortsatta texten använder vi begreppet "sambos" för att representera alla hushåll där vi har två sammanboende vuxna, vare sig de är gifta eller ej.

I diagrammet nedan visas utvecklingen av den sk disponibla inkomsten, dvs inkomst efter skatter och bidrag, per familj för några olika familjetyper och dess utveckling från 1975 till 1993.

Här ser vi att sambofamiljer har högre disponibel inkomst än ensamstående och att slutet på 80-talet innebar kraftiga ökningar i den disponibla inkomsten.

I detta diagram står skillnaden mellan ensamstående och samboende verkligen ut. Men eftersom inkomsten är beroende av antalet arbetande vuxna kan man anta att det mesta av denna skillnad har med skillnader i antalet lönearbetande i hushållet.

Vi ser också att skillnaderna mellan de olika kategorierna av sambos med barn är litet. Man kan ana ett visst positivt samband mellan antalet barn och disponibel inkomst, dvs att inkomsten stiger med antalet barn.

De enda grupper som drabbats av en absolut minskning i disponibel inkomst under senare år är sammanboende med ett barn och ensamstående utan barn.

Vi är vana att tänka och tala om inkomster som hushållsinkomster men detta visar egentligen inte hur resurserna i hushållet ser ut från ett individperspektiv i hushållet. Flera personer med en given inkomst innebär mindre per persondvs, att de små skillnaderna mellan barnfamiljerna ovan antagligen är missvisande.

Ett sätt att göra detta är att titta på något som kallas disponibel inkomst per konsumtionsenhet, där man försöker ta hänsyn till hur många personer en inkomst skall försörja. Detta är emellertid inte samma sak som att bara dela hushållets inkomst med antalet personer (inkomst per capita) eftersom man utgår från att hushållets utgifter inte enbart består av varor och tjänster som konsumeras av enskilda individer. Det finns många kollektiva inslag, t.ex bostaden, bilen, TVn etc.

Det finns många synpunkter på hur konsumtionsenheterna skall beräknas, dvs hur stor del av hushållets resurser olika hushållsmedlemmar gör anspråk på. Den principiella tanken är att man börjar med en ensamstående. Sedan låter man denna få en sambo – hur mycket resurser extra drar denna sambo? Sedan får de ett barn. Hur mycket extra dra detta barn? Etc. Den fördelning som använts i inkomststatistiken redovisas i fotnoten.

Den disponibla inkomstens utveckling per konsumtionsenhet redovisas i diagrammet nedan.

Här ser vi att den tidigare jämna nivå på inkomster mellan barnfamilojer av olika storlek nu förändrats, vilket inte är förvånande. Den disponibla inkomsten för sambofamiljer per konsumtionsenhet faller med antalet barn.

Vi ser också att de allmänna skillnaderna mellan ensamstående och sambos jämnas ut. Vilket också är rimligt med tanke på att detta sätt att se på inkomsten justerar för skillnaden mellan antalet inkomsttagare och hushållsmedlemmar som skall leva på inkomsten från dessa.

Med denna figur kan vi säga att ytterligare ett barn alltid innebär en försämring för de andra i familjen. Barnfamiljer, vare sig i sambo eller ensamståendehushåll, ligger efter samma hushåll utan barn.

Vi ser också att ensamstående fortfarande ligger efter sambo trots att vi nu räknat om inkomsten till att avse konsumtionsenhet.

Det bör givetvis också nämnas att de olika hushållskonstellationen ovan har ett samband med livscykeln. Majoriteten av hushåll i gruppen sambo utan barn är sannolikt medelålders par med utflugna barn. Dessa ligger längre fram i karriären och har uppnått en högre inkomst.

Det finns emellertid ytterligare en aspekt på inkomsterna som vi vill tydliggöra - relationen mellan vad hushållet kan skapa på egen hand och hur mycket man är beroende av andra för att få ihop. Den disponibla inkomsten som vi tittade på ovan är ju egentligen en blandning av egna inkomster, bidrag och skatter. Den disponibla inkomsten är ju endast nettot av dessa flöden. Relationen mellan flödena säger något om hur beroende hushållet är av de välfärdssystem som nu håller på att förändras i riktning mot att såväl stödet som kostnaderna från samhället skall minimeras. Detta gynnar hushåll som har en hög inkomst som leder till hög skatt och samtidigt relativt låga bidrag. Då förlorar man lite på att bidragen dras ned medan man vinner mycket på att skatterna minskar.

Låt oss se på inkomststatistiken igen med detta som utgångspunkt. Den disponibla inkomsten utgör nettot av lön-skatt+bidrag. Om skatt och bidrag är lika stora, dvs tar ut varandra så skulle den disponibla inkomsten vara lika med lönen innan skatt. Om lönen innan skatt är högre än den disponibla inkomsten innebär detta att man betalar mer i skatt än vad man får i bidrag. I diagrammet nedan ser vi att detta är fallet i stort sett för alla hushållstyper. Det är egentligen bara gruppen ensamstående med barn som har ett tydligt nettotillskott, dvs får mer i bidrag än vad man betalar i skatt, även om sambos med många barn och ensamstående utan barn halkat under strecket på 90-talet.

Vi kan mot bakgrund av detta se att:

Man bör dock komma ihåg att de skatter hushållen betalar skall täcka annat än de bidrag de får tillbaka. Det finns inget som säger att det skall gå jämnt ut.

Det döljer sig naturligtvis en mängd skillnader under dessa grova genomsnittssiffror. Låt oss därför göra ett lite mer tydligt räkneexempel på två familjetyper för åren 1989, 1993 och 1997, dvs åren då skattesystemets lades om och de förändringarna som skett under de senaste åren.

Vi tittar på två hushållstyper. En sambofamilj med en man som har förhållandevis hög inkomst och en kvinna som kan vara låginkomsttagare. Denna jämför vi med en ensamstående kvinna med låg inkomst. Bägge hushållen har tre barn av samma ålder och en hyra på 4.500 Kr.

I beräkningarna har vi använt programmet STATUS från SCB som är ett enkelt kalkylprogram för att räkna på effekter i regelsystemen kring skatter och socialförsäkringar.

I tabellen nedan visas resultaten av kalkylen. Det skall noteras att bruttolönen hålls konstant över perioden. Den disponibla inkomsten förändras sålunda endast p.g.a att skatter och bidrag förändras. Detta förstärker effekten av regelförändringarna.

I diagrammet nedan har vi översatt detta till en figur där vi återigen ser att ensamstående föräldrar har den större delen av sin försörjning från olika bidrag och transfereringar. Om vi skulle beräkna relationen mellan den disponibla inkomsten och lönen efter skatt skulle dessa hamna närmare 3 för hushållet med ensamstående förälder, dvs att den egna lönen efter skatt utgör bara en tredjedel av den disponibla inkomsten. För att jämföra med tidigare resonemang kan vi i tabellen ovan se att den egna bruttolönen utör ca 50% av den disponibla inkomsten, dvs man ligger lägre än vad de ensamstående med barn gjorde i redovisningen ovan.

Skillnader i inkomst efter skatt är givetvis slående, plus att denna skillnad förstärks av skattereformen vilket givetvis var ett av syftena. Tanken är att människor skall arbeta mer om man låter löneskillnaderna öka.

Vi har konstruerat exemplet så att det också visar skillnader mellan ensamstående och sambos. Eftersom bägge familjer har tre barn i samma åldrar så blir inte skillnaderna i antalet hushållsmedlemmar så stort att det kan förändra kalkylen ovan om vi ser till disponibla inkomsten per konsumtionsenhet. Men en viss utjämning sker naturligtvis eftersom det finns en vuxen person till i sambohushållet.

Ett tema som bör följa med i diskussionen om inkomster är naturligtvis sårbarheten, dvs i det här fallet hur pass beroende hushållet är av bidrag i förhållande till egen inkomst. I den första delen av perioden 89-93 ser vi precis som tidigare att beroendet ökat för hushållet med låg inkomst och att även den mer högavlönade sambofamiljens bidragsandel (dvs barnbidraget) ökat.

En del av förklaringen till utvecklingen 89-93 ligger i att vi inte tagit med någon löneökning utan endast tittat på effekten av skattereduktionen. Tanken var att skattereformen inte skulle drabba de svagare grupperna, vilket bl.a innebar att bidragsdelen i den disponibla inkomsten inte fick försvagas.

Under senare år ser vi att detta inte längre gäller. Här får bägge hushållstyper en sämre ekonomi. Sannolikt skulle detta inte stämma för hushållet med de högre inkomsterna om vi räknat med en löneutveckling under perioden.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att de senaste årens utveckling inte har gynnat de ekonomiskt svaga hushållen. De senaste årens omläggningar i skatte- och transfereringssystemen gynnar hushåll med stigande löner och minimal bidragsdel i den disponibla inkomsten.

Bidragens del i försörjningen varierar enormt mellan olika hushållstyper. Ta bara barnbidraget. I vår låginkomstfamilj är barnbidraget i storleksordning ca 50% av hushållets lön efter skatt, medan det i höginkomsthushållet utgör 10%. Förändringar i barnbidraget ger därför mycket stora effekter i låginkomsthushåll. Sänkningen av barnbidraget 1996 (ca 5000 kr) var för låginkomstfamiljen i samma storleksordning som en månadsinkomst efter skatt.

Genom att ställa upp inkomsten per konsumtionsenhet så ger vi inkomstfördelningen i hushållet en genomsnittlig fördelning. Detta säger, som vi tidigare påpekat, emellertid ingenting om hur inkomsterna de facto fördelas i hushållet – dvs hur de översätts i konsumtion för de olika hushållsmedlemmarna. Det finns mycket få studier som försöker titta direkt på detta.

Man kan till viss del använda sig av de data som finns i sk hushållsbudgetundersökningar. I denna typ av undersökning försöker man mäta hushålls samlade utgifter under en viss period. Ibland försöker man också dela upp konsumtionsutgifterna för vissa varugrupper på olika hushållsmedlemmar. Detta är av naturliga skäl svårt för den stora delen av ett hushålls löpande utgifter, som t.ex. mat, energi, hyra, etc. Den enklaste kategorin av utgifter är sannolikt kläder och skor. Dessa köps alltid till en viss person i hushållet, även om kläder och skor givetvis kan ärvas mellan föräldrar och barn och mellan syskon.

I en amerikansk studie av fördelningspolitik inom hushållet som tar sin utgångspunkt i klädkonsumtionen konstaterar man till att börja med att kvinnans klädkonsumtion i hushållet utan barn är närmare 50% större än mannens. När första barnet kommer får kvinnan ta en större andel av det minskade klädutrymmet. För följande barn ger bägge makar upp något mindre. Varje ytterligare barn blir också billigare sett ur hushållets perspektiv.

Hälften av varje ny medlems klädkonsumtion betalas av de övriga familjemedlemmarna medan hälften är en nettoökning av hushållets klädesutgifter. Hushållets nettoökning av klädesutgifterna kompenseras i sin tur av andra omfördelningar. Man kanske avstår från en semesterresa eller väntar med att byta bil eller liknande för att kunna ta de ökade utgifter som varje ny familjemedlem för med sig i kläder och annat.

Men även barnen ger upp konsumtion för ytterligare barn. Kostnaden för det första barnet av att det får ett syskon är större än kostnaden för mamman och pappan tillsammans, dvs det första barnet får betala mer för lillasyster eller lillebror. Det visar sig också att könsmönstret i just klädeskonsumtionen kommer tillbaka bland barnen, dvs en storebror som får en lillasyster får betala mer än en storasyster som får en lillebror.

Kläder utgör endast en liten del av de utgifter som hushållets inkomster skall täcka. Många komponenter i utgifterna är svåra att individbestämma inom hushållet och det är därför svårt att utan speciella undersökningar säga något om hur barn drabbas av förändringar i hushållets inkomster (eller utgifter). På hushållsnivå kan vi säga att barnfamiljer har det sämre per konsumtionsenhet och att ensamstående barnfamiljer har det sämre än sammanboende barnfamiljer. Men hur barnen i dessa familjer har det vet vi egentligen ingenting om.

Föräldrar kan välja olika strategier när det gäller att spara och att fördela bördorna av detta inom familjen. Vi har till största delen valt att bortse från detta i och med att alternativet kanske kommer för nära"Storebror ser dig". En majoritet av det svenska folket skulle säkert vända sig mot att den sociala ingenjörskonsten fick tillträde till hushållets vardagsbeslut och att sättet på vilket vi använder våra inkomster skulle granskas och godkännas.

Trots detta kan vi ana att barn i olika hushåll, med samma förutsättningar i inkomsttermer, kan ha det väldigt olika. Oftast får vi höra om exempel på missbrukarfamiljer där föräldrarna systematisk sätter sin egen konsumtion (av spel, narkotika eller alkohol) före barnen. Men samma fenomen finns säkert i mindre dramatiska former. Fördelningspolitiken når elt enkelt inte fram till barnen.

Vi kan konstatera att svaga hushåll är förlorare i de senaste årens utveckling. Men utan en bild av vad de använder sina inkomster till – dvs hela försörjningssättet – får vi egentligen inte en bild över hur hushållets ekonomiska situation ser ut. Under senare år har man från Konsumentverket, Finansdepartementet och andra som följer inkomstfördelningen i samhället, fått allt fler exempel på hushåll som egentligen inte borde klara sig med de inkomster de har.

Konsumentverket och andra räknar på olika typhushåll, framför allt för att se hur förändringar i olika delar av skatte- och socialförsäkringssystemet slår. Man tar helt enkelt några typfamiljer och ger dom ett antal typinkomster. Därefter låter man dem bli föremål för alla de bidrag, stöd, avgifter och skatter som deras hushållstyp och ekonomi ger upphov till.

Det är allt fler hushåll som uppenbarligen lever under det som kallas skälig levnadsnivå. Hur de trots detta får det hela att gå ihop vet man inte. Det kan i och för sig bero på att den skäliga levnadsnivån ligger för högt, men mer sannolikt är det så att man har olika strategier för att få det att gå ihop. Vissa kanske gör det på kort sikt genom att låna av släkt och vänner medan andra kanske har anpassat sitt försörjningssätt till att leva på mindre inkomster.

Oavsett dessa problem kan vi konstatera att det finns fog för att fråga sig hur det går för de barn som lever i ekonomiskt svaga hushåll. De som till stor del är beroende av transfereringssystemet har hamnat i en prekär situation och framtidsutsikterna är minst sagt bleka. Även om vi idag inte kan säga att dessa hushåll håller på att gå under eller att barnen i dessa hushåll har en hopplöst sämre situation än deras bröder och systrar i andra hushåll så borde de indikationer som vi får från källor som vi presenterat här göra oss mer vaksamma. Vi kan inte vänta på att det skall gå riktigt snett för många innan vi funderar på att göra något för de ekonomiskt svagare hushållen och de barn som tillhör dessa.

Det är lätt att bli nedslagen av att bara titta på inkomster och utgifter som de presenteras ovan. De ger inte utrymme för många nya infallsvinklar på problemen.

För att göra bilden något mer nyanserad och kanske börja se utvecklingsmöjligheter ur ett bredare perspektiv så måste vi komma åt hela ekonomin ur hushållets perspektiv. Deras vardag. Det görs sällan. Vi rör oss nu in i den informella ekonomins domäner.

Låt oss tänka oss att det ekonomiska utfallet, nyttan eller välfärden, till stor del produceras i hushållet. Hushåll med identiska förutsättning i termer av inkomster, hushållssammansättning, etc kan producera sin välfärd för hushållets medlemmar på olika sätt.

Vi utgår från den tid olika hushållsmedlemmar kan ägna åt olika aktiviteter. Det är användningen av denna tid som avgör vad hushållet får ut i nyttigheter. Lönearbetet är en av dessa men inte den enda som är produktiv i en ekonomisk mening. Lönearbetet ger inkomst och påverkar hur mycket man kan få i andra inkomstströmmar via socialförsäkringssystemet. Även utan lönearbete får hushållet in bidrag som bidrar till en inkomst som vi konstaterat ovan.

Inkomsterna använder hushållet för att köpa varor och tjänster, antingen direkt på marknaden eller indirekt via skatter och den offentliga konsumtionen. En större inkomst köper mer än en lägre på marknaden. Den offentliga konsumtionen är på det stora hela egentligen inte inkomstrelaterad förutom i fråga om avgifter för viss konsumtion.

De varor och tjänster man köper är i vissa fall sådana som konsumeras direkt av någon av hushållets medlemmar, som t.ex. ett biobesök eller ett läkarbesök. En stor del av hushållets utgifter går till varor och tjänster som endast är insatser i produktionsprocesser i hushållet. Exempel på detta är livsmedel för matlagning, verktyg för reparationer, videoapparaten för att kunna se filmer hemma etc.

Den mängd nyttigheter som hushållet kan producera själva beror dels på den tid de kan och vill avsätta för hushållsproduktion och dels på hur mycket insatsvaror och kapitalvaror för hushållsproduktion man har eller kan skaffa. Kapitalvarorna påverkar hur mycket man kan få ut per insatt arbetstimme i hushållsproduktion.

Förutom att tiden kan användas till lönearbete eller hushållsarbete så måste en del gå till nödvändig sömn, vila, måltider etc samt till fritid i mer aktiv bemärkelse.

Vad är då viktigt för barn ur detta perspektiv?

Det är naturligtvis viktigt att det står mat på bordet och att man har hela och rena kläder att ta på sig. Förvisso får vissa mer hamburgare och pommes frites från MacDonalds eller nya märkeströjor än andra vilket bland annat avspeglar hushållets önskemål eller möjligheter att välja olika försörjningssätt.

Man kan kompensera skillnader i inkomster med insatser i tid. Hushåll kan självfallet tvingas in i ett mer tidsintensivt försörjningssätt av det enkla skäl att de inte har råd att ersätta den egna tiden med pengar. Man måste kuska runt med barnen till fots eller på buss för att man inte har råd att ha en bil. Man måste storkoka och frysa in för att man inte har råd att kila in på pizzerian och köpa middagen. Man klipper barnen själv för att det är för dyrt att gå till frisören. Men det finns också hushåll som väljer ett mer tidsintensivt försörjningssätt för att de anser att detta höjer livskvaliteten – inte minst för barnen som man kan ha mer samvaro med om man gör mer hemma och mindre på marknaden.

Den produktion som sker i hushållets egen regi uppmärksammas sällan eller aldrig, men den är en viktig del av hushållets och barns ekonomi i ett vardagsperspektiv. Vill vi komma åt denna vardagens ekonomi måste vi börja studera denna egenproduktion. Det finns sannolikt inget enkelt samband mellan vad man får ut hemma och hushållets inkomst. Hushåll med identiska inkomster kan använda denna och den tid man har till sitt förfogande på mycket olika sätt.

Det har gjorts försök att uppskatta egenproduktionens omfattning i många länder. I Sverige har man på SCB gjort en enkel beräkning av egenproduktionen utgående från den tidsanvändningsundersökning som genomfördes 1990/91. Med denna och utgiftsundersökningen från 1988 har man ställt samman följande siffor:

Det övre gråa fältet visar hur mycket av olika insatsvaror/tjänster som går åt i produktionen av mat, städning, underhåll etc. Till höger har vi summerat dessa insatsvarors värde och sedan ställt detta mot den totala privata konsumtionen av dem. Detta visar att ca 39% av det vi kallar för privat konsumtion egentligen är inköp av insatsvaror till hushållsproduktion.

Raden "Förädlingsvärde" visar det värde som skapas i hushållsproduktionen. I denna enkla kalkyl finns inga kapitaltjänster från de kapitalvaror som hushållet förfogar över så förädlingsvärdet blir då endast lönekostnaderna. Det är för övrigt så vi beräknar den offentliga sektorns förädlingsvärde. All produktion som inte säljs via en marknad till marknadspris måste värderas på annat sätt. Ofta blir det då en värdering av vad det kostar att producera det man producerar. Och om detta är tjänster blir produktionskostnaden i stort sett lika med lönekostnaden. Hemproduktionen är oavlönad vilket inebär att vi här måste hitta en lön för en anställd som ägnar sig åt en liknande verksamhet. I denna kalkyl baseras denna lön på en kommunal hemtjänstlön, dvs 70 Kr i timmen. Denna lön har sedan multiplicerats med antalet timmar som män och kvinnor i svenska hushåll ägnar åt matlagning, städning etc.

Om vi summerar detta förädlingsvärde så får vi fram en siffra på ca 480 Miljarder kronor som visar hushållsproduktionens bidrag till produktionen i ekonomin. Om vi ville ha fram ett mer rättvisande värde på ett lands produktion borde BNP även inkludera denna produktion. 1990 var BNP/Nationalinkomsten ca 1300 Miljarder kronor, vilket innebär att hushållsproduktionen skulle ligga på ca 37% av detta.

Detta innebär att en ansenlig mängd av landets produktion aldrig kommer till uttryck i den offentliga statistiken. Ur fördelningssynpunkt finns det egentligen bara ett fall där denna produktion skulle kunna anses irrelevant och det är om vi antar att just denna produktion är helt jämt fördelad mellan hushåll, dvs att alla hushåll använder sin tid på samma sätt. Det finns inte så mycket som talar för att så skulle vara fallet.

Man skulle kunna bryta ned de olika aktiviteterna i tabellen ovan och försöka identifiera olika varor och tjänster där det finns nära marknadsalternativ. Då skulle vi dels få en tydligare uppfattning om proportionen mellan hem- och maknadsproduktion och dels få en möjlighet att värdera hemproduktionen med hjälp av priserna från marknaden.

Som tabellen är nu kan vi endast lyfta fram mycket breda kategorier. Låt oss titta på två:

En stor post i hemproduktionen är matlagning. Här kan vi konstatera att det producerades måltider i hemmet till ett förädlingsvärde motsvarande knappt 120 miljarder kronor. 1991 var värdet av den totala konsumtionen av restaurang och kafébesök, dvs matlagningens motsvarighet på marknaden, 27 miljarder.

Vi kan också försöka få lite jämförbarhet med den offentliga sektorns verksamheter. Låt oss titta på barnomsorgen. Hushållen satsade 933 milj timmar vilket motsvarar ett värde på 65 Miljarder kronor för barnomsorgen som utförs i hemmet. Jämför vi detta med siffrorna för den offentliga barnomsorgen nedan, på drygt 30 miljarder, så ser vi att den hemproducerade barnomsorgen står för 2/3 av värdet av den totala barnomsorgen i Sverige. Hur ofta diskuteras resursförändringarna i denna barnomsorg?

Hushållet lägger ned en ansenlig tid på barnomsorg och annan produktion i hemmet. Men det finns ytterligare aspekter på detta. I kalkylen ovan har vuxna endast räknat den tid de aktivt är med sina barn, dvs läser läxor, leker, klär på och av, nattar osv.

För barn är det minst lika viktigt att vuxna finns i deras närhet, dvs föräldrar och andra vuxna behöver inte leka eller hjälpa barnen aktivt för att barnen skall uppfatta det som att de vuxna är med. Barnen som är med när pappan lagar mat eller mamman byter olja på bilen eller räfsar i trädgården får också ut något av de vuxna.

Det visar sig att det är stor skillnad mellan den tid som vuxna säger att de ägnar aktivt åt sina barn och den tid de faktiskt är med barnen i eller runt hemmet. Dessa siffror kan man ta fram ur tidsanvändningsundersökningar som förutom att mäta vilka aktiviteter man ägnar sig åt också frågar efter vem som var närvarande när man gjorde de olika aktiviteterna.

I diagrammen nedan ser vi att den tid vi aktivt ägnar åt våra barn (aktiv barntid) är en bråkdel av den tid som vi är med barnen i hemmet (passiv barntid). I diagrammen visas den aktiva respektive den passiva barntiden för män och kvinnor i olika familjetyper/familjecykler. Låt oss börja med kvinnor.

Vi ser att den stora skiljelinjen går mellan förekomsten av småbarn eller ej. Småbarnsföräldrar ägnar en större tid åt sina barn vilket är helt naturligt.

En något mer märklig observation är kanske att sammanboende kvinnor med småbarn lägger mer tid på barnen på vardagar än vad ensamstående kvinnor med småbarn gör, medan den passiva tiden med barn är större för ensamstående kvinnor på helger även om den aktiva är lika stor för ensamstående och samboende. Detta kan bl.a. vara ett uttryck för att ensamstående måste sköta fler uppgifter på egen hand på vardagar medan sambos kan utnyttja en större arbetsdelning där kvinnan ser ut att ta en större del av de uppgifter som kan göras med småbarn närvarande.

Vi ser att kvoten mellan aktiv barntid och passiv tid med barn kan variera ordentligt. Något som återkommer när vi nu går över till att titta på barntidsanvändningen för män. Här kan vi inte redovisa siffrorna för de ensamstående männen eftersom dessa var en så liten grupp.

Vi kan konstatera att män ägnar mindre tid åt barnen generellt, vilket inte är obekant. Detta gäller såväl den aktiva som den passiva tiden på vardagar. På helgerna blir det annorlunda. Män med småbarn är mer med sina barn än vad kvinnor är, även om den aktiva barntiden fortfarande är mindre.

Om vi ser till relationen mellan aktiv och passiv tid med barn så är denna generellt sett större för män än för kvinnor. På helger förstärks detta, vilket kan föranleda en reflexion: Har fäder en benägenhet att vara helgpappor vare sig de bor ihop med sina barn eller ej?

En annan tendens är att skillnaden mellan aktiv och passiv tid blir större, ju större barnen blir. I själva verket så minskar den aktiva tiden mer än den passiva vilket verkar naturligt när barn blir äldre.

Genom att utvidga perspektivet från den aktiva tidsanvändningen med avseende på barnen till att också innefatta den tid då en vuxen finns i närheten av sina barn så får vi ytterligare belägg för att barns välfärd inte enbart avgörs inom barnomsorgen eller i skolan. Barnets resurser i hemmet är viktigare såväl kvantitativt som kvalitativt.

Det finns givetvis barn som har en så dålig hemmiljö att dagis och skolan helt kommer att ersätta hemmet på många punkter, bl.a vad avser vuxenkontakter. Men för de allra flesta barn är dagis och skolan en del av deras liv som kompletterar hemmet.

Nu har vi gått igenom de inkomster, bidrag och skatter som hushåll har att röra sig och den tid de har att lägga på olika aktiviteter som producerar värden för barn. Låt oss nu ta tag i den sista av våra komponenter. Den offentliga produktionen, eller konsumtionen som den egentligen definieras.

Barn kostar pengar. En stor del av kostnaderna för svenska barn hanteras av offentlig konsumtion i form av omsorg, vård och utbildning. Dessa betalas endast till ringa del av familjen via avgifter även om vissa avgifter under det senaste året blivit väl så kännbara.

För att få en känsla för storleksordningarna har vi i nedanstående figur ställt samman föräldrapenningen, barnbidraget samt kostnaderna för barnomsorg, skola och skolbarnsomsorg för ett barn från födseln till 19 års ålder.

Summa 1.2 miljoner kronor satsas på ett svenskt barn från födseln till 19 års ålder. Det innebär drygt 60.000 Kr per år. Jämför vi detta med de disponibla inkomsterna för barnfamiljer ovan så kan vi se att ensamstående med barn över huvud taget inte skulle kunna bära dessa kostnader och att sammanboende med fler än 2 barn skulle få det mycket svårt.

På sätt och vis kan man säga att vi i Sverige är priviligierade i och med att vi anser oss ha råd att avdela så mycket resurser för att våra barn skall få en bra start i livet. Utan den skattefinansierade offentliga produktionen av dessa verksamheter skulle vi kanske få ett likande totalbelopp i genomsnitt, men fördelningen mellan olika barngruper skulle bli sned, dvs de rika skulle satsa mer på sina barn medan de fattiga skulla kunna satsa mindre. Detta motverkar vi till stor del med den skattefinansierade offentliga produktionen. I princip har alla svenska barn därmed samma förutsättningar att få en bra utbildning eller en bra omsorg.

Vi har under många år levt i föreställningen att dessa resurser fördelas jämnt mellan barn och unga i olika delar i landet – det skall vara samma skola och dagis oavsett om man bor i Övertorneå eller i Simrishamn. Detta är inte fallet. Kostnaderna, dvs resurserna man satsar på barn i olika delar av vårt land varierar stort. Det finns stora skillnader mellan högsta och lägsta värden inom t.ex skola och barnomsorg om man jämför mellan olika län. Går man sedan vidare ned på kommunal nivå eller börjar jämföra olika enheter inom kommuner kan kostnaderna för barnomsorg eller utbildning utslaget på de 19 åren variera med flera hundra tusen kronor. Vi återkommer till detta i följande avsnitt.

Beloppen på individnivå är stora i sig och om vi växlar över detta till de totala kostnaderna blir summorna givetvis kollosala. De totala utgifterna för delar av skolan 92/93 såg ut på följande sätt:

Vi ser att sär- och specialskolan utgör ca 6% av grundskolans kostnader. Kostnaden per elev i särskolan är ungefär 4 gånger kostnaden per elev i grundskolan, dvs drygt 200 000 Kr per år.

Dessa siffror kan jämföras med stödet till barnfamiljer vilka visas nedan:

Totalt sett uppgår stödet till barnfamiljerna, exklusive barnomsorgen, till ungefär samma kostnad som grundskolan. Bland stödformerna dominerar barnbidraget och föräldrapenningen.

När man ser dessa siffror så kan man reagera på olika sätt. Ett sätt är att konstatera att det är konstigt att vi inte med alla dessa resurser kan skapa en bra tillvaro för våra barn – för alla våra barn. Om man gjorde ett tankeexperiment och gav en besökare från Mars uppdraget att med hjälp av knappt 100 miljarder kronor per år se till att alla svenska barn fick en bra skola och omsorg så skulle detta inte ses som ett hopplöst uppdrag.

Nu är det emellertid inte nivån på utgifterna som diskuterats mest utan snarare förändringarna i dessa nivåer under senare. I dessa diskussioner har man, som vi tidigare sagt, mest kommit att koncentrera sig på de 10% som försvinner i stället för att fundera över vad man skall kunna göra med de 90% som blir kvar. Vi är på något sätt historiens fångar. Det går sällan att, ens som experiment, ta utgångspunkt i att skapa den bästa skolan med hjälp av 60 miljarder kronor i stället för att ordna den minst smärtsamma minskningen på 5 miljarder.

För ett hushåll - och dess barn - kan vi sammanfatta det första ledet i den ekonomiska situationen i följande enkla ekvation:

De senaste årens omstruktureringar i skattesystem, socialförsäkringssystemet och den offentliga sektorns avgifter och utbud har naturligtvis påverkat situationen för alla hushåll.

Så länge ökning i inkomst + minskning i skatter överväger minskningen i bidrag så går man med plus på intäktssidan. Om man inte är beroende av särskilda utgifter som avviker från den allmänna prisutvecklingen så klarar man sig bra. I princip innebär detta att man helst inte skall vara beroende av varor och tjänster som subventionerats kraftigt tidigare och som nu marknadsanpassas - som t.ex tidigare fria läkemedel eller varför inte nybyggda hyreslägenheter.

För hushåll med låga inkomster och stort bidragsberoende är den senaste tidens utveckling självfallet oroväckande. Samma sak gäller för hushåll med arbetslösa.

Den offentliga konsumtionen/produktionen av skola, barnomsorg etc utsätts också för nedskärningar och förändringar i verksamheter. Vi återkommer till detta och effekterna av detta i följande kapitel. Lås oss bara göra det tämligen triviala påpekandet att dessa verksamheter, i en relativ mening är mer betydelsefulla för ekonomiskt svagare hushåll än för ekonomiskt starka hushåll. Förändringar i utbudet av barnomsorg eller fritidsverksamheter kan enklare hanteras av hushåll med resurser, vare sig dessa resurser tar sig uttryck i högre inkomst eller i mer flexibel arbetstid. För hårt trängda låginkomsthushåll, t.ex med en ensam förälder som arbetar heltid finns det inte så stora marginaler att ta av.

Den uppenbarligen skeva bild av likabehandling och samma tillgång till resurser som vi kanske levt med under många år visar i praktiken upp stora skillnader mellan olika områden. I vissa fall kanske dessa skillnader finns där för att kompensera för skillnader i problembild, dvs områden med mer svaga eller utsatta barn får mer resurser. Det finns säkert exempel där detta är fallet. Men sannolikt är det frågan om andra faktorer – däribland slumpen. Här finns det utrymme för att undersöka hur dessa skillnader slår i förhållande till de grupper som kanske har det största behovet av förstärkta resurser.

Vi konstaterade vidare att den ekonomiska situation som vi kaneskriva med hjälp av inkomster, skatter, bidrag och offentlig produktion egentligen bara beskrev en del av den ekonomi som barn har tillgång till eller är beroende av. En stor del, ur vissa aspekter den dominerande delen, av vår totala ekonomiska verksamhet bedrivs inom hushållets ram i form av oavlönat arbete och mer indirekta vuxenkontakter. I och med att det endast gjorts en dagboksbaserad fullskalig tidsanvädningsundersökning i Sverige kan vi egentligen inte uttala oss om hur hemproduktion å ena sidan och vuxnas tid med barn å den andra, har utvecklats under 90-talet.

Vi kan enbart konstatera att denna del av ekonomin storleksmässigt matchar en avsevärd del är den ekonomiska verksamhet vi registrerar i nationalräkenskaperna. Intresset för dessa verksamheter är dock ringa såväl i den ekonomiska politiken som i socialpolitiken.

Ett av våra huvudteman i dessa avsnitt har varit relationen mellan bidrag och inkomster, dvs hushålls förmåga att på egen hand klara av sin försörjning. De ekonomisk sett svaga hushållen har ett större beroende av allehanda bidrag. Denna sårbarhet är påtaglig i tider då skatte- och transfereringssystemen förändras snabbt.

I dag är det mer eller mindre legitimt att föra fram åsikten att svenska hushåll skall klara sig själva. Många säger att det inte är självklart att ensamma mammor, invandrare som inte kommer in på arbetsmarknaden, långtidssjukskrivna och andra som inte kan dra sitt strå till stacken, skall ha det lika bra som oss andra. Vissa ekonomer har länge talat om de negativa incitamenten av att ha ett trygghetssystem som kompenserar för mycket, dvs i princip att om man kan leva lika gott på bidrag som genom att arbeta så väljer man att inte arbeta. Nu verkar denna uppfattning vara mer utbredd. I kommunprojektets kom dessa synpunkter fram vid flera tillfällen. I detta resonemang fanns ofta två delar – en i vårt tycke positivare och en negativ.

Den mer positiva oron över att många lever på olika former av bidrag är att det finns en potential i dessa människor. Det finns många behov som vi av olika skäl inte kan fylla med formell eller frivilliga insatser. Ett är utsatta barns behov av seende och aktiva människor i sin vardag. Ett annat är svårigheterna att få fram frivilliga insatser till föreningsaktiviteter som vänder sig till utsatta barn vars föräldrar sannolikt är de som är minst benägna att göra en insats. Om de som vill arbeta men av olika skäl inte kan/får skulle kunna få tillfälle (eller aktivt uppmanas) att göra insatser på olika områden som skulle vara ett stöd för utsatta barn skulle detta vara en positiv utveckling på många sätt.

Den andra mer negativa tolkningen är naurligtvis att det finns en växande grupp människor som skor sig på majoritetens bekostnad och att i för att stävja detta måste införa hårdare kontroller och en generell sänkning i dessa stödsystem så att det inte blir attraktivt att utnyttja dem.

Det finns självfallet de som systematiskt utnyttjar systemen men de är sannolikt en försvinnande lite grupp. Den lilla gruppen fripassagerare i socialförsäkringssystemet är inte problemet och man kan inte använda dessa som en ursäkt för att göra det sämre för alla de som inte vill något hellre än att kunna försörja sig själv och sina barn.

En annan aspekt på dagens situation som är viktig att hålla i minnet är att en försörjningsstrategi för t.ex. en ensam förälder som byggts upp kring deltidsarbete och bidrag i olika former, under lång tid varit fullt legitim. Även om det inte uppmuntrats så har detta varit en acceptabel strategi. Nu ändras spelreglerna och vi kan inte göra detta med motivering att dessa hushåll gjort fel eller är sämre än vi andra. De har följt spelreglerna och anpassat sitt liv efter detta.

I omläggningarna av trygghetssystemen borde man naturligtvis gå lite mer försiktigt fram. Alla de konsekvensberäkningar som görs över effekterna för olika hushållstyper kommer, som vi tidigare sagt, fram till att vissa typer av hushåll egentligen inte borde klara sig. De sammantagna effekterna av förändringarna gör att de hamnar under det som betraktas som en skälig levnadsnivå.

Mot bakgrund av resonemangen ovan kan man komma till slutsatsen att det egentligen är svårt att entydigt säga något om hur 90-talets nedskärningar i den offentliga sektorn och i trygghetssystemen slagit för barn i allmänhet och utsatta barn i synnerhet.

Redan svaga hushåll har onekligen fått det sämre i och med att deras försörjningssätt utsätts för försämringar från flera håll samtidigt. De som inte kommer in på arbetsmarknaden har bleka framtidsutsikter. Barn i dessa hushåll har en sämre situation idag än motsvarande barn skulle haft för 10 år sedan.

Det är svårt att hävda att de senaste årens nedskärningar har burits fram av en idé om hur det svenska folkhemmet skall kunna utvecklas och bli ett folkhem i dess bästa bemärkelse. Förändringarna har genomförts av finansiella skäl. Barns situation diskuteras sällan och de gånger det dyker upp i debatten är det framför allt kopplat till att en viss yrkesgrupp drabbas. Om dessa blir av med jobben så måste barn få det sämre.

Detta är ett av de inbyggda problemen i debatten om omstruktureringen av den svenska välfärdsmodellen. Barn är arbetsgivare och många tjänar sitt levebröd på barn. Då blir det svårt att hålla isär egenintresset från barnintresset. Det finns givetvis ett positivt samband mellan antalet vuxna som barn har i sin närhet och som kan ägna sig åt dem och barnens situation. Men det är inte hela sanningen. Det beror på hur man gör det och vad andra alternativa användningar av dessa resurser skulle kunna ge. En verksamhet som t.ex barnomsorg är inte standardiserad eller en homogen tjänst i den bemärkelse att en timmes barnomsorg av en viss personal på ett visst dagis är densamma som en timme av en annan personal på ett annat dagis.

Dessa skillnader diskuteras emellertid inte heller. Beslutsfattare vill sällan höra talas om negativa effekter i de besparingsbeslut de genomdriver. Man stoppar gärna huvudet i sanden och hoppas att det inte skall bli för mycket problem. Detta är naturligtvis inte ett önskvärt beteende. Man måste fundera igenom hur förändringarna kan slå och hur de på sikt skall kunna vändas i något positivt. Utan en tydlig målsättning om hur svenska barn skall ha det har man ingen riktning att röra sig i och ingen målsättning att jämföra utfallet med.

Ett av grundproblemen med den offentliga sektorns produktion av tjänster för barn och unga ligger i något som har kommit att kallas för produktivitetsfällan och som har sitt ursprung i studier som William Baumol och andra gjorde av kultursektorn på 60-talet. Tanken är enkel.

I industrin driver produktivitetsförbättringar upp löner. Varje arbetstimme producerar flera saker. Produktivitetsökningen ger såväl ökade intäkter för företaget som fallande priser för konsumenterna.

Tjänstesektorn kan inte höja produktiviteten nämnvärt. Man kan inte spela Mozart snabbare, det förtar hela upplevelsen av koncerten. En lärare kan inte prata fortare för att öka produktiviteten i undervisningen. Det finns givetvis möjligheter att hitta på nya lösningar inom vissa tjänsteområden men i stort sett så tar tjänster den tid de tar. I flera studier har man kunnat konstatera en negativ produktivitetsutveckling, dvs varje timme producerar mindre och mindre. För att kunna upprätthålla en given produktionsvolym måste man därför anställa fler och eftersom lönerna stiger så får man en dubbel effekt på kostnaderna för tjänsterna. Slutresultatet är en snabbare höjning i priserna på tjänster och i förlängningen av detta en risk för att tjänstesektorn prissätter sig själv ut från marknaden.

Den vision av det Post-Industriella samhället som Daniel Bell och andra förde fram på 70 talet byggde på tanken att tjänstesektorn skulle expandera i takt med att vi blev rikare. Den sviktande sysselsättning som man kunnat se inom industrisektorn sedan mitten på 60-talet skulle därmed inte utgöra något hot. Allt fler skulle sugas upp i tjänsteproduktionen.

Baumols analys ovan ifrågasatte detta och andra följde efter, däribland Jonathan Gershuny som på ett kraftfullt sätt argumenterade för att vi inte var på väg in i tjänstesamhället utan i självservicesamhället. Han menade på att den sammantagna effekten av:

gör att den hemproducerade servicen skulle komma att öka i omfattning. Detta innebar att det egentligen inte fanns någon enkel lösning på de sysselsättningsproblem som tornade upp sig på horisonten. Han kunde dessutom visa att en stor del av de glädjande siffror kring tjänstenäringarnas tillväxt under slutet på 60-talet och 70-talet egentligen bara handlade om en omklassificering av arbetstillfällen. De stora företagen gjorde sig av med de avdelningar som producerade interna tjänster, t.ex transport, kopioering, skrivjobb, marknadsföring etc och köpte dessa av konsultföretag på marknaden. Sannolikt producerades dessa tjänster till stor del av samma männskor som tidigare hade producerat dem internt, men nu klassificerades de som anställda i tjänsteföretag i stället för anställda i industriföretag.

Dessa resonemang fångades upp av bl.a det svenska Sekretariatet för Framtidsstudier som i några studier tog fasta på dessa problem. En av dessa handlade om sjukvården. I denna studie (från slutet på 70-talet) räknade Mårten Lagergren på utvecklingen fram till sekelskiftet givet att produktivitetsutvecklingen skulle vara fortsatt negativ inom sjukvården och att antalet äldre med vårdbehov skulle komma att öka. Det visade sig bli oerhört dyrt. Drar man fram prognosen tillräckligt långt skulle vi använda i stort sett hela vår BNP till vård och omsorg. Man passerar naturligtvis rimlighetens gräns långt innan detta sker.

Lagergrens slutsats, som även kan stå för Gershuny, Ingelstam och andra som studerat problemet, är att det enda sättet att både klara vårdkraven och ekonomin är att blanda in informella inslag i vården, omsorgen och andra verksamheter. I dag kanske vi skulle kalla det en annan välfärdsmodell. Inte i ambition men väl i organisation.

Ett sätt att göra detta som ligger i tiden är att fundera i termer av "frivilligt socialt arbete", dvs att frivilligorganisationer skulle kunna ta på sig konkreta uppgifter inom det sociala området. Detta förekommer redan idag, t.ex i Stadsmisisonen, LP-stiftelsen, Röda Korset och andras regi, men kan det växlas upp i större skala? Vi återkommer till detta i senare kapitel.

Ett annat sätt att göra det är att lägga tillbaka delar av vården och omsorgen på hushållen. Man kan säga att en del av de förändringar som nu sker med neddragningar i landsting och kommuner egentligen är en förtäckt informalisering av verksamheter, t.ex äldrevård och psykiatri. Här får anhöriga ta över när det offentliga inte längre vill eller anser sig ha råd.

Vi kommer att återkomma till dessa resonemang på flera ställen i boken. I detta avsnitt har vi försökt härleda de flesta av dessa resonemang till det vi kallat för produktivitetsfällan i tjänsteproduktionen.

En av poängen med resonemanget kring produktivitetsfällan ovan är att det är svårt att säga något generellt om sambandet mellan kostnadsökningar och faktisk produktion i tjänstesektorn. En kostnadsökning behöver inte innebära att det produceras mer. Detta är en viktig aspekt då vi försöker hitta en referensspunkt för att säga något om huruvida det har blivit sämre genom nedskärningarna.

Om vi bara ser till kostnaderna eller budgeten för en viss verksamhet, t.ex. barnomsorg, så skulle vi tänka oss följande hypotetiska utveckling över tiden. Den är medvetet extremt ritad i och med att den innehåller flera faktiska sänkningar av budgeten vilket knappast har varit fallet tidigare. Låt oss ha denna som en utgångspunkt för att försöka bestämma vilken utgångspunkt man kan ha när man betraktar ekonomin i besparingstider.

Ser vi till hela kurvan så har vi en långsiktigt ökande budget (A1). Detta perspektiv är sannolikt mindre intressant ur en enskild verksamhets utgångspunkt där man bekymrar sig om budget och tjänster för innevarande och nästa budgetår. Jämförelsen i detta fall handlar om "Då" respektive "Nu" i diagrammet. Där har vi en helt motsatt trend. Det minskar och verksamheten krymper (A3). Man skulle också kunna välja att titta på perioden D till "Nu". Under denna period ligger resurserna tämligen konstanta med fluktuationer upp eller ner kring denna nivå (A2).

Det är inte självklart vilket perspektiv man skall välja då man betraktar en utveckling som denna. I ekonomiska termer är fluktuationer inget ovanligt. Vi har alla hört talas om konjunkturcykler. Ingen skulle drömma om att uttala sig om den svenska ekonomins utveckling genom att bara titta tillbaka ett år i tiden. Å andra sidan är det svårt för en dagisföreståndare att se personalen som blir uppsagd i ögonen och hävda att det egentligen blir bättre om man ser lite mer långsiktigt.

Egentligen handlar den stundtals förvirrade diskussionen kring neddragningarom följande fyra problem:

Låt oss ta tag i några av dessa frågor i följande stycken. De återkommer även i senare kapitel.

I debatten kring nedskärningarna är det få tillfällen då besparingarna ställs emot någon absolut referenspunkt. En sådan skulle t.ex. kunna vara att en bra fungerande barnomsorg kräver barngrupper som innebär 4 barn per personal, eller att en lågstadieklass endast skall innehålla 17 barn.

Denna typ av referenspunkter är det svårt att få fram. I stället blir det gärna föregående års notering, nästan oavsett vad föregående års nivå var så länge den var högre än i år.

Man kan misstänka att man inom områden som skola och barnomsorg har en homogen situation över landet vad avser resurser till verksamheten. Det finns förvisso varierande förutsättningar med avstånd, klimat etc som måste påverka kostnaderna men förutom detta borde det vara lika för alla. Om det föreligger skillnader mellan olika skolor, kommuner eller regioner borde man undersöka hur dessa skillnader slår i vad barn får ut i dessa verksamheter och kanske ha detta till utgångspunkt för diskussionerna kring besparingarna.

I diagrammet nedan har vi lagt in de genomsnittliga bruttokostnaderna för barn i barnomsorgen respektive elever i skolan i Sveriges län. Vi har lagt in dem som andel av den högsta kostnaden inom varje verksamhet.

Vi ser att kostnaderna skiljer sig avsevärt med Norrbotten som kostnadsledare inom grundskola och barnomsorg medan Västerbotten leder i gymnasieskolan.. Om förutsättningarna var identiska och alla skolor och dagis producerade lika bra undervisning/barnomsorg skulle man kunna säga att denna bild skulle kunna tas som en illustration av besparingsgapet. Detta kan uppgå till i storleksordningen 30% om vi jämför grundskolan i Norrbotten med Uppsala län.

Vi är vana att höra om det privata näringslivets känslighet för kostnader. Mindre kostnadskillnader i fabriker i Sverige gentemot Baltikum eller Asien föranleder omedelbart diskussioner om nedläggning och utflyttning. Många av devalveringarna om genomfördes i slutet på 70- och början på 80-talet motiverades med att de skulle återställa kostnadsläget i den svenska industrin så att det inte avvek för mycket från konkurrentländerna.

Naturligtvis kan vi inte anlägga detta perspektiv på offentliga verksheter som skola och barnomsorg, men det vore intressant att studera om det finns medvetena beslut bakom dessa kostnadsskillnader, dvs att man kompenserar t.ex Norrbotten av något skäl, eller om det bara blir som det blir. Är det helt fel att fråga sig vad barnen i Uppsala får som kompensation för att de avstår resurser till barnen i Norrbotten så att dessa kan gå i en skola som har runt 40% mer resurser. Vad vi vet från kommunprojektet och andra projekt så har barnen i Uppsala det inte självklart bättre än barnen i Norrbotten om vi bortser från skolan.

Genomsnittssiffrorna i diagrammet ovan döljer i själva verket en ännu större variation. Denna variation går egentligen ned på skillnader mellan skolor och barnstugor. I diagrammet nedan har vi lagt in högsta och lägsta kostnader för barnomsorgen inom varje län, dvs de kommunala genomsnittskostnaderna. Här hittar vi betydligt större variation än i diagrammet ovan.

I Göteborgs- och Bohus län finns det en variation mellan kommuner som ligger på över 100%. Skulle någon hävda att detta innebär lika stora skillnader i vad barnen får ut? Knappast. Men hur stora är skillnaderna egentligen?

Sambandet mellan kostnader och vad man får ut av dessa kronor är svårt att komma åt. Vi kommer att återkomma till dessa samband mer utförligt i senare kapitel, men låt oss preliminärt tänka oss följande tre varianter på sambandet:

1 - Ett linjärt förhållande mellan kostnader och kvalitet, dvs resultatet förändras i proportion mot resursinsatsen. En ökning av resurserna från 15 till 16 miljoner Kr ger lika mycket i ökat resultat som en minskning från 13 till 12 miljoner Kr ger i minskat resultat.

2 - Ett positivt men avtagande samband, dvs att varje ytterligare krona vi stoppar in ger mindre och mindre ökning av resultatet. Ökar vi resursinsatserna från 25 till 26 miljoner Kr så ökar resultatet mindre än när vi ökade resurserna från 22 till 23 miljoner Kr. Vid resursminskningar får vi det motsatta, dvs att minskningen från 26 till 25 miljoner ger en mindre resultatsminskning än minskningen från 23 till 22 miljoner Kr.

3 - Ett positivt och tilltagande samband mellan kostnader och resultat, dsv att varje ytterligare resurskrona ger större och större ökning i resultat. Om vi öker resursinsatsen från 22 till 23 miljoner Kr så ökar resultatet mindre än när vi ökar resursinsatsen från 25 till 26 miljoner Kr. Vid nedskärning blir situationen den motsatta, dvs om vi minskar från 26 till 25 miljoner Kr så minskar resultatet mer än när vi minskar resurserna från 23 till 22 miljoner Kr.

En del av de mer dramatiska uttalanden vi hört under senare år kring besparingarnas effekter antyder ett samband som är positivt och tilltagande, dvs 3 i listan ovan.

Det är sannolikt svårt att finna stöd för den ena eller andra rent generellt, och det finns sannolikt än mer komplicerade effekter att ta hänsyn till, som t.ex förhållandet mellan rörliga och fasta kostnader, men i kommuprojektet som diskuteras i nästa kapitel fann vi flera exempel på en utveckling som närmast beskrivs av alternativ 2 ovan, dvs ett positivt men avtagande samband. Det fanns till och med exempel på verksamheter där man tyckte att man gjorde ett bättre jobb efter de första besparingsvågorna. Detta är en extrem version av sambandet 2. Antingen har vi här att göra med det som vi i andra kapitel kallar för förändring av andra graden, dvs man gör något helt nytt eller så är de positiva effekterna av temporär natur och kommer förr eller senare att slå över i kvalitetssänkningar.

I besparingstider kan man välja olika strategier. De senaste årens neddragningar har i mångt och mycket följt principen att alla skall spara lika mycket. Då behöver ingen känna sig förfördelad. Det kanske är ett politiskt vettigt sätt att klara budgetkraven men det är sannolikt inte ett effektivt sätt att hantera resurser generellt. Det förutsätter att behoven är identiska inom alla verksamheter, vilket få skulle argumentera för med någon större inlevelse. Självfallet finns det verksamheter man försöker skydda i neddragningarna men det görs inte alltid tydligt och framför allt så saknas ett övergripande perspektivet där de olika verksamheternas plats och sammanhang görs tydligt.

En besparing kan generera en positiv förändring, dvs det totala resultatet av den offentliga resursanvändningen kan bli positivt. Tanken bakom detta påstående är att man, åtminstone i teorin, kan spara i en verksamhet och genom att föra över dessa resurser till en annan verksamhet skall kunna öka det totala resultatet av resursinsatserna.

Detta förutsätter att de negativa effekterna av neddragningen mer än kompenseras av de positiva effekter som resurstillförseln får på det andra stället. Detta är i sin tur samma sak som att säga att resurserna användes felaktigt från början.

Detta är egentligen ekonomernas idéer om en effektiv resursanvändning i samhället, dvs att varje använd krona skall läggas på det område där den ger mest positiv effekt. Problemet är att de positiva effekterna är svåra att mäta på något objektivt sätt. Detta öppnar för olika intressen att argumentera för att den egna verksamheten.

Vi känner igen detta mönster från de senaste årens neddragningar i kommuner och landsting. På många håll har de potentiella effekterna av neddragningarna systematiskt överdrivits. Inte sällan har tredje part – i många fall barnen – bollats runt i dessa diskussioner som egentligen handlat om sysselsättning och arbetsmiljö. Denna typ av argumentation försvåras givetvis om det är frågan om omfördelningar som såväl drabbar som gynnar barn. Då blir frågan mer problematisk att hantera. Vilka barn skall vinna och vilka skall förlorar – är det de välanpassade robusta barnen som vinner på de sårbara eller utsatta barns bekostnad?

Dessa omfördelningar är en realitet i dag och kommer med största sannolikhet att fortsätta under överskådlig framtid. Då gäller det att man har prioriteringarna klara och en väl utvecklad känsla för vad X Kr som flyttas från en verksamhet till en annan ger för effekt på det ena och det andra stället. Man får inte ducka för att det finns förlorare.

Om man sätter barn i allmänhet och utsatta barn i synnerhet i centrum så måste man i dagens ekonomiska verklighet börja fundera i dessa banor. Men det är inte lätt. Det som gör dessa frågor problematiska är, förutom att det är svårt att förutse effekterna av neddragning eller resursförstärkning, att detta synsätt förutsätter att man har klara målformuleringar och en tydlig idé om hur man vill att barn skall ha det och vilka typer av insatser som är viktiga att upprätthålla. Man måste också vara beredd att t.ex ställa det stora flertalet barn åt sidan för att gynna de betydligt färre barn som verkligen har behov av extra resurser.

Överflyttningar av resurser mellan verksamheter är ett möjligt, för att inte säga nödvändigt, sätt att få ut mer av de tillgängliga resurserna förutsatt att man har en idé om vilka områden som ger mest. Detta är ett ovanifrånperspektiv på resursanvändningen som mer eller mindre kräver att beslutsfattarna har ett helhetsperspektiv och handlingsförmåga så att de kan styra över resurser från en verksamhet där kronorna på marginalen ger mindre till en där de ger mer.

Ett annat sätt att se på resursomfördelningar är att se till möjligheterna att poola samman resurser från olika verksamheter så att man tillsammans kan få ut mer ur en given resursmängd. Det är egentligen samma idé som överflyttningen ovan men här tänker vi oss att man kan lösa detta i samverkan mellan de lokala aktörerna.

Det ekonomiskt rationella i samverkan förstås mer eller mindre intuitivt av alla. Trots detta är det inte självklart att samverkan kommer till stånd även om man kan se fördelar med det. En del av förklaringen till detta är att de potentiella parterna tycker att de typer av transaktionskostnader som är förknippade med ett samverkansprojekt blir för stora. I kalkyler tenderar vi att enbart se till de direkta produktionskostnaderna i en viss verksamhet och inte alla de indirekta kostnader denna verksamhet förutsätter och kanske skapar.

Parterna kring ett potentiellt samverkansprojekt har ofta svårt att se till helheten ens i produktionskostnadstermer. Det innebär att man i de flesta samverkansdiskussioner utgår från följande:

- Endast den egna budgeten är intressant

- Endast detta budgetår är intressant

- Undvik extra kostnader - de kan bli bestående

Med detta perspektiv blir ofta det potentiella utfallet av ett samverkansprojekt ointressant eftersom det:

- Betonar helheten, dvs samhällets kostnader och intäkter

- Betonar långsiktigheten, det handlar om människors liv och levnadsbana

- Ofta kräver investeringar idag för att ge besparingar/intäkter i morgon

- Sällan ger ökade kostnader och ökade intäkter (minskade kostnader) hos samma aktör.

Med ett helhetsperspektiv på en viss individs utveckling sett utifrån de offentliga aktörerna måste man dels se över lång tid och dels se till alla aktörers insatser, inkl individen själv (t.ex i form av förvärvsarbete som genererar skatte- och andra intäkter). Vi måste vidare jämföra de kostnads- och intäktsflöden som uppstår om denna individ fortsätter sitt liv utan att aktörerna runt omkring kan samordna sina insatser, med de kostnads- och intäktsflöden som uppstår om aktörerna lyckas samordna sina insatser.

Utan samverkan får vi ett typisk "Svarte-Petter"-förlopp där individen vid upprepade tillfällen aktualiseras och avskrivs hos de olika aktörerna. Ingen kan på egen hand få stopp på den negativa utvecklingen. Det kanske inte rör sig om så stora kostnader för varje aktör vid varje beslutstillfälle men över en längre tidsperiod kommer man upp i stora summor. Det är detta förlopp som bilden av Patriks gatlopp i kapitel 2 beskriver.

Med en reell samverkan mellan aktörerna är tanken att antalet insatser från de olika aktörernas sida reducerat. Under några så görs stora samverkande insatser vilka resulterar i att en mängd insatser över lång tid inte behövs. I stället kan denna individ arbeta och generera intäkter.

Kalkylen i detta fall handlar om att jämföra de insatser som försvinner med insatser som tillkommer. Detta är inte komplicerat i sig och de flesta potentiella samverkansprojekt visar sig lönsamma i denna bemärkelse. Varför mottages de då inte med större entusiasm?

En förklaring till detta är att aktörerna, ur ett ekonomiskt perspektiv, ser till sin verksamhet och inte till enskilda individers levnadsöden. Man använder de resurser man har för att göra så mycket som möjligt för så många som möjligt. Kostnaderna påverkas inte av om en faller ifrån eller tillkommer. Behandlingsplatsen är belagd, sjukhussängen upptagen, skolbänken hör till en elev, oavsett alla projekt. Projekten byter ut individer i sängar och bakom bord, men bord, säng och personal finns där.

Detta är kanske ett krångligt sätt att utrycka det faktum att Kommun, Landsting, Försäkringskassa etc inte kan realisera de besparingar man eventuellt gör på framgångsrika samverkansprojekt. Vinsterna är luftpengar så länge de inte ger utslag i minskat antal sängar, operationssköterskor, lärare, behandlingsassistenter, etc.

Detta är förståeligt men samtidigt beklagligt. Egentligen borde man resonera på följande sätt: Även om det inte går att realisera vinsterna i termer av mindre kostnader så kommer den lediga sängen att upptas av någon som bättre behöver den, kanske en person som annars hade blivit utan. I praktiken har man genom att genomföra åtgärden skapat resurser som kan användas till att ta hand om flera människor. Detta borde vara av intresse även om man sitter kvar med samma antal sängplatser, skolbänkar, sjuksköterskor och lärare som förut. Resurserna ger mer – dvs de används effektivare.

En annan aspekt på samverkan, kostnader och besparingar är att resurser flyttas mellan olika partners. I dag bekymrar sig de flesta kommuner för landstingets nedskärningar och överflyttningen av uppgifter mellan landsting och kommun, t.ex inom psykiatri och geriatrik. Från kommunalt håll misstänker man, ofta med rätta, att landstinget kommer att tjäna på detta och kommunen kommer att förlora om vi med detta menar att man får ta över en del av kostnaderna. Vi illustrerar detta fall i kapitel 8.

Så länge överföringen av kostnader från en part till en annan inte sker på bekostnad av kvaliteten i verksamheten, dvs så länge patienten, klienten etc. får en likvärdig eller bättre insats, så borde detta inte spela någon roll. Men vi är alla rädda om våra egna plånböcker och kommuner är inte annorlunda på den punkten.

Ur samhällsekonomisk synvinkel är det fullständigt klart att man skall flytta över uppgifter från landstinget till kommunen om det är så att kostnaderna för att ta hand om dess uppgifter blir lägre i kommunen än i landstinget.

Det är inte särskilt svårt att illustrera hur detta kan se ut i siffror. Vi har gjort en enkel kalkyl för en ung narkotikamissbrukare. Vi kan se honom som en äldre Patrik. Prognosen för Allan är den gängse för en ung missbrukare. In och ut i kriminalvården pga av stölder och vandalism, försörjning från socialtjänsten, försäkringskassan. In och ut ur tillfälliga arbetsmarknadsprojekt och avgiftningar. Ströjobb då och då men inget under längre tid. Sannolikt en tidig död.

Denna typ av kalkyl ger snabbt stora kostnader. Vi har därför valt att räkna på en femårskalkyl eftersom det intressanta i detta sammanhang inte är de absoluta beloppen utan hur kostnadsströmmarna förändras om man sätter in en åtgärd. Vi har inte inkluderat kriminalvården och övriga samhällskostnader eftersom dessa inte funnits med i Femkommunprojektet och för att dessa kostnader ofta får ett dominerande genomslag i kalkylen.

Utgångsscenariot ger följande kostnadsutveckling för de 5 åren. Vi ser att framför allt landstinget och försäkringskassan blir tunga finansiärer av Allan.

Givet trendscenariot ovan så har vi också konstruerat ett scenario där Allan tas in på ett intensivt och långvarigt rehabiliteringsarbete 1/1 1996. Här samarbetar flera aktörer men det är framför allt ett kommunalt projekt. Allan kommer på fötter efter ett par år, även om han råkar ut för smärre återfall. Han börjar t.o.m försörja sig själv - till en början med lönebidrag.

Ställer vi de bägge scenarierna mot varandra - dvs vi drar kostnaderna i trendscenariot från kostnaderna för samverkansscenariet - så ser nettokalkylen ut på följande sätt de kommande fem åren. För år 1996 blir kostnaden 611 000 kronor i samverkansfallet medan den enbart blev 340 000 i trendscenariet. För år 2000 blir kostnaden 120 000 för samverkanfallet medan den hade blivit 425 000 i trendscenariot.

Som alla goda investeringskalkyler så dra man på sig ökade kostnader 96 och 97 för att därefter få stora besparingar 1998-2000. Totalresultat är positivt, dvs vi sparar drygt 470 000 kronor i samverkansfallet. Egentligen visar detta effekten av att sätta in en kraftfull tidig behandling i stället för att sätta in en rad halvhjärtade insatser då det blir nödvändigt. Om vi börjat kalkylen några år innan hade vi sannolikt kunnat visa att en tidig förebyggande insats skulle givit ett än mer positivt netto, dvs att det skulle inneburit en mindre investering.

Detta är den ena dimensionen i denna kalkyl. Den andra är givetvis fördelningen av kostnader och intäkter (dvs framför allt besparingar) mellan aktörerna. I nedanstående diagram ser vi att landstinget är den stora vinnaren – de minskar sina kostnader för Allan med 627 000 kronor och Försäkringskassan vinner på motsvarande sätt drygt 200 000 kronor. Kommunen och arbetsmarknadsmyndigheterna förlorar på projektet. Deras kostnader ökar med 184 00 respektive 173 000 kronor. Detta avspeglar det faktum att kommunen tar ett omfattande rehabiliteringsinitiativ som drar store resurser. Detta gör att Patrik blir ren nog för att kunna komma ifråga för arbetsmarknadspolitiska åtgärder och frisk nog för att inte behöva utnyttja sjukvården och sjukförsäkringen lika mycket.

Detta återkommer också om vi ser till fördelningen av kostnader mellan aktörerna, med respektive utan insatserna. Kommunen har tagit över landstingets roll som främste kostnadsbärare för Allan. Den kritiska frågan i detta sammanhang är givetvis - Varför skulle kommunen frivilligt gå in i denna roll?

Denna kalkyl kan tolkas på olika sätt men vi skall inte gå in i detaljerna här utan räkneexemplet avser framför allt att illustrera det faktum att sektoriseringen skapar en ineffektiv resursanvändning. Utan allt för dramatiska insatser kan vi dels förbättra förutsättningarna för att Allan och hans närmaste skall få ett bättre liv och dels spara några hundra tusen kronor under några år. Multiplicerar vi sedan detta med antalet missbrukare och ger insatsen en hyfsad sannolikhet att vara framgångsrik för flera så börjar det bli stora pengar. Kanske vi snart kommer upp i de belopp vi lyckats spara in under senare år.

Det är naturligtvis inte enkelt för enskilda sektorsintressen att ta till sig och börja arbeta i dessa banor. Det finns för det mesta en nyckelaktör som förlorar på kort eller lång sikt, om man enbart ser till den egna budgeten, och om denna aktör inte kan kompenseras av de övriga så finns det egentligen inget underlag för att samverkan skall komma till stånd. Omtanke om de klienter som skulle få ett bättre liv ser inte ut att räcka som argument.

Det är svårt att sammanfatta de förda resonemangen i några kärnfulla meningar eftersom vi försökt kombinera ett mer analytiskt eller teoretiskt perspektiv på barns ekonomiska situation i sig och dels har försökt redovisa siffror som belyser olika delar i den ekonomiska situationen för barn och då särskilt utvecklingen under senare år.

Om vi ser till resultaten av de senaste årens utveckling så kan vi konstatera att det finns tendenser till att:

I de mer teoretiska perspektiv vi anlagt i detta kapitel har vi återkommit till några teman: