Per Albin Hansson formulerade i sitt berömda riksdagstal bilden av det goda hemmet som inte kände några kelgrisar och som stötte ut någon. Folkhemmet som projekt har varit vårt entydigt största samhällsprojekt i Sverige de senaste femtio åren.

Idén formulerade långt före andra världskriget, men det egentliga folkhemsbygget inleddes inte förrän under 1940- och 50-talen. Det var då vi på allvar avskaffade fattigsverige med torrdass, omoderna bostäder och allmän fattigdom. Vi påbörjade arbetena med att bygga ut trygghetsystemen. ATP-reformen 1956 skulla trygga vår ålderdom

Verklig fart fick detta under 1960- och 70-talen. Det var då vi byggde miljonprogrammen, alla de stora sociala reformerna ägde rum. Arbetslöshetsförsäkring, sjukförsäkring, dagisutbyggnaden inleddes. Kvinnorna etablerar sig på allvar på arbetsmarknaden

Denna välfärd konsolideras och befästs under 1979- och 80-talen. Nu är systemen uppbyggda och tagna i drift i full skala. Kvinnornas förvärvsfrekvens är nästan lika hög som männens, praktiskt taget alla barn har tillgång till dagis. Sjukvård och social omsorg byggs ut i en omfattning man knappast kunnat drömma om förr. Detta är folkhemmets guldålder.

Under 1980-talet och kanske än mer under 1990-talet börjar folkhemmet ifrågasättas på många olika vis. Både från vänster och höger. Vi får en demokratidebatt och folkhemmet svarar med olika former av demokratiprojekt, decentralisering, stadsdelsnämder etc. Vi får ett ideologisk ifrågasättande från höger och privatisererings- och konkrrensutsättningsprojekt inleds. Vi får en debatt om det totala samhället och man använder uttryck som den offantliga sektorn. Civilsamhället blir ett motbegrepp. Och vi får en oerhört intensiv diskussion om fiansieringens av offentlig sektor. Under en kort period bygger vi upp en statsskuld på 1.100 miljarder kronor som är ett uttryck för den överkonsumtion i förhållande till intäkterna som sker i den offentliga sektorn.

Vid 1990-talets mitt är både folkhemmet som begrepp och ideologi samt den offentliga sektorn som dess redskap starkt ifrågasatta. Ungefär samtidigt drabbas landets politiska system av en våldsam legitimitetskris i bakvattnet efter alla skandaler från sahlinaffären, via förskingringarna i Motala, porrklubbsbesöken i Gävle och Marjasins klipp och klistra aktiviteter med kvitton. Då folkhemmet närmar sig sekelskiftet är det i våldsam identitetskris och där oron för dess framtid på goda grunder är stor.

Det västerländska industrisamhället befinner sig mitt i en brytpunktssituation. Lite förenklat handlar den om att lämna ett samhällstillstånd och övergå till ett annat. Detta inleddes osynligt och smygande för 10., 20 kanske 30 år sedan. Processen började bli synlig på allvar för cirka 10 år sedan och kan rimligtvis förutses pågå minst 10 år till kanske, längre. Bilden ser ut på ungefär följande vis

Vi har alltså en bild som illustrerar en lång period av ständig förändring, förändring under fundamental osäkerhet och kanske kaos. En period som kommer att spänna över decennier. Under denna period kommer det att ställas utomordentligt stora krav på ledarskapet i alla samhällsfunktioner. I all synnerhet i den offentliga sektorn. Det är kraven på ledarskap, planering, ledning och styrning vi är intresserade av. Det är ledarna som kommer att ha till uppgift att härbärgera denna situation och förvandla den till något konstruktivt.

Vilka är då de stora mekanismerna, de övergripande processerna bakom det hela. Som jag ser det kan man identifiera ett antal ganska tydliga sådana stora och övergripande processer som omdanar vårt samhällsliv. I punktform har vi bl.a. ;

* det nya arbetslivet, hög arbetslöshet, stora kompetenskrav, nya organisationsformer, högre rörlighet, andra trygghetssystem, ständig kompetensutveckling m.m.

* den nya tekniken som omvandlar förutsättningar både inom konsumtion och produktion. Kunskap kommer att bli en nyckelfaktor och den kommer att vara tillgänglig på ett annat sätt än idag.

* det förhållande att hela välfärdsstaten både till följd av finansiella problem och legitimitetsproblem helt håller på att omdanas - hur ser det ut bortom folkhemmet?

* den ekologiska belastningen på jorden i sin helhet som långsiktigt kommer att tvinga oss att ifråga sätta och förändra konsumtionsmönster och livsstil

* globalisering och EU-fiering som gör att vi inte längre har frihet att fatta egna beslut i Sverige på det sätt vi är vana vid. Vårt beslutsutrymme bestäms på Wall- Street, i Bryssel, av kapitalmarknadens aktörer etc

* framväxten av helt nya livsstilar framförallt bland de unga, mindre sökande efter stabila situationer och mera efter upplevelser. Folkhemmets barnbarn som kommer att ta den materiella tryggheten för given. Vad händer när de upptäcker sitt misstag?

* nya sociala mönster, våldet frambrytande ansikte, den sociala utslagningen, det nya klassamhället där olika tillgång till kunskap kommer att ha en klar roll, beslutsfattarnas krympande legitimitet (allt från Sahlinaffären till "Marjasineringen" i samhället)

Mönstret sammanfattas i figuren nedan

Nu skulle man kanske kunna säga att detta är väl inget nytt. Förändring har skett förr i vårt samhälle. Ja, det är sant. Men i denna omfattning och med denna takt är det något unikt. Forskare brukar hävda att denna förändring strängt taget bara har skett två gånger tidigare i mänsklighetens historia. Den första gången var för cirka 5.000 år sedan då vi gick från det nomadiserande jägar- och samlarsamhället till det bofasta jordbrukarsamhället. Den andra gången var då vi gick från jorbrukarsamhälle till industrisamhälle. I båda fallen var omställningarna betydande men hastigheten en helt annan.

Då i historiskt tänker på snabba samhällsomvandlingar brukar vi prata t.ex. om romarrikets nedgång och fall, en process som tog cirka 300 år. De omställningar vi nu pratar om - övergången till den postindustriella samhällsformen. Sker på några decennier. Vem hade 1988 kunnat förutspå sovjetimperiets upphörande, Berlinmurens fall och inbördeskrig i centraleuropa.

Det är tempot och omfattningen som gör denna process så svårbemästrad, både mentalt och politiskt.

Betyder detta då att politiken och människorna är utelämnade åt en opersonlig och opåverkbar framtidsmekanism. Nej. Så tror jag inte är fallet. Det speciella med framtiden är ju att den inte finns. Den skapas genom våra val, handlingar och beslut. Dessa existerar naturligtvis inte i ett vaccuum utan vad vi kan välja beror delvis på de ramar som omständigheterna sätter. Men valbarheten finns.

Mycket förenklat och tillspetsat kan vi passera denna brytpunkt med två ideologiska grundidéer som stödfundament. Den ena möjligheten är det politiklösa samhället. Det samhälle som låter sig formas av de yttre opersonliga krafterna. Vi kommer då att tendera att röra oss mot två-tredjedelssamhället. Brist på politik kommer med säkerhet att förstärka den sociala centrifugalkraften, urtslagningen och utsattheten för de sköra människorna.

Den andra möjligheten är att vi bestämmer oss för att med politikens hjälp röra oss mot och (åter?-)skapa ett solidariskt samhälle - det nya folkhemmet. Men att i detta arbete inte ha några förutfattade meningar om hur detta folkhem rent organisatoriskt ska vara uppbyggt. Vi sätter upp målen med förutbestämmer inte medlen.

Dessa ytterligheter pekar på ett vis på gränserna för det valbara. Jag illustrerar detta i bilden nedan

Detta är dessa arbetsförutsättningar som utgör de grundläggande planeringsvillkoren för den offentliga sektorn de kommande 5-10 åren.

Men problemet är värre än så. Det handlar inte bara om ett antal objektiva och sakliga förhållanden som har förändrats och är på väg att förändras med hög hastighet. De problem vi skådar handlar också om att själva legitimiteten för vårt folkhem är under ifrågasättande. Landet är i otakt med sig själv, illusionerna är brustna och visionerna lyser med sin frånvaro.

Man skulle kunna tro att vårt land under 90-talets senare hälft är i ekonomisk kris. Men så är inte fallet. Inte på långa vägar. Många människor upplever däremot en kris. Men landets ekonomi frodas som aldrig förr. Börsen slår all time high record på löpande band. Den genomsnittlige småspararen kunde under t.ex. 1996 se sitt personliga kapital öka i värde med cirka 30-35%. Landets utrikesaffärer går lysande och en befarad lågkonjuktur, blev inte mer än en svag nedåtbuktning i en mer långsiktig tillväxtkurva. De rikare har blivit allt rikare. Samtidigt blev de fattigare allt fattigare. Inkomst- och förmögenhetsklyftorna har ökat. Alla rapporter skildrar hur ensamstående föräldrar, arbetslösa, äldre och andra utsatta grupper varit de som i mycket hög grad har fått betala statens framgångsrika budgetsanering.

I "landet otakt" sliter en del av befolkning hårdare och hårdare och arbetar mer än någonsin förr (dubbelarbetande föräldrar, övertidsjagande småbarnspappor), en annan grupp (nästan en miljon människor) står mer eller mindre utanför arbetsmarknaden medan en tredje grupp lever i ständig rädsla för att hamna där. I mitten en liten grupp "normala" människor. Har det normala blivit det avvikande på arbetsmarknaden? Hur länge ska vi ha råd, säger vissa, att inte utnyttja kapaciteten hos en femtedel av arbetskraften, men ändå tvingas försörja dem. Och hur länge, säger andra, kommer dom att finna sig i detta. En tidig socialdemokratisk tänkare sa att ett land som inte har råd att ta i anspråk sin produktiva befolkning knappast betraktas som ett välfärdsland.

I den offentliga sektorn skär vi ständigt ner på personalen trots att behoven ökar och trots att de friställda inte sugs upp någon annanstans i ekonomin. Strukturomvandlingen har kommit i otakt. Den bygger på den tanke som skildras i bilden nedan och som med framgång används åtminstone sedan andra världskrigets slut och en bra bit in på 80-talet.

Det vi har lyckats med, och fortfarande lyckas med, är att kapa resursanvändningen, framförallt användningen av arbetskraft i vissa delar av ekonomin, t.ex. glesbygd, traditionell industri och offentlig sektor. Men vi förmår varken att flytta dessa resurser till där de behövs och än mindre suga upp dem och utveckla dem. Hur länge ska 20% arbetslösa byggjobbare gå och stämpla och kompletteringsutbilda sig innan någon drar slutsatsen att deras kompetens för alltid är överflödig. Att lösningen på deras problem är att hitta något helt nytt. Inte därför att deras kompetens är låg utan därför att den inte efterfrågas. Och hur länge kommer vi andra att acceptera att (kanske helt eller delvis i onödan) försörja en miljon människor utan krav på motprestationer. Hur många ungdomskullar ska vi träna in i sysslolöshetens och samhällsförsörjningens värld innan vi besinnar oss?

I landet otakt finns det vinnare och förlorare. Vi fyrtiotalister och viss mån våra välbärgade föräldrar är vinnarna. Förlorarna är de uppväxande generationerna som ska betala de förmåner vi äldre beviljat oss i viss mån på deras bekostnad. Pensionsförmåner till exempel. En dyr och kostsam sjukvård.

I Per Albin Hanssons folkhem fanns det inga gullgrisar och inga utstötta. Så är det inte i 90-talets välfärdssverige. Vinnarna och förlorarna finns där och dom är lätta att upptäcka. Och vi behöver inte gå så långt som till den ökande skaran av uteliggare för att upptäcka don. Dom finns på betydligt närmare håll

Illusionerna har alltså brustit och det samhällsprojekt vi en gång ålade oss som nation - att bygga det goda hemmet är redan passerat. Vi märkte inte ens när vi kom fram. Och de i vars händer vi lade vårt förtroende har svikit oss. De svek oss under bankkrisen då miljarder omfördelades från det allmänna (via statliga subventioner) till den spekulerande klassen. Notan betalas av alla de som bidrar till städningen av de offentliga finanserna.

De svek oss i raden av kontokortsskandaler, Marjasins hopklistrade kvitton och porrklubbsbesökande politiker och förtroendevalda från Björn Rosengren, Ggävle- och Motalapolitkerna och framåt. Hela det system av folkets valda som varit satta att bygga och förvalta folkhemmet har tappat vårt förtroende. Politikerföraktet har kanske aldrig varit större än nu. Och det är i högsta grad berättigat. Även om det läcker på alla de trots allt hederliga politiker som dominerar landets politikerkår.

Det har uppstått en besutten klass, den politiska klassen, som beviljar sig själva förmåner och möjligheter som vi andra aldrig får del. Oavsett om det handlar om fallskärmar i mångmiljonklassen (som t.ex. i Apoteksbolaget) eller förturer inom sjukvården (som man beviljat sig inom regeringskansliet). Den politiska klassen lever också i sitt eget kretslopp. Man fostras inom rörelsen från Unga Örnar, via SSU´s Bommersvikskurser och det inre nätverket (politikens old boys net work). Och vi har nu fått en härskande politikerklass (särskilt på riksnivå) som aldrig (som fantomen) gått ut på stadens gator som en vanlig man. Människors vars enda genuina fingertoppskänsla handlar om att känna av var rörelsen eller opinionen befinner sig, inte var verkliga människors liv finns och hur det förändras.

Men det är inte bara så. I tider av resursåtstramning och krympning tvingas denna härskande klass att för första gången stå för och genomföra smärtsamma förändringar. Förändringar vars långsiktiga syfte (hoppas vi alla) ska bidra till att föra landet framåt. Då kommer mod och civilkurage att vara nyckelkompetenser. Och vad ser vi. Fega politiker som skyller från sig på tidigare majoriteter. Rädda politiker som inte står för sina beslut. Ljugande politiker, som .t.ex. landstingsrådet Bosse Ringholm i Stockholm som har mage att påstå att sjukvården inte får minskande resurser när han vet att oförändrade ekonomiska ramar i en värld med stigande lönekostnader, i praktiken betyder mindre resurser. Omoraliska politiker som inte backar upp sina chefer när de konsekvensbeskriver effekter av minskande resurser. Och vankelmodiga politiker som vid varje kraftig vindkantring byter ben, förändrar beslut och följer den senaste opinionsstormens färdriktning. Förändringarna av besluten i arbetsrätten är en utmärkt illustration av detta fenomen

Hur ska vi kunna ha respekt för dem? Hur kan dom ha mage att begära vårt förtroende? Var finns trovärdigheten, var finns förebilderna? Var finns hjältarna?

Under tiden har det stora flertalet, i varje fall den del av oss som är mer ekonomiskt utsatta än andra fått vidkännas försämrade sjukförmåner, lägre A-kassa, försämrad pension. Hela det system av socialförsäkringar som ska utgöra vårt sociala skyddsnät ändras inte en gång, inte tio gånger utan mer än hundra gånger under kort tid. Är det konstigt att människor tappar framtidstro och slutar lita på sina förtroendevalda. Dom enda vinnarna i denna process är kanske alla de privata försäkringsföretag som gör stora affärer på människors otrygghet i form av pensions- och sjukförsäkringar.

Det är inte särskilt underligt att folkhemmets bärande grupper, som vi hittar framförallt i den arbetande medelklassen, börjar fundera över om dom får valuta för den skatt man betalar. Det man upplever är försämrad service, försämrad vård, försämrade förmåner och ökade kostnader.

Utan överdrift skulle man kunna säga att vi närmar oss nästa årtusende genom att styra med hjälp av backspegeln. För tio - femton år sedan fanns det mängder av samhällsgrupperingar, forskarteam och intressegrupper som i olika mer eller radikala termer diskuterade alternativa framtidsbilder. Idag förekommer strängt taget ingen sådan debatt. Den bärande samhällsvisionen är formulerad som att "svara an mot EU´s konvergeringskrav", dvs att åta oss att städa i inflation, statsskuld och budgetunderskott så att vi via den europeiska monetära unionen ska kunna kvala i Europaklubbens elitserie. Via den socialdemokratiska återställarpolitiken ska vi nu med backspegelns hjälp ta oss in i framtiden. Tillbaka med hjälp av kända, förbrukade och i viss mån underkända lösningar.

Det förefaller vara svårt att tända dagens uppväxande generationer på "konvergeringskravet". Man brukar säga att en bra vision ska få hjärtat att klappa lite fortare, väcka lusten att ge allt man har. Någon har sagt att en bra vision är något man skulle kunna vara beredd att ge sitt liv för. Vem är beredd att ge sitt liv för ett inflationsmål eller en reducerad statsskuld?

Sanningen är att vi som nation saknar något att kämpa för. I folkhemstermer är vi framme. Det blev inte riktigt som vi hade tänkt os. Men projektet är genomfört. Och vad har vi nu? Ingenting. "Landet otakt" saknar ett gemensamt projekt, något som förenar oss. Åt vilket håll ligger framåt skulle man kunna fråga sig? Så här skulle man kanske kunna beskriva folkhemmets baksmälla?

Så vilket är tillståndet i nationen och vilka är alternativen? Föreligger det som man sa på sextiotalet en revolutionär situation. Bubblar det och jäser i samhällskroppen eller är uppgivenheten det dominerande draget?

Till att börja med kan vi konstatera att de grupper som drabbas av folkhemmets kris är tämligen tydligt urskiljbara. Och de är stora. Kanske ska vi inte prata om 2/3-samhället utan om 1/3 samhället, eller "knappt-hälften-samhället". Följande grupper kan vi identifiera i den potentiella förlorargruppen. Döm själv!

* de arbetslösa, de långtidsarbetslösa och de svårplacerade på arbetsmarknaden. De som inte har någon meningsfull plats i samhället. De icke i anspråktagna. de onödigförklarade. De kan kanske vara en miljon eller så

* de unga, som inte kommer in på arbetsmarknaden och som både har att betala vår ekologiska och socialpolitiska faktura som vi andra har skickat in i framtiden. Hur många är dom. Ja, i barn och ungdomsgruppen hittar vi kanske ett par miljoner

* invandrarna som inte släpps in i vårt samhälle utan hänvisas till sina egna sociala arenor oavsett om vi kallar dem Rinkeby, Fittja eller Rosengård. En miljon, kanske något fler.

* de ensamstående föräldrarna som bär en allt tyngre börda. Vart tredje uppväxande barn lever inte i en kärnfamilj. Har vi här en halv eller kanske en miljon människor

* de vårdbehövande, de långtidssjuka, de utvecklingstörda, de gamla. Alla de som mest av allt behöver samhällets skydd och stöd. Några hundra tusen är dom, kanske en halv miljon.

* glesbygdens folk. Det finns idag i Sverige åtminstone ett 75-tal kommuner, i Norrlands inland, Värmland, Dalsland, Bergslagen m.m. där krisen aldrig kommer att upphöra, där marknaden aldrig spontant kommer att sätta fart på hjulen. De förlorande regionerna.

Bärarna av orättvisorna är alltså många. Dom utgör ingen liten och marginell grupp. Dom är många och dom finns nästan överallt. Ja, kanske inte i Djursholm eller på Lidingö. Mera sällan i Mälardalens finare kvarter, oftare i Karlskogas rivningskvarter. Men annars finns dom överallt. Det är inte så enkelt att vi kan summera grupperna. Dom går in i varandra. Problemen adderas på varandra. Vad kan vara värre - i detta perspektiv - än att vara svart invandrare i tonåren med avbruten grundskola och uppväxt med en ensamstående mamma i Tensta. Ja kanske möjligtvis att vara färgad tonårstjej i Karesouando!!!

Och dom andra. De högpresterande svenska, friska männen, akademikerna, de fullt arbetsföra. Arbetsmarknadens elitlag och de ålderspensionärer som fortfarande lever på ett ackumulerat kapital och som ännu inte blivit förlorarna i vårdkrisen. Det är dom som är vinnarna. Hur många är dom då? Är dom hälften, kanske något fler, kanske något färre? Kanske en tredje del. Är du lönsam lille vän?

Det vi faktiskt ser när vi målar bilden med så här grälla färger är en splittrad nation. Hur agerar man i en kluven nation om man ska handla i nationens intresse?

Vi står därför inför ett antal alternativ. Några godartade andra mindre gynnsamma. I princip kan vi välja att låta marknaden och konvergenskraven styra eller att låta vår folkhemsideologi styra. I det första fallet kommer de utsatta att foga sig eller göra uppror. I det senare fallet kommer vi att backa in i framtiden med femtiotalsmodellen som ledstjärna eller bygga ett nytt folkhem, kanske baserat på den ansvarstagande människan i det sociala nätverket (den samverkande sociala mäniskan) som idé. Vi får då fyra olika alternativa framtider.

Det vi säger i tabellen är ganska drastiskt. Till att börja med påstår vi att marknadsmodellen antingen kommer att leda till ett samhälle för de starka där de utsatta kuvas, eller så säger vi att vid någon form kommer det att inträffa ett socialt uppror. Ungefär som 1968 eller som dagens sociala revolter i bl.a. Frankrike. Men vi säger också att den nuvarande folkhemsmodellen som i stort bygger på att oförändrad, i kanten reformerad, offentlig sektor av ungefär nuvarande utformning är dömd att misslyckas. Det vi söker är ett ännu inte utforskat nätverksalternativ för att organisera det goda hemmet. Häri ligger den politiska utmaningen

Vi säger också längs politikens blå-röda skala följande. Att en entydigt nyliberal modell mycket väl kan lyckas men till priset av att vi uppger vår folkhemsidé. Tanken på samhället som det goda hemmet. Och vi säger också att dagens vänsterpolitik aldrig någonsin kommer att ha möjligheten att lyckas. Framtidens problem går inte att lösa med gårdagens idéer och modeller. Den som tror det blandar samman den offentliga sektorn som metod och redskap med folkhemmet som idé och mål. Det misslyckade backspegelsalternativet kommer antingen att framtvinga en nyliberal lösning (till följd av ekonomiska drivkrafter) eller en total nyorientering av det som idag kallas vänsterpolitik.

Sammanfattningsvis ser våra val ut på följande vis

Vilka slutsatser kan vi nu dra om framtiden om vi för ett ögonblick fokuserar på innebörden av att vara ledare i denna miljö? Kan vi överhuvudtaget säga något med någon sorts säkerhet. >ja det tror vi.

För det första är det alldeles uppenbart att ledarskapet som sådant kommer att sättas i ett absolut fokus. I denna miljö kan man inte klara sig genom att "chefa". Det kommer att krävas ett utomordentligt klart, tydligt och genomtänkt ledarskap.

För det andra kommer modet att sättas i fokus. Förmågan och viljan att välja, även när inget av alternativen är gynsamma eller ens acceptabla, kommer att bli en väsentlig kompetens.

Moral och etik hos ledare på alla nivåer kommer att sättas i fokus. Ledares samvete och lojalitet kommer att prövas. Mot vem ska man rikta sin lojalitet; sin chef, sin politiska nämnd, patienten man har framför sig, mot sig själv, mot uppdraget eller den ideologi och moral man bär med sig? Det finns inget lätt svar på frågan. Vi vet dock säkert att sedan Nurnbergrättegångar gäller inte svaret, jag bara lydde order, som fribrev för samvetet.

Kanske kommer detta också att vara en tid då kampen mellan det diffust goda och hotfulla onda kommer att sättas i fokus; Dark Vader mot Luke Skywalker, Joanthan Leijonhjärta mot Katla draken eller sankt Göran mot Draken.

Då blir kanske förmågan att välja sida avgörande för framgång. Och kom ihåg vad martin Luther King en gång sa; problemet är inte ondskan hos de onda, utan tystnaden hos de goda.

De offentliga organisationerna har att under politikernas ledning genomföra det välfärdsuppdrag vi medborgare givit mandat för. Denna offentliga organisation är i huvudsak en mycket kunskapsintensiv organisation med service som sitt viktigaste uppdrag.

Detta betyder att den preussiska ledningsmodell som fortfarande i allt för hög grad tillämpas och där de hierarkiska inslagen dominerar, måste överges för att ha en rimligt chans att hantera situationen.

De allmänna förutsättningarna (delvis hotbilden) för perioden 1997-2007 kan beskrivas med hjälp av följande figur

Det är dessa yttre förutsättningar som utgör grunden för den utvecklingsstrategi som bör gälla under de kommande åren. De beskrivs mera i detalj nedan

Det historiska arvet präglas av bl.a. följande faktorer

Behoven kommer också under denna period att stiga

Resurserna kommer att minska

Den miljö vi ska arbeta i kommer att präglas av ett antal faktorer

Skulle man sammanfatta ovanstående skulle man kunna säga att den offentliga sektorns arbetsförutsättningar inför de kommande tio åren präglas av ett antal svårbemästrade faktorer. Jag lyfter fram dem i punktform nedan

Det är den här verksamheten som med hög svansföring ska ledas in i nästa sekel. Är det någon som vill ha chefsjobbet i den här firman? Går det att lösa? Mitt svar är ja, men låt oss först se vilka krav detta kommer att ställa på ledarskapet

Till att börja med kommer ledarskapet att placeras i ett absolut fokus på ett helt annat sätt än tidigare. Utan goda ledare - och då menar jag både goda i begreppets moraliska mening och betydelsen kompetenta - kommer inte uppgiften att kunna lösas

För det andra kommer förmågan att leda, leda i kaos och leda språngsmässig förändring att vara nyckelkompetenser. Det kommer att krävas en helt annan typ av ledarskap än under tidigare epoker av offentlig sektor

Det betyder att förmågan att leda krympning och utveckling samtidigt måste utvecklas. Vi måste definiera begrepp som framgångsrik stagnation och ge begreppet en meningsfull innebörd.

För att kunna göra detta behövs ledare som är robusta på ett sådant sätt att de inåt i organisationerna kan förvandla omvärldens kaos till utvecklingsförutsättingar utan att själva dras med i den malström av förändringar som sker.

Slutligen kommer det krävas ledare med en utomordentlig välutvecklad förmåga att med hjälp av dialog och delaktig kunna engagera, mobilisera och tända sina medarbetare. Ledare som kan tända hängivenhetens låga hos sin personal

Detta och vare sig mer eller mindre är vad som kommer att krävas. Är du fortfarande intresserad? Stig gärna på tåget. Men kom inte sen och säg att jag inte varnade dig!